Svenska kyrkan flaggar falskt.

Svenska kyrkan måste sluta diskriminera mot samkönade par.

Engagemanget i Pride är inte trovärdigt.

Svenska kyrkan är på många sätt ett progressivt föredöme, åtminstone så länge den bedöms med religiösa mått. Dess öppenhet för annan kärlek än den heterosexuella står i skarp kontrast till mer njugga attityder som är utbredda i religiösa kretsar överallt.

Men det var så sent som 2009 den forna statskyrkan bestämde sig för att tillåta präster som själva vill att viga samkönade par. En samvetsklausul tillåter samtidigt präster som inte vill viga samkönade par att neka.

Nyligen frågade Kyrkans tidning Kyrkomötets nomineringsgrupper om de tycker att det dags att ta bort samvetsklausulen så att alla som prästvigs måste säga ja till att viga samkönade par. Svaren indikerar att frågan delar partierna nära nog fifty-fifty.

På den sida som säger ja till att ta bort samvetsklausulen finns enkla argument om att tiden är inne att fullt ut likabehandla. ”Det handlar om kyrkans gudsbild och människosyn”, säger Jerker Schmidt som är präst i Svenska kyrkan och kyrkopolitiker för Borgerligt Alternativ till SVT. I samma inslag lägger Mats Rimborg som är ordförande för Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan i Göteborgs stift fram argument för att behålla samvetsklausulen: ”Det är en yttrandefrihetsfråga, även präster måste ha rätt till åsiktsfrihet”,

Präster är fria att ha vilka åsikter som helst, även åsikter som går på tvärs mot vad arbetsgivaren eller lagen föreskriver, men ingen anställd har någon rätt att välja bort arbetsuppgifter på basis av sina personliga åsikter. Det samma gäller yttrandefriheten. Präster har rätt att yttra sig fritt som alla andra, men att utföra vigslar är inte ett yttrande i lagens mening, ej heller att neka vigslar.

Flera liberala partier menar att prästers möjlighet att diskriminera är en personlig frihet mer skyddsvärd än principen om allas lika värde och rätt till likabehandling. Det är lindrigt uttryckt bakvänt – en klassisk liberal grundtes är ju att var och en bör ha största möjliga frihet som inte inkräktar på andras frihet. Utan tillägget om att inte inkräkta på andras frihet, är liberalismen identisk med den starkes rätt.

Knappast någon, liberal eller ej, skulle acceptera liknande resonemang om det gällde en lärare som inte vill sätta betyg på vissa elever eller busschaufförer som inte vill släppa ombord vissa  passagerare.

Att Sverigedemokraterna å sin sida framhåller att ”samvetsfriheten är grundläggande” överraskar inte, eftersom principen om alla människors lika värde står i direkt konflikt med deras ideologi.

Svenska kyrkan har gjort framsteg och det är bra, men dess glada Prideflaggande förblir falskt så länge den tillåter enskilda präster att diskriminera mot samkönade par. Antingen behandlar Svenska kyrkan alla älskande par som vill gifta sig lika, eller så gör den inte det. Här finns inget både och, bara antingen eller.

Ur enkätsvaren för att kräva att präster viger samkönade par:
”Präster ska inte tillåtas diskriminera samkönade par” – Vänstern i Svenska kyrkan.

”I en bred folkkyrka som Svenska kyrkan är alla människors kärlek lika viktig och betydelsefull. Det är därför en självklarhet att prästvigda i Svenska kyrkan ska viga par av samma kön.” – Borgerligt Alternativ.

”Kyrkan står för att alla människors lika värde och rättigheter ska gälla alla.” – Miljöpartister i Svenska kyrkan

”Vår principiella uppfattning är att man som präst, där vigsel ingår bland arbetsuppgifterna, ska viga oavsett kön.” – Socialdemokraterna 

Ur enkätsvaren mot att kräva att präster viger samkönade par:
”Eftersom präster inte är överens om detta bör det inte införas som ett krav.” – Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

”Svenska kyrkan har problem med rekrytering. Då ska man inte minska potentialen av partipolitiska skäl.” – Frimodig kyrka

”Väjningsrätten för den enskilde prästen är ett löfte från kyrkomötet, den är vital för att vara en inkluderande kyrka för alla fromhetsinriktningar.” – Sverigedemokraterna

”Svenska kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Det måste finnas plats för människor med olika uppfattningar.” – Fria liberaler i Svenska kyrkan.

Jorden anropar Sverigedemokraterna.

Det är roligt med ett korn av allvar att en undersökning visar att SD-väljarna tror på utomjordingar mer än andra.

I juni gjorde Novus en udda undersökning. De ville veta om svenskarna tror att varelser från andra planeter har besökt jorden under tiden som vi människor existerat.

Lite mer än en femtedel, 22 procent, tror det.

Det är en chockerande hög andel. För tänk en sekund på sannolikheterna vi rör oss med här. I ett obegripligt stort universum kan varelser leva på flera miljarder planeter och ändå vara extremt ovanliga. Om vi ska ta ledning av hur livet på jorden tett sig hittills, får vi konstatera att det hittills existerat åtminstone tiotals miljoner arter utan att en enda varit i stånd att göra bemannade expeditioner bortom sitt solsystem, än mindre till andra stjärnor eller galaxer. Den tid då universum alls kan hysa liv kanske rentav är för kort för att evolutionen ska hinna frambringa några varelser som är tillräckligt avancerade.

Undersökningen visar två andra spännande saker.

Den första är att personer som röstar på Sverigedemokraterna i signifikant högre utsträckning än andra tror att rymdvarelser gjort expeditioner till jorden. Novus skriver att det inte beror på själva den politiska tillhörigheten, utan på att Sverigedemokrater ofta tillhör två andra grupper som också tror på rymdbesökare i signifikant högre utsträckning än andra, nämligen 1) män och 2) som bor på landsbygden.

Jag instämmer med Novus – politiska sympatier med Sverigedemokraterna hör inte i sig samman med tro på rymdexpeditioner. Däremot tror jag att det finns ett samband mellan att hysa övertygelser med svag verklighetsförankring och att rösta på Sverigedemokraterna. Sådana övertygelser kan till exempel vara att vaccination är en komplott för att tjäna pengar, att miljörörelsen ljuger om klimatkrisen, att Sverige på det hela taget är farligt att leva i eller att asylsökande lever i lyx på svenska bidrag.

Övertygelser formar handlingar. Därför är det viktigt att försöka hysa korrekta övertygelser, det vill säga övertygelser med någorlunda stöd i fakta om verkligheten.

Men – Novus konstaterar också att den grupp som allra minst tror att rymdvarelser besöker jorden, är undersökningens yngsta deltagare. I gruppen 18-29 år är det bara 13 procent som tror på interplanetär jordturism. Om det betyder att unga vuxna är mindre benägna att tro saker som av allt att döma inte stämmer, eller som det i varje fall inte finns goda skäl att tro, ger det hopp om framtiden.

Ett tillägg. Det är inte skadligt i sig att tro att rymdvarelser besökt jorden. Men det kan vara skadligt att mer generellt vara benägen att tro saker som inte stämmer.

”22 procent av svenskarna tror på utomjordingar”, undersökning av Novus.

”Vi vill inte ha dem här!”

Jag blev förtvivlad och arg när jag läste tidningen igår.

Malmö pastorat sade nyligen upp ett avtal man haft med en rad skånska församlingar om att begrava avlidna muslimer på den muslimska begravningsplatsen på Östra kyrkogården i Malmö, av det enkla skälet att där är fullt. Detta kan man läsa om i en flitigt delad artikel i Sydsvenskan. De omkringliggande församlingarna, till exempel i Svedala och Hörby, har därför satt igång med nödvändiga förberedelser för att kunna erbjuda gravplats åt avlidna muslimer.

Och det är ju hemskt att det ska vara så, men att tanken på muslimska gravar på skånska kyrkogårdar väcker ont blod och protester – det är lika förutsägbart som det är bedrövligt.

I lilla Börringe utanför Svedala har en man som bor granne med kyrkan samlat ihop 60 namnunderskrifter i protest mot att det ska beredas plats för muslimska gravplatser. Han vill inte att muslimer ska ligga begravda i hans by. Han vill inte att muslimer ska ligga i samma jord som hans föräldrar ligger i. Han är säker på att ”alla” i byn tycker så. ”Vi vill inte ha muslimerna och deras kvinnosyn här”, säger han.

Oviljan mot den andre sträcker sig till det hinsides. Inte ens en död muslim kan tolereras.

Vad tänker man när man skriver sitt namn på en protestlista mot att begrava avlidna? Hur djupt borrar sig föraktet mot en människa man inte kan tänka sig att ha i graven bredvid? Vad känner en livs levande muslim som läser om dessa förmenta medmänniskor?

Svenska kyrkan har uppdraget att se till att alla människor i Sverige kan få en sista viloplats. Inte bara troende kristna, inte bara medlemmar i Svenska kyrkan, inte bara infödda svenskar, utan alla.

Och enligt kyrkoherden i Svedala har man valt kyrkogården i Börringe för att marken där är tillgänglig och redan iordningställd för ändamålet. På kyrkogårdar runtom i landet, inte minst här i Malmö, finns plats vikt för katoliker, buddhister, judar och diverse andra religiösa tillhörigheter som nu en gång finns i Sverige.

Samma kyrkoherde säger att hon är ”förvånad och besviken” över de negativa reaktionerna.

Själv känner jag helig vrede.

Bespara oss ökenvandringen, Kristersson.

Som barn läste jag mycket äventyrsserier, och av någon anledning var ett återkommande motiv i dem att någon gick bort sig i öknen och började se hägringar i form av oaser.

På kort tid har moderatledaren Ulf Kristersson flyttat sig från högtidliga löften om att aldrig ha något samröre med Sverigedemokraterna, till att klia Jimmie Åkesson på ryggen med uttalanden om hur konstruktivt och moget SD numera är. Samtidigt har M flyttat sina egna positioner betydligt närmare Sverigedemokraternas, särskilt i frågor som rör invandring men också brott och straff. I takt med att Sverigedemokraterna släppt på förlåten och gjort utspel om allt tuffare politik mot invandrare, följer M efter: ”Det finns goda förutsättningar att enas med SD om en mycket stramare och mer hållbar migrationspolitik”, sade migrationspolitiska m-talespersonen Maria Malmer Stenergard dagarna efter SD-beskedet att man vill strypa bland annat barnbidrag och bostadsbidrag för vissa invandrargrupper. På frågan om vem som närmat sig vem, M eller SD, svarade hon att moderaterna har ”närmat sig verkligheten”.

Men vad Stenergard och Kristersson med flera verkar ha missat, är att Sverigedemokraterna inte på långa vägar är nöjda.

Bara några timmar före den stora partiledardebatten i SVT nyligen, kom ett gemensamt utspel om migrationspolitiken från L, M, Kd och SD. Historiskt! proklamerade Jimmie Åkesson samma dag i en debattartikel i Aftonbladet, och det har han inte fel i. Men vad han också förtydligade för sina hårdföra anhängare i samma debattartikel, är att han betraktar det gemensamma förslaget som alldeles för klent, en halvmesyr, och att förslaget hade sett helt annorlunda ut om Sverigedemokraterna ensamma hade utformat det. Detta upprepade Åkesson samma kväll i partiledardebatten, då han beskrev förslaget som det minst dåliga av två dåliga ting.

Kristersson kan påstå tills han blir blå att Sverigedemokraterna plötsligt blivit ett moget och ansvarstagande parti som det går utmärkt att samarbeta med – för alla andra är det uppenbart att oasen är en hägring. Vi ser redan hur Åkesson och resten av ledarskiktet i Sverigedemokraterna sväller av självförtroende, och med drygt ett år till valet börjar vi på nytt höra Sverigedemokraterna tala om noll asylmottagning, noll kvotflyktingar, om indragna uppehållstillstånd för hela grupper av flyktingar, om människor som är en kulturell belastning, om att mäns våld mot kvinnor är ett importerat problem, och – ja, redan – om återvandring.

Mycket av det Sverigedemokraterna innerst inne vill med migrationspolitiken, vill inte moderaterna. Inte än. Men den här ökenvandringen är inte slut än.

Rätt låt vann.

Melodifestivalen, ett urstarkt kulturellt kitt för äktsvensk sammanhållning.

Senast jag såg en mellofinal såvitt jag minns, var 2012. Då vann Loreen med sin mäktiga Euphoria, framhejad av hundratusentals svenskar, dock ej en viss dåvarande partisekreterare som twittrade ett menande och lagom kryptiskt: ”Sverige?”

Så varken jag eller min sambo hade sett en endaste sekund av årets mellosändningar när vi efter en oändligt tråkig, snöblandad pandemilördag sjönk ner i soffan för att se finalen av Melodifestivalen 2021. Det dröjde inte länge innan vi hade riktigt roligt: jag fnissade gott åt programledarparets proffsiga kemi och sköna självdistans, hon expertkommenterade tvärsäkert låtarnas kvalitet och möjlighet att gå långt i Europafinalen. Tousin Chiza, Tusse kallad, kände vi inte till alls utöver att jag hade läst att han var förhandstippad att vinna med sin Voices. 

Och sedan kom han då, bidrag nummer sju, med sin sprudlande charm, sitt ungdomliga allvar, sällsynta begåvning och imponerande professionalism, och sopade banan med ett nummer som både jag och min sambo – precis som alla andra är vi experter på Eurovision – tror har goda chanser att ta hem segern i Rotterdam i maj. Textens inkluderande budskap om att övervinna svårigheter är typiskt gångbart i Eurovision Song Contest, särskilt kryddat med en lagom dos ungdomlig iver och förpackat i en så älskvärt medryckande, pampig sång och musik, fullpumpad med glädje, komplett med tonartshöjd ståpäls.

Vi gladdes åt Tusse när han vann en rättvis och förkrossande seger med alla möjliga rekordsiffror, till exempel fick hans bidrag flest röster någonsin, och fler personer än någonsin deltog i röstningen. Vi utbytte också några skadeglada skämt om reaktionerna bland de så kallade ”Sverigevänner” som inte tycker att sådana som Tusse ska få vara här i Sverige.

Tusse kom till Sverige utan sin mor och far som kvotflykting från krigets Kongo-Kinshasa. Han var sex år gammal och hade tillbringat det närmast föregående året i ett flyktingläger i Uganda. Sedan dess har han inte träffat föräldrarna. Modern gick bort 2016, men Tusse hoppas kunna resa och träffa sin far när pandemin lättar, berättar han i en intervju med Expressen i februari i år. Där berättar han också om den förfärliga rasism som riktats mot honom sedan han deltog i (och vann) Idol härom året. Och jag tänker på ett stort riksdagsparti som harmset trumpetar om hur Sverige bara kan räddas från undergång om vi slutar ta emot kvotflyktingar och asylsökande, som de tycker utgör en outhärdlig kulturell belastning.

Talet om ett Sverige, en svensk kultur, som går sönder under tyngden av denna kulturella belastning, är bara vad man kan vänta sig. Just kulturen är ju det partiets allra mest omhuldade käpphäst; inte det fria, sprittande, underhållande, tankeväckande och ibland provocerande kulturlivet de flesta av oss önskar, utan ett tuktat kulturliv, noggrant avgränsat och kalibrerat att hålla oss samman i en tillrättalagd och garanterat alldeles syrefri gemenskap.

Men vad det partiet fullständigt missat, är det faktum att Melodifestivalen som igår vanns av en begåvad ung man som för inte så många år sedan flydde till Sverige, är den populäraste, bredaste, folkligaste och festligaste kulturyttringen vi har i Sverige. Just på grund av sin bredd, sin tillgänglighet och sitt i allra högsta grad diversifierade startfält, det svenskaste som svenskt kulturliv har i vår tid. Den kittar oss samman lika starkt som någonsin Ingemar Stenmarks alpina bravader, lika svensk som sju sorters kakor, midsommar och kebabpizza. I ett formidabelt fyrverkeri av glitter och glädje visar den oss vilka vi är, hur vi som folk utvecklats, att vår värld vuxit, hur mycket som ryms i Sveriges nationella famn – och det utan att vi glömt eller övergivit arvet från förr; det löper en stark och vacker röd tråd från Alice Babs som vann den första Melodifestivalen 1958, via ABBA, Carola, Pontare, The Ark och alla de andra, till … Tusse.

Men – och detta är ett viktigt men – det är inte för att Tusse är ett exempel på en person som flytt sitt hemland och sedan lyckats i Sverige, som vi med glädje skickar honom till ESC i Rotterdam i maj.

Vi skickar Tusse för att hans låt, är rätt låt.

Svenska för partiledare, lektion 1 – ”massaker”

Ordet ”ord” betecknar ett självständigt språkligt element med relativt enhetlig betydelse, enligt Svensk ordbok.

Just det. Ord har betydelser. Om det inte har någon betydelse, är det inget ord. Ordens betydelse kan glida, förändras, förnyas, överlappa, vara smal, vara bred, glömmas bort, uppstå spontant. Nya ord etablerar sig efter hand som vi behöver benämna något. De är också identitetsmarkörer, socialt bindemedel.

Många ord är värdeladdade, och därför tycker många att det är bra att använda dem med omdöme. Det är skillnad mellan att gilla och att älska, mellan bra och fantastisk, mellan avsmak och hat – tre exempel på när det är styrkan i ordet som varierar snarare än betydelsen i sig.

Den 11 juni beskrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på Twitter Coronapandemins framfart i Sverige med det starkaste ordet han kunde komma på:

”Det är en massaker. Tusentals människor har fått dö i förtid till följd av, hävdar jag, att man gjorde allvarliga missbedömningar initialt kring kraften i det här viruset. Man lät det spridas.”

Svensk ordbok om substantivet massaker: ”Sam­tidigt dödande av många människor”.

Ah! Ordet betyder massmord.

Men när vi tittar på verbet massakrera i ordböckerna, ser vi att ordet massaker inte betecknar vilket mördande som helst, utan ett särskilt blodigt, hänsynslöst, fasaväckande mördande. Svenska akademins ordbok SAOB beskriver verbet massakrera som att skoningslöst och grymt nedhugga, döda, slakta, anställa blodbad på i synnerhet någon som icke kan värja sig, och vidare som att lemlästa, stympa, illa tilltyga, krossa, förinta.

Enligt ordböckerna kommer ordet troligen från franskan, där det är känt sedan slutet av 1700-talet då man använde det om massavrättningar i giljotinen. I den rika svenska massakerhistorien kanske vi tänker på händelser som Stockholms blodbad i november 1520, också en massavrättning då i storleksordningen 80-100 personer, många av dem oskyldigt tjänstefolk till de egentliga målen för massakern, dödades på olika grymma vis.

Det är lätt att tänka att massakrer är något man höll på med förr i tiden, men massakrer är dessvärre vanliga även i modern tid. Några exempel från 1900-talet:

Massakern i Kamenets-Podolsk i västra Ukraina i augusti 1941. Tyska SS mördade enligt sin egen rapport 23 600 människor, mestadels ungerska judar som överlämnats till SS av ungerska myndigheter. Massakern blev en upptakt till förintelsen i Ungern.

Massakern i Son My i Vietnam den 16 mars 1968, då en amerikansk infanteripluton mördade ett icke fastställt antal människor, de flesta kvinnor och barn som i många fall våldtogs och torterades innan de sköts till döds. Dödssiffran varierar mellan 347 och 504.

Massakern på Himmelska fridens torg i Kina den 4 juni 1989, då kinesiska myndigheter beordrade militären att slå ner en demonstration för större frihet i Kina. Antalet dödsoffer är okänt, men kan uppgå till cirka 3000 personer som sköts ihjäl eller kördes över av stridsvagnar.

Massakern i Srebrenica i Bosnien i juli 1995, då cirka 8000 bosniska pojkar och män mördades av bosnienserbiska styrkor. Offren hade samlats ihop utanför staden inför massmordet, som tog elva dagar att genomföra.

Dessvärre är massakrerna i mänsklighetens historia betydligt fler, antalet ökar ännu i förfärande takt. Ändå är Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson angelägen att foga Sveriges döda i coronapandemin till denna blodstänkta kategori. Han har fått frågan om sitt ordval flera gånger, senast i Sveriges Radio den 28 juni, och aldrig backat från det. Åkesson påstår alltså, att Sveriges regering och Sveriges myndigheter begått ett överlagt massmord i Sverige.

Är det elakt att tolka Åkesson så bokstavligt? Han kanske bara använder ordet massaker för effektens skull, för att få genomslag i media? Mer för att skicka en signal om hur allvarligt han ser på de svenska dödstalen i pandemin, än för ordets verkliga innebörd?

Nej, låt oss visa Jimmie Åkesson respekt genom att anta att han väljer sina ord och menar vad han säger.

Sverigedemokraterna skriver ju själva på sin hemsida att det som vägleder dem i deras politiska arbete är ordet ”genuint” och att de ”ogillar ytliga utspel”.

Och som de kvävande nationalister de är, har Sverigedemokraterna självklart också en politik för svenska språket. Där gör de klart att språket är en viktig del av kulturen och det viktigaste sättet att kommunicera med varandra inom nationen. Därför är det viktigt med goda språkkunskaper – och det är ungefär hela djupet av deras vision om fäderneslandets stolta tungomål.

Så vi kan tryggt anta att Jimmie Åkesson har goda språkkunskaper, att han vet vad orden betyder och förstår språkets kommunicerande kraft. Hans verklighetsfrånvända tweet om att dödsfallen i virusutbrottets kölvatten skulle vara ett brutalt, överlagt massmord är absolut inget ytligt utspel, något futtigt effektsökeri, en ansvarslös överdrift, ett ynkligt försök att få fotfäste i debatten eller ett skamlöst underblåsande av människors rädsla för den dödliga sjukdomen, sorg efter bortgångna nära och oro inför framtiden.

Nejdå, inte alls.

https://twitter.com/jimmieakesson/status/1270962642807672833
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_blodbad
https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Kamjanets-Podilskyj
https://sv.wikipedia.org/wiki/Son_My-massakern
https://sv.wikipedia.org/wiki/Protesterna_och_massakern_på_Himmelska_fridens_torg
https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern
https://sverigesradio.se/artikel/7503932
https://sd.se/vad-vi-vill/
https://sd.se/our-politics/svenska-spraket/

Seger eller död – leve Segerstedt!

Det är Sverigedemokraters vanföreställningar om ”nationen” som driver dem att sabotera demokratin i Sverige.

Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas, 1952 (utdrag)

”Sällskapsmänniskan som var svag för fina kläder och dyra viner och lite barnsligt glad över att tjäna mycket pengar. Och han var naturligtvis snarstucken, raljant, besvärlig, orättvis – som alla människor – och generös och ömsint, ibland trött och sårad.”

Så beskrev en dotter sin far som då hade varit bortgången i tio år. Det var 1955, dottern var Ingrid Segerstedt-Wiberg och fadern var Torgny Segerstedt. Det är en finstämd bild hon ger, rörande i sin uppriktighet, extra kärleksfull eftersom den omfamnar hela personen med skavanker och allt.

Torgny Segerstedts besvärlighet var det fler än dottern som fick erfara. Som chefredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning gjorde han sig redan 1933 till ovän med självaste Hermann Göring, nazitysk riksminister som försökte få tyst på Segerstedts skoningslösa kritik mot nazismen och Tysklands nya Führer genom att läxa upp honom. ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning”, hade Segerstedt skrivit i en svidande text i GHT i februari 1933. Göring skickade bums ett hotfullt genmäle till tidningen: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden”.

Segerstedt lät sig inte hunsas, utan svarade i en ledare i tidningen. ”Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket […] Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.

Jodå, olyckan var å färde i Tyskland.

Och idag är den å färde i Sverige.

Vi som är uppvuxna i Sverige under decennierna efter andra världskriget har ofta uppfattningen att världen i stort, särskilt Europa, särskilt Skandinavien, och alldeles särskilt Sverige, har lämnat allehanda auktoritära villfarelser bakom sig. För vi som vuxit upp i välstånd, trygghet, frihet och öppenhet, vi som åtnjuter den demokratiska välfärdsstatens inkluderande välsignelser – vi är vaccinerade mot demagogers populistiska locktoner, vi ser igenom propaganda, vi skulle aldrig låta någon tumma på rättsstatens institutioner eller komma undan med illasinnade politiska lögner. De totalitära trummor som mullrade bakom Hermann Göring när han måttade med stövelklacken mot Segerstedts hals 1933, de har en gång för alla tystnat.

Det är vad vi trodde. Kände oss trygga med.

Vi hade fel.

En av Sverigedemokraternas viktigaste ideologer, Mattias Karlsson, skrev ett pompöst inlägg på sin Facebooksida efter riksdagsvalet 2018. Innehållet hade varit mest bara löjeväckande och genant, om det inte var så illavarslande. Inlägget slutade med ödesmättade ord som var ägnade att svetsa samman anhängarna och hota oss andra: ”Det finns bara två val. Seger eller död”.

Visst, inlägget består av fantasier, men inte fria fantasier utan lagbundna, farliga fantasier. Den här sortens svulstigt hjältenonsens är långt ifrån harmlöst. Det eldar upp, det sluter led, det väcker stridslust och manar fram offervilja. Att alltihop bygger på lögner och delirier har ingen som helst betydelse, snarare hjälper det den sverigedemokratiska virvelvinden att bara öka i styrka på ett sätt som den aldrig hade kunnat om den måste hålla sig till fakta. Men inlägget var desto viktigare för oss andra, kanske det viktigaste någon ledande Sverigedemokrat sagt sedan partiet tog sig in i riksdagen 2010. För inlägget bekräftar bortom alla tvivel att ledande Sverigedemokrater lider av vanföreställningar om att de befinner sig i krig. Och detta krig, låt vara baserat på hjärnspöken, kommer att lämna efter sig högst verkliga ruiner. Och de kommer aldrig att ge sig, för det enda alternativet de själva ser till att segra, är – att dö.

Sverigedemokraternas feberdrömmar om historiska strider och hjältenonsens finns inbäddade i deras ideologi. De kallar sig ett ”socialkonservativt parti som vilar på en nationalistisk grundsyn”. Denna semantiska nedtoning av nationalismen är en av många lappar i ulvens fåraklädsel, men i själva verket är nationalismen partiets ryggrad och bultande hjärta, precis som den alltid varit. Partiets sakpolitik är marinerad i föreställningen att nationen är något som existerar oberoende av människorna som befolkar den. Nationen är för partiet en metafysisk entitet med egna egenskaper som går i arv till alla som föds in i och därmed blir en del av nationen. Att vara en del av en nation är, enligt Sverigedemokratisk världsåskådning, något helt annat och mycket djupare än att bara vara född i ett land och leva i det. Deras sammanhållningspolitiska inriktningsprogram dryper av kollektivistiskt svärmeri för en vision om ett samhälle där alla så väldigt gärna vill ställa sig i en smal fålla av folkgemenskap över vilken en välmenande partipiska ska vina.

Vi andra har givetvis också känslor för Sverige, platsen och landet, hembygden, människorna, kulturarvet och samtidskulturen. Men när vi pratar om Sverige i politiska sammanhang, antingen det är i samförstånd eller hårda debatter, så är det den demokratiska rättsstaten Sverige vi pratar om. Vi ägnar oss åt diverse dragkamper om hur vi, genom lagstiftning och politik, ska forma tillvaron här. För oss finns inga eviga värden tatuerade på någon metafysisk nationell kropp – det som finns är en demokratisk förvaltning av ett samhälle, och det är den som är Sverige.

Och detta är anledningen till att Sverigedemokraterna föraktar den demokratiska rättsstaten Sverige. För de förstår att det är den demokratiska rättsstaten Sverige som står mellan dem och målet med deras politiska kamp. Mellan dem och segern i deras kulturkrig. I deras ögon är det just den demokratiska rättsstaten som förstör deras nation, deras egentliga Sverige, det äkta och rena Sverige där alla nödtorftigt trivs ihop i en enda, färglös och evig monokultur. De föraktar den pluralistiska, inkluderande samhällsordning som demokratiska krafter till höger och vänster byggt upp i både samförstånd och konkurrens, därför att den inte bara tillåter utan uppmuntrar olikheter – men olikheter och skiftande perspektiv är överflödiga och faktiskt skadliga enligt den sverigedemokratiska blicken. Politiker som Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson, Louise Erixon, Cecilia Bladh in Zito, Aron Emilsson, Darko Mamkovic och Mikael Strandman är motiverade av övertygelsen att det är själva denna inkluderande, pluralistiska samhällsmodell som förstör nationen och dess eviga värden. Utan den, tycker de, kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. För utan den har vi ingenting. Därför tänker de i termer av seger eller död. De har allt att vinna och inget att förlora, och vi som inte tänker likadant måste röjas ur vägen – utan direkt våld om möjligt, men bara om det är möjligt.

Och märk väl. Begreppet seger syftar på en slutgiltig triumf. I det Sverigedemokratiska tänkandet är en storvinst i ett riksdagsval helt otillräckligt, eftersom en politisk motståndare kan vinna lika stort i nästa val. Att segra i ett krig är något helt annat än att vinna ett val. Val är bara avstämningar i den demokratiska evigheten.

Segern måste vara oåterkallelig. Lika oåterkallelig som döden. Tills dess rasar kulturkriget.

Än så länge opererar Sverigedemokraterna i stort sett inom demokratins ramar. Men den makt de får, antingen i kraft av sin storlek i opinionsmätningar på riksplanet eller i form av majoriteter i kommuner, egna eller i samarbete med andra partier till höger, börjar de omedelbart använda till att angripa grundläggande demokratiska principer och funktionssätt. För det är inte genom att rulla fram stridsvagnar mot Rosenbad de vinner kulturkriget, inte heller genom att avskaffa allmänna val och förbjuda konkurrerande politiska partier – i alla fall inte i första läget. Det är genom att metodiskt gröpa ur fundamentet för demokratin, underminera det demokratiska samtalet med propaganda och hets, sätta ur spel rättsstatens skyddsmekanismer, en i taget. För visst låter det odramatiskt, rentav rätt vettigt på ett självklart sätt, när kommunalrådet i Sölvesborg Louse Erixon säger att det inte är ekonomiskt sunt att tvinga skolbiblioteken att köpa in böcker på alla modersmål som finns på skolan. Och att en kommun slutar med regnbågsflaggan är väl inte hela världen? Det låter väl inte helt fel när partiledaren Jimmie Åkesson säger att konst såklart kan se ut lite hur som helst, men just offentlig konst som köps in för skattepengar – den ska främja sammanhållning och vara oförarglig, inte provocera eller väcka anstöt. Och att döma av många reaktioner på sociala medier, är det bara rimligt att SD:s ledamot i riksdagens kulturutskott Aron Emilsson vill kalla in cheferna på Sveriges television och Sveriges radio och ställa dem till svars för specifikt programinnehåll. På samma sätt tyckte många att det lät liksom rättvist och balanserat när Anders Strandman, då SD-ordförande i Norrtälje, menade att journalister som jobbar på Public Service-bolagen borde kvoteras baserat på politisk hemvist så att deras sammansättning speglar resten av landet. Anders Strandman är idag riksdagsledamot för SD och ledamot i konstitutionsutskottet. Och på sitt sätt låter det okomplicerat när Sverigedemokraten och kommunalrådet Cecilia Bladh in Zito i Hörby säger att fackföreningar borde arbeta för sina medlemmar utan politisk agenda. Bakgrunden var att Hörby kommun upplevt en aldrig tidigare skådad chefsflykt och dragit på sig skarp facklig kritik sedan SD tog över styret. Och för all del tycker säkert ganska många att det inte låter konstigt att SD:s ordförande i Norrköping polisanmäler Norrköpings stadsmuseum för att hans parti förekommer i en utställning om nazism – förtroendevalda politiker måste ju få reagera, eller hur?

Att Sverigedemokraterna är en demokratifientlig rörelse med klart fascistiska drag har stått klart från början och kan inte ha undgått någon. Ingen kan säga att man inget visste. Sverigedemokraterna gör ju bara vad de alltid sagt att de vill göra, och kultur- och mediepolitiken är själva instrumentet för den smygrevolution de iscensätter i Sverige, just nu, framför näsan på oss.

”Partiväsendets avigsidor äro iögonfallande. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet.”

Så skrev Torgny Segerstedt 1933 i skriften Demokrati och diktatur. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förbjöds i Tyskland 1935 och förblev förbjuden till krigsslutet. Segerstedt fortsatte att publicera vass kritik, inte bara mot Hitlertyskland och nazismen utan också mot den svenska samlingsregeringens Tysklandspolitik under krigsåren, och han angrep outtröttligt de inskränkningar i tryckfriheten samma regering införde under kriget. Vid ett par tillfällen konfiskerades upplagan av GHT. 1940 fick Segerstedt finna sig i att bli kallad till hovet och uppläxad av Gustaf V.

Torgny Segerstedt lät sig aldrig tystas, och han lämnar efter sig ett minne vi andra kan känna oss stolta över för all del, men främst måste inspireras och lära av. Efter sin död, som inträffade bara en dryg månad före Tysklands kapitulation, hyllades han i många länder. ”Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa passionshistoria, då många andra sviktade”, sade BBC om Segerstedt i sin europeiska sändning på påskdagen 1945. ”En stor svensk och en stor europé” skrev brittiska The Times. Franska PEN-klubben hyllade honom som ”Europas samvete”.

Idag, 75 år senare, befinner vi oss i ett politiskt nödläge. Scenariot att svensk demokrati går förlorad inom det närmaste decenniet, eller mindre, är inte orealistiskt. Så det är verkligen inte bara demokratiskt sinnade politiker och oberoende publicister som borde fråga sig: vad skulle Torgny Segerstedt gjort? Det är hög tid att vi alla följer hans exempel. Och rasar mot det döende ljuset.

Läs mer om Torgny Segerstedt på Wikipedia
Läs om Stiftelsen Torgny Segerstedts minne
SD-politiker: journalister måste berätta vem de röstar på
Expert: SD-begäran om mediechefer unik
Hörbys SD-kommunalråd kräver opolitiska fack
SD Norrköping om kritiken: Politiker måste kunna ingripa mot övertramp

Läs också:
Sydsvenskans kolumnist Per T Ohlsson: Skräckscenariot och För demokratins skull. Kerstin Brunnberg, tidigare vd för Sveriges radio: Sverigedemokraterna vill misskreditera den oberoende journalistiken. Peter Franke i Värmlands folkblad: Alla varningslampor blinkar. Den amerikanske historiken Timothy Snyders skrift Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet. För referens: Sverigedemokraternas sammanhållningspolitiska inriktningsprogram. Hela dikten av Dylan Thomas: ”Do not go Gentle into that Good Night”

Den futtiga fascismen

Eller: En julsaga för Jimmie Åkesson.

På kvällen före julafton 2019, denna magiska, glittrande dan före dan, då släppte HBO A Christmas Carol med Guy Pierce i huvudrollen. Miniserien är den senaste i en lång rad filmatiseringar av Charles Dickens omåttligt populära kortroman A Christmas Carol in Prose, Being a Ghost-Story of Christmas från 1843. Du känner till berättelsen förstås, om den elake, småaktige, systematiskt cyniske Ebenezer Scrooge som bara tänker på sig själv och sitt eget välstånd, som isolerar sig från världen och struntar i att andra har det svårt. Under sagan konfronteras Scrooge med julens andar från det förflutna, nuet och framtiden, vilket får honom att granska sitt liv och komma till nya insikter om vad som egentligen är värt något. Och då kommer han såklart fram till att det som gör livet gott är relationer med andra, och att relationer bygger man först och främst genom att leva ett gott liv; vara snäll, omtänksam, hänsynsfull, förstående, hellre fria än fälla.

I den mån jag är uppfödd på sedelärande berättelser, så lärde de alltid att man ska göra gott, eller åtminstone så gott man kan. Hjälten är alltid någon som tar risker för att försvara någon svagare, eller någon som själv är svag och ändå står upp för sig själv och andra. Skurken är alltid någon som gynnar sig själv på andras bekostnad, som utövar den starkes rätt och inte tvekar att utnyttja andras nöd för egen vinning.

”Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.”

Så skrev Mattias Karlsson, säkerligen med en blågul tår av rörelse i ögonvrån, efter riksdagsvalet 2018. Karlsson är inte bara ett vandrande pekoral, han är en av Sverigedemokraternas viktigaste ideologer, riksdagsledamot och vid tiden för detta fyrverkeri av verklighetsrevision Sverigedemokraternas partisekreterare.

Den lilla skaran patrioter och deras bultande hjältemod är ett delirium som den svenska nationalismens andliga ledare Mattias Karlsson nogsamt odlar, dessvärre inte bara i sitt eget huvud utan i hela rörelsen, och inte bara det – hela det samhälleliga samtalet, meningsutbytet om hur vi bäst bygger allt som är gemensamt, är nedsänkt i denna sörja av falska premisser och inbillade strider på liv och död.

”Det finns bara två val”, fortsätter Karlsson, ”seger eller död”.

Även om hela grunden för Mattias Karlssons världsbild är alltigenom hopdiktad och falsk, kommenterade partiledaren Jimmie Åkesson kamratens stridsrop med ”Det är ju sant”, i SVT:s Skavlan någon vecka senare, och utvecklade: ”det är ju ett kulturkrig som pågår”. Han sade det helt avslappnat, utan att blinka. Nittioåtta procent kyla och två procent trytande tålamod. De vill besegra oss, och de dör hellre än misslyckas.

Men nu när Sverigedemokraterna börjar få makt i många kommuner, ser vi att deras dryga stugfascism manifesterar sig mer än något annat i form av symbolpolitik, som i sin tur oftast bara är småaktig och elak. Trots allt grandiost ångande, den svullna patriotismen, det högstämda mässandet om sammanhållning, nationen som naturliga sammanhållande enheten efter kärnfamiljen, trots chefsideologen Mattias Karlssons sprickfärdiga rappakalja om hur vårt folk och dess tusenåriga kultur är under hot – så är Sverigedemokratisk politik bara ogin och ynklig.

I Trelleborg har Sverigedemokraterna lyckats få igenom att personer som inte skakar hand med det motsatta könet av kulturella eller religiösa skäl (läs: muslimer) kan glömma anställning i Trelleborgs kommun. I Staffanstorp styr Moderaterna med stöd av SD, och har utmärkt sig för att ta emot så få flyktingar man kan komma undan med, och de man ändå tar emot tvingas bo två och två i begagnade husvagnar. Rinnande vatten, duschar och toaletter måste de boende söka i en separat vagn. Alltsammans uppställt på en grusplan utanför orten, 20 minuters promenad från bussen. Staffanstorp har också infört förbud mot tiggeri, likt Vellinge och Lidingö. SD i Lomma ville också ha tiggeriförbud, men blev nedröstade av alla de andra partierna där. I Täby ville en Sverigedemokratisk kommunpolitiker stoppa ett författarbesök på biblioteket eftersom aktiviteten hade hbtq-tema och bland annat skulle handla om normkritik, något som enligt denna politiker hotar den rådande samhällsordningen.

I Sverigedemokraternas skyltfönster och experimentverkstad Sölvesborg, där Sverigedemokraten (och partiledarens sambo) Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, spelar man ut desto mer av sitt register – där slutar man hissa Prideflaggan på kommunhuset, man tar bort kravet att skolbiblioteken ska ha böcker på alla de modersmål som finns representerade på skolan, man ställer in välkomstceremonin för nya medborgare (men det fick man backa på eftersom det bröt mot lagen). Man har också beslutat att bara köpa in sådan konst som är ”klassisk och tidlös” i stället för ”menskonst”. Sverigedemokraten Rolf Hans Berg som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Sölvesborg hörde också av sig till Kulturförvaltningen där i ett brev där han uttryckte sitt missnöje med att man satte upp en pjäs av Selma Lagerlöf på arabiska på ett bibliotek.

Av allt bombastiskt tal blev ser vi bara futtig snålhet. Taskigheter. Föraktfulla markeringar mot alla som inte tillhör eller vill tillhöra Sverigedemokraternas inbillade majoritetskultur. De markerar mot skolungar med andra modersmål än svenska. Mot barnfamiljer som vill se pjäser. Människor som flytt från krig och elände. Fattiga, hemlösa, hbtq-personer – vem som helst som de tycker inte passar in och därför ska nöja sig med vad de på nåder gives, och som mer eller mindre saknar resurser att stå upp för sig.

Sverigedemokraterna lånar ofta klassiska deviser vi förknippar med arbetarrörelsen, som ”gör din plikt, kräv din rätt”. Sverigedemokraterna hatar socialdemokratin men pratar nostalgiskt om Per-Albin och folkhemstanken. Det talas också gärna om att svensk kultur och rättstradition vilar på kristen grund.

Själv undrar jag vad som hände med deviser som ”sparka inte på den som ligger”, ”ge dig inte på den som är mindre” eller – som Jesus säger i Bergspredikan – ”Allt vad ni vill att människor­na skall göra för er, det skall ni också göra för dem”. (Matt 7:12)

Allt detta bedrövar mig nu när det blivit jul igen och jag tänker på den sedelärande berättelsen om Ebenezer Scrooge. För vi lever i en tid då människor skryter om sina stenhjärtan och hånar den som vill vara god. Det känns så väldigt underligt, för likt många Sverigedemokrater kan också jag känna en nostalgisk längtan efter ett Sverige som verkar förlorat, bortom räddning. Det Sverige jag minns från min barndom, som jag växte upp i, och som bidrog till att forma mig. Ett öppet, vänligt och tryggt Sverige som stod för rättvisa, jämlikhet och internationell solidaritet. Ett Sverige där vi tog hand om den som behövde det. Där vi levde och lät leva. Där vi strävade åt rätt håll; bort från förtryck mot minoriteter, bort från orättvisa mellan kvinnor och män, bort från fattigdom, bort från hat, fördomar och diskriminering.

Tycker inte genomsnittliga Sverigedemokrater också också att berättelsen om Scrooge slutar precis som den ska – med att han inser att hans småaktighet och förakt för svaghet gjort honom blind för vänlighetens, gästfrihetens och godhetens betydelse för alla människor? Nog gör de det? För även om karaktären Ebenezer Scrooge etsat sig fast i populärkulturen som sinnebilden av en dålig människa, symboliserar han också något vackert och hoppfullt, en av människans kanske bästa egenskaper. För när hans spöken har visat honom att det är han som gör världen till en sämre plats, kommer Scrooge faktiskt till insikt om sina tillkortakommanden som medmänniska – och ändrar sig.

“You are fettered,” said Scrooge, trembling. ”Tell me why?”
”I wear the chain I forged in life,” replied the Ghost. ”I made it link by link, and yard by yard; I girded it on of my own free will, and of my own free will I wore it.” 

…

“It is required of every man,” the ghost returned, ”that the spirit within him should walk abroad among his fellow-men, and travel far and wide; and, if that spirit goes not forth in life, it is condemned to do so after death.” 

…

“Men’s courses will foreshadow certain ends, to which, if persevered in, they must lead,” said Scrooge. ”But if the courses be departed from, the ends will change.” 

Charles Dickens – A Christmas Carol

PS. När jag skrev den här texten hade jag bara sett trailern till miniserien A Christmas Carol. Nu finns den på HBO Nordic, den är i tre timslånga delar och jag rekommenderar den varmt.

Låt barnen ha tråkigt i fred!

Tredje och sista delen av essäserien om läskrisen.

Winnie-the-Pooh sat down at the foot of the tree, put his head between his paws and began to think.
First of all he said to himself: ”That buzzing-noise means something. You don’t get a buzzing-noise like that, just buzzing and buzzing, without it meaning something. If there’s a buzzing-noise, somebody’s making a buzzing-noise, and the only reason for making a buzzing-noise that I know of is because you’re a bee.”
Then he thought another long time, and said: ”And the only reason for being a bee that I know of is making honey.”
And then he got up, and said: ”And the only reason for making honey is so as I can eat it.”


I

Läser en artikel på forskning.se med rubriken ”Innehåll viktigare än skärmtid för små barn”. Den tar avstamp i det faktum att Världshälsoorganisationen WHO avråder världens vuxna från att över huvud taget sätta skärmar i händerna på barn under två år, och refererar sedan att det både finns forskare som menar att barn bör få möjlighet att börja utveckla sin digitala kompetens så tidigt som möjligt, och forskare som pekar på att det saknas argument för att barn skulle ha något behov av skärmar.

När jag tar del av hela den här diskussionen, i form av inlägg från debattörer, artiklar från experter, forskningsresultat och så vidare, står det klart för mig att det …
– finns goda skäl att vara återhållsam med skärmtid oavsett vilket skärminnehåll vi pratar om
– inte finns någon anledning att sätta skärmar i händerna på barn, oavsett innehåll.

Jag skulle vilja ta del av en rejäl studie som visar att skärmen – datorn, plattan, mobilen – är direkt nyttig i ett sammanhang som har med barns och ungas utveckling att göra. Där den är en nödvändig förutsättning för denna nytta, inte bara en alternativ kanal eller bärare. Jag skulle vilja att någon förklarar heltäckande varför vi ska prioritera så kallad digital kompetens hos mycket små barn så högt. Och jag skulle vilja höra ett riktigt starkt och övertygande argument för varför förskola och skola ska använda digitala hjälpmedel så mycket som möjligt i arbetet med barnen.

Hittills har jag kammat noll.

II

Bland mina tidigaste minnen från fyra-femårsåldern finns stunder då min styvmorfar, professorn i internationell politik Hans Fredrik Peterson, eller HF som alla kallade honom, eller ”Vaff” som bara jag kallade honom, läste Nalle Puh för mig. Jag minns det grova tyget i den blåa soffan i hans bibliotek, hans tunnbågade glasögon, hans röst. Fortfarande 30 år senare kunde han titta klurigt på mig, le i samförstånd och och säga ”tolv-halvsex” – en referens till hur mycket vi skrattade när Puh frågade Uggla hur mycket klockan var, och Uggla svarade just tolv-halvsex. När jag var fem år skrattade jag kanske mest för att Vaff skrattade, jag uppfattade inte satiren i att den kloka, allvetande och pompösa Uggla visade sig inte förstå klockslag. Vaff älskade att läsa Nalle Puh; för humorn, underfundigheten, de oväntade vändningarna, hur tanken gick i sicksack genom denna björns mycket lilla hjärna.

Och, skulle jag förstå åratal senare, när jag sedan länge hade lagt undan barndomens smeknamn och börjat säga H-F och hunnit läsa Nalle Puh för mina egna barn: för A.A Milnes finstämda språk, så noggrant avvägt, så poetiskt, så eftertänksamt, så kittlande humoristiskt och så fängslande även för små barn. Nalle Puh i svensk översättning är underbar, men Winnie-the-Pooh på originalspråket engelska är inget mindre än skimrande vackert att läsa. Bara en sådan sak som att ordet Buzzing förekommer sju gånger i ett och samma stycke.

Jag vet, jag låter som en nostalgisk gubbe som längtar tillbaka till svunna tider, då allt var som det skulle. Inte bara för att jag drömskt minner om stunder av högläsning av numera klassisk litteratur, utan också för att jag kritiserar huvudlös digitalisering, sociala medier och teknikjättar som cyniskt utnyttjar allmänmänskliga svagheter för pengars skull. Ännu värre alltså – jag är en nostalgisk gubbe med moralpanik, frånsprungen av samtiden, bitter som en avslagen Guinness.

Och här vill jag bara att vi stannar till ett ögonblick, så att jag får påminna om den viktigaste lansen jag drar för läsandet, nämligen att det skrivna ordet är överlägset alla andra framställningsformer i konsten att mana fram bilder ur ditt eget inre. För den frånstötande bilden som tar form för din inre syn när jag skriver att jag är bitter som en avslagen Guinness, ett halvt glas avslagen Guinness med nattgamla flottavtryck efter slipprigt fumliga fingrar, fullt med fimpar, och alla fimparna har gått upp i fogarna och läckt ut sina bruna slimsor av gammal tobak i den svarta vätskan – den bilden. Den målade du, inte jag.

III

Året var 2008 och jag hade just packat upp min första iPhone. Det var så roligt och fascinerande med pekskärmen. Att ställa väckarklockan var ett tillfredställande litet nöje i sig, med hjul man snurrade på för att välja klockslag. Och med 3G-teknologi i telefonen hade jag plötsligt hela webben i fickan, och kunde hämta appar för allt möjligt. Bara en sådan sak, hur spännande och skojigt det var att utforma sin mobil helt efter eget skön genom att välja appar jag ville ha. Tidigare hade jag valt mellan olika mobiltelefoner beroende på vilka funktioner och finesser de hade. En hade en rudimentär kamera men ingen fm-radio, en annan hade T9 (guldstjärna om du kommer ihåg vad T9 var) men var inte hopfällbar, en tredje var hopfällbar men saknade möjlighet att spela in ljud. Det var ett ständigt kompromissande, och vilken telefon jag än valde saknade jag funktioner jag ville ha och fick funktioner jag aldrig använde.

Med min nya iPhone kunde jag bestämma exakt mobilen skulle kunna göra. Om jag ville lägga coola filter på bilder hämtade jag en app. Om jag ville spela kort, tärning eller piano fanns appar för det. Om jag ville slå upp ett ord på ett främmande språk, kolla aktiekurser, mäta avstånd eller ytor, dokumentera mina löprundor, boka hotellrum eller bläddra bland vegetariska recept, så jodå, det fanns appar för det.

Och mitt bästa argument, tyckte jag själv, när jag ville övertyga någon i min omgivning att skaffa sig en iPhone, var att med den här välsignade prylen i fickan behöver vi aldrig, aldrig någonsin mer ha tråkigt. För den bär inom sig en snudd på magisk potential att hålla oss konstant … Ja, vad? Uppkopplade mot världens samlade skatt av kunskap? I förbindelse med våra nära och kära?

Nej, nej.

Förströdda. Den håller oss konstant förströdda.

IV

Min mor följde mig till skolan en enda gång, nämligen på min första dag i första klass. Det var 1976, på Östratornskolan i Lund. Från dag två gick jag på egen hand, och ibland i sällskap med någon kompis. För sådan var kulturen då. Barnen antogs ha en viss kompetens, och det förhärskande tänkandet var att barnen får göra det de kan, de får det förtroende och ansvar de borde klara och de får ströva tämligen fritt inom någon sorts rimlig radie.

Faktum är att jag, som vuxen, har tänkt tillbaka och häpnat vid blotta minnet på ytorna vi rörde oss över, avstånden vi kunde lägga mellan oss själva och hemmet en vanlig söndag. För det mesta höll vi oss självklart i närområdet, där det fanns en trygg social kontroll – tanten eller farbrorn som skymtade genom fönstret eller som gick förbi längs promenadvägen kanske inte kände mig, men de visste på ett ungefär vems pojke jag var. När vi barn väl var ute och lallade runt, kanske hängde i ett buskage, på något tak eller i en container, hade våra föräldrar små eller inga möjligheter att nå oss. Visst hade de en uppfattning om var vi troligen befann oss i stora drag, men de visste inte och de kunde inte kolla utan att själva masa sig ut, eller kanske skicka en löpare i form av ett syskon eller dylikt. Det vi hade var överenskommelser – ”kom hem till middagen, vi äter halv sju”. De flesta av oss hade ingen klocka, så vi höll reda på tiden genom att fråga folk eller för att vi blev påminda när någon mamma eller pappa ropade från sitt fönster att det var dags att komma in. Eller när någon frustrerad förälder kom ångande för att hämta hem sitt ohängda barn som glömt sig så att maten kallnade eller läxan låg ogjord.

Vi hade, kort sagt, en frihet som barn idag bara kan drömma om.

När mina barn skulle börja skolan, 2004 respektive 2005, hade kulturen när det gäller detta ställts på huvudet. De första åren gick de på olika skolor, men snart gick de på samma – båda var hur som helst fina små skolor på platser som bokstavligt talat måste vara bland de i särklass säkraste, tryggaste och mest välmående på planeten. Min tanke var hela tiden att barnen skulle gå på egen hand till skolan, utan vuxen eskort, så snart de började första klass.
Men jag insåg snart att alla de andra föräldrarna fortsatte att följa sina barn till skolan, som om det var dagis. Häpnadsväckande många skjutsade barnen i bil, och ju mörkare och kallare årstiden var, desto fler valde bilen. Och det hetsiga bilkörandet i små återvändsgator vid skolan var dessvärre inget som bara just den skolan drabbades av, problemet blev så stort att kommunen såg sig tvungen att agera. Alla skolor fick besök av särskilda informatörer som berättade om allt som är dåligt med bilåkandet, lanserade begreppet ”vandrande skolbuss” – att grannar turas om att eskortera en större barngrupp –, och utlyste en tävling där de klasser som samlade flest promenader kunde vinna priser.

Jag gick en gång i veckan med vår vandrande skolbuss. Idén är bra, mycket bättre än bilskjutsandet. Men jag undrade ofta när kidsen skulle få vara ifred? Där gick de i liten klunga, och visst småpratade de med varandra lite grann, hela tiden medvetna om att det fanns föräldraöron i närheten. Om någon fick en impuls att stanna till och kolla in någonting – en stor vattenpöl, en katt eller något annat högintressant – fanns hela tiden en vuxen där, med en tid att passa, som kunde kväva impulsen och se till att promenaden försiggick ordnat, effektivt, utan brådska på slutet.

Det är bra med engagerade, närvarande föräldrar. Men kanske inte helt bra med föräldrar som är så ängsliga, eller vad det nu är, för jag förstår det faktiskt inte, att de måste hålla ett ständigt öga på sina barn och liksom ratta deras liv från baksätet.

Eller vänta förresten – jag förstår en sak, och det är att frestelsen att hålla sina barn under ständig uppsikt är mycket stark, om nu möjligheten finns. Idag kan vi inte bara nå våra barn ständigt, vi kan använda appar som gör att vi kan spåra dem med GPS dygnet runt. Som i någon agentfilm. Det finns armband för yngre barn som surrar när de överskrider ett förhandsprogrammerat avstånd från hemmet, och skickar en varning till föräldrarnas mobiler. I USA finns privata förskolor med webbkameror föräldrar kan logga in på från sina mobiler och kolla sina barn (och verksamheten, och personalen …) när de vill. Och som sagt – det är verkligen förståeligt att föräldrar använder de resurser de har för att hålla sina barn under uppsikt. Att avstå från att göra det, när möjligheten finns, är verkligen krävande; har man väl trasslat in sig i den logik som säger att ökad säkerhet alltid är till det bättre, är det svårt att backa.

De här möjligheterna existerade helt enkelt inte när min generation växte upp spritt språngande fri på 1970- och 80-talen. Men nu finns de, och blotta faktum att de finns är en viktig delförklaring av paradoxen att det är vår generation som utvecklats till ohejdade helikopterföräldrar som inte kan släppa sina barn med blicken och hellre sätter beroendeframkallande skärmar i händerna på dem så att de håller sig stilla, än låter dem dra runt i världen. Rentav hellre än att låta dem hjälpa till i köket eller tvättstugan.

He climbed and he climbed and he climbed and as he climbed he sang a little song to himself. It went like this:
Isn’t it funny
  How a bear likes honey?
Buzz! Buzz! Buzz!
I wonder why he does?

Then he climbed a little further… and a little further… and then just a little further. By that time he had thought of another song.

När jag såg hur blicken glittrade extra glittrigt på min käre extramorfar HF när han läste passagerna i Nalle Puh som just skildrar hur tanken vandrar fritt, hur en association sticker iväg åt ett oväntat håll, hur vi väntar på att Puh-Björn ska lyckas tänka ut något som vi fattade direkt – bara för att överraskas av hur den mycket lilla hjärnan anländer vid något helt annat – då snappade jag upp att här fanns något att vara uppmärksam på; nämligen fascinationen för det dagdrömmande, associativa sinnelag som är bränslet i Nalle Puh-universats berättelsemotor. För berättelserna om Nalle Puh är fulla av eftertanke, resonerande, och handling – men handlar om rätt odramatiska saker, som till exempel om hur man ska få fast en svans som har lossnat från Ior, eller hur man ska få loss Puh som har fastnat i ett kaninhål. Eller så uppstår äventyrligheten i fantasin – en heffaklump, något nytt och underligt som måste utforskas och hanteras. Ställda inför den sortens problem måste det lilla galleriet av ängsliga, våghalsiga, förnumstiga, glåmiga och vänliga personlighetstyper som befolkar Christopher Robins mikrokosmos tråckla sig fram till någon lösning tillsammans.

V

Barn och ungdomar fastnar för skärmbaserad förströelse för att förskola, skola och föräldrar sätter skärmen i händerna på dem. Och den skärmbaserade förströelsen är finkalibrerat förrädisk – den är just precis tillräcklig för du inte ska bli så uttråkad att du lägger bort skärmen och hittar på något annat, samtidigt som det innehåll de allra flesta för det allra mesta väljer att fylla skärmen med, faktiskt inte tillför något alls. Det finns åtminstone en del relevant statistik om detta: i den årliga undersökningen Svenskarna och Internet från 2019 har man för första gången bett de svarande att skatta hur meningsfull de tycker att deras tid på nätet är. Det förvånar nog ingen att graden av upplevd meningsfullhet varierar med innehållet – exempelvis säger 60 procent att det känns meningsfullt att lägga tid på nyhetsappar. Men mot bakgrund av att 83 procent använder Facebook och i varierande utsträckning andra sociala plattformar är det hisnande att 76 procent finner tiden de lägger på sociala medier helt meningslös. Och det verkligt sorgliga med den siffran är att dessa 76 procent ändå tillbringar tid på sociala medier.

Vad säger det dig?

För mig är ett sådant faktum ännu en omständighet som är precis som man skulle förvänta sig, om man antar att sociala medier och dylikt är framgångsrika i sin strävan att hålla oss fastnaglade så mycket som möjligt. ”Men det är inte skärmen i sig utan innehållet som är avgörande” säger många till skärmtidens försvar, bland dem journalisten Elin Häggberg som driver bloggen Teknifik, som hon själv beskriver som en av Sveriges främsta teknikbloggar. Apropå att Handelns Utredningsinstitut utsett en låda där folk kan parkera sina mobiler till Årets julklapp 2019 skriver hon:

”Mobiltelefoner är inte “lika beroendeframkallande som droger”. Däremot finns det absolut vissa mekanismer i vissa appar som triggar belöningssystem och sådant i hjärnan – vilket kan liknas vid vad vissa droger gör.”

Sedan:
”Om du är en person som har en önskan om att själv lägga bort din mobil oftare så är det bra att gräva liiiite djupare i vad det är med ditt beteende kring din mobil som inte stämmer med hur du vill ha det […] Det är nämligen individuellt och personligt!”

… vilket kanske låter rimligt först, men den här argumentationen har allvarliga brister.
– Att säga att det finns ”vissa mekanismer i vissa appar” som triggar belöningssystem är förrädisk retorik som helt bortser från det obestridliga faktum att den överväldigande majoriteten av all tid människor tillbringar med sina mobiler, lägger de just på sådana ”vissa appar”.
– I ljuset av vad vi faktiskt vet om hur starkt vanebildande de sociala plattformarna och många av de appar som används allra mest är, och att det beror på att de är medvetet utformade för det, är det djupt orättvist att lägga ansvaret för att just du har svårt att begränsa din skärmtid på bara dig. När människor fastnar i den beteendeförändrande teknikdesignens grepp är det inte ”individuellt och personligt”.

I artikeln Utan lek inget lärande kan vi läsa om lekens helt oundgängliga betydelse för barns utveckling till socialt kompetenta, empatiska personer, och om hur personalen i förskolan kan arbeta med leken som ram. Man slår fast att motsättningen mellan lek och lärande är falsk och att man med lekens hjälp kan göra förskolan till en mer lärande miljö utan att för den skull bedriva någon undervisning i klassisk mening. Man talar om begrepp som lekresponsiv undervisning och om värdet av att personalen ställer i ordning för lek och deltar i lek på ett överlagt sätt.
Och märk väl – man pratar hela tiden om barn som faktiskt leker, i det fysiska rummet, med varandra. Inte ett ord om skärmar eller digitala hjälpmedel.

Låt oss då återkoppla till WHO:s riktlinjer för barn och skärmar. Enligt dem bör barn under ett år inte ha någon skärmtid alls, och barn mellan ett och två max en timme per dag. Rekommendationen syftar i första hand till att få bukt med sömnproblemen som ökar bland barn, och med det kraftigt ökade stillasittandet bland barn, eftersom det leder till övervikt, som i sin tur kan leda till all världens hälsoproblem.

Ett skärmeraterat hälsoproblem är förresten myopi, närsynthet, som ökat katastrofalt bland barn och ungdomar enligt WHO: ”Det uppskattas att en 18-årig europé i dag suttit tre år framför olika typer av skärmar. Hälften av alla spädbarn i USA ägnar nästan 2 timmar per dag åt liknande aktiviteter. Diskussionen har därför förskjutits från eventuell moralisk påverkan av innehållet till vilka medicinska följder som kan förväntas av den stora mängden skärmtid under uppväxtåren [1]. En möjlig konsekvens är utveckling av närsynthet, myopi.” (Lakartidningen.se 2018-07-25).

Det finns experter som kritiserar WHO och menar att riktlinjerna om skärmtid saknar verklighetsförankring:
– Generellt behöver inte barns skärmtid begränsas. Reglerna måste sättas utifrån varje barns förutsättningar. Det som forskningen visar är att det är aktiviteterna som är avgörande: vad barnen gör vid skärmen.

Det säger Elza Dunkels som är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hon påstår också att ingenting tyder på något samband mellan barns skärmtid och barns stillasittande.

Och då undrar jag än en gång hur vi ska få med i beräkningen det barnen inte gör när de i stället lägger tiden vid skärmen. För som sagt: än har jag inte sett eller hört ett enda exempel på någon skärmaktivitet som är lika bra eller bättre än någon motsvarande aktivitet utan skärm, eller någon nytta eller glädje som vi kan uppnå enbart via en skärmaktivitet.

I samma artikel säger Mikael Heimann som är professor emeritus i utvecklingspsykologi:
– Små barn behöver först och främst etablera en trygg relation med sina föräldrar och inom den relationen utforska världen. Där kan digitala verktyg ingå men det viktigaste är att barn undersöker den fysiska världen och att de får uppleva sig själva i samtal med andra.

När vi reflekterar över WHO:s riktlinjer är det intressant att samtidigt titta på några resultat från 2018 års upplaga av Svenskarna och internet. Jag citerar ett urval punkter ur sammanfattningen av kapitlet Barn och internet:
– 26 procent av spädbarnen upp till 12 månader använder internet, 37 procent av 1-åringarna.
– Från 7 års ålder börjar det blir allt vanligare att barnen har egen mobiltelefon (38 %).
– Upp till 7 års ålder är surfplattan det redskap barnen använder oftast när de använder internet. Från 8 år börjar mobilen ta över.
– Vanligaste aktiviteten på nätet bland barnen är att titta på tv och video. Det är främst det som spädbarnen ägnar sig åt på nätet.
– När barnen som använder internet är 10 år besöker hälften (52 %) av dem sociala medier.

Har du hämtat dig? Okej. Vi konstaterar att 26 procent av spädbarnen, alltså barn som ännu inte firat sin ettårsdag, använder internet, och att det de främst ”ägnar sig åt” på nätet är att titta på tv och video.

Jag har frågor om det.

Ni som ofta, likt teknikbloggen Teknifik ovan, påpekar att allt hänger på skärmtidens innehåll, vad säger ni om att de riktigt små barnen faktiskt nästan bara använder den till att titta på tv och video? Vad tror ni att de vuxna i deras omgivning gör medan småttingarna ”ägnar sig” åt tv och video? Och vad tror ni att dessa spädbarn hade gjort istället för att ägna sig åt tv och video om de inte hade skärmen?

Fundera också över att drygt hälften av tioåringar använder sociala medier, enligt undersökningen från 2018, och att undersökningen från 2019 säger att 76 procent av alla som använder sociala medier tycker att sociala medier är bortkastad tid.

”Det är vad man gör med skärmtiden som är avgörande”. Just precis.

Utöver dessa frågor, har jag en viktig invändning mot beskrivningen att spädbarn ”ägnar sig åt”. Att ”ägna sig åt” betyder att välja att lägga sin tid och energi på något. Har en fjärdedel av alla bebisar i Sverige plötsligt valt att lägga sin tid på YouTube och Netflix – eller är det vuxna som sticker skärmen i händerna på dem? Och i så fall, varför gör de vuxna så? Är det för att bebisarna ska få ta del av någonting utvecklande som bara finns att få från skärmen, eller av någon helt annan anledning?

VI

Hallå! Vi behöver inte ens diskutera huruvida forskningen stöder uppfattningen att det är mobiler och dylikt som orsakat att stillasittandet bland barn och unga ökat till groteska nivåer. Eller ifall Instagram, Snapchat och Candy Crush verkligen är beroendeframkallande eller bara väldigt vanebildande. Eller om onlinespel och textmeddelanden är likvärdiga med att umgås i samma rum och prata öga mot öga. Ingen förnekar ju faktum att de två, tre, fyra, upp till sex timmar, beroende på hur och vem man frågar, som vi lägger på skärmar varje dag därmed inte är tillgängliga för något annat.

Nej, jag påstår inte att all tid du tillbringar med en skärm är meningslös eller bortkastad. Självklart inte. Många utför det mesta av sitt avlönade arbete vid en skärm, och de allra flesta i Sverige använder dagligdags olika nätbaserade tjänster för att handla saker, boka biljetter, göra bankärenden eller skicka en fin bild till någon. Men jag befarar på goda grunder att mycket, kanske det mesta, av tiden vi lägger på skärmar och nätbaserade tjänster vid sidan av arbete och digitaliserade vardagsärenden, egentligen inte ger oss något av värde och faktiskt betingar ett högt pris.

Det vi kanske borde gråta över allra ömkligast är förlusten av tiden vi en gång tillbringade inuti oss själva. Stunderna i sällskap av våra vandrande tankar, fantasier och dagdrömmar. Då vi gjorde något rutinbetonat utan att prompt lyssna på musik eller en spännande podd; diska, hänga tvätt, jogga, duscha, vänta på bussen, knåda en deg, åka tåg eller cykla. Sådant sysselsätter en del av hjärnan och frigör resten. Den situationen är oöverträffad när det gäller att bena ut problem, se lösningar, skifta perspektiv och få idéer. Reflektera och vara kreativ sådär av sig själv, för tankens klarhet kommer inte när vi kallar utan när vi låter den komma.

Svenska barn och ungdomar överger i allt större skaror inte bara litteraturen utan läsandet i stort.

Att satsa på aktivt läsfrämjande och på bibliotek, att uppmuntra all läsning i alla sammanhang, att återge litteraturen en svunnen status, allt detta är nödvändigt och vore självklart steg i rätt riktning. Och, som författaren Anna Axfors skriver om i Sydsvenskan, barnlitteraturen har nog en del att vinna på att slappna av lite:
”De senaste åren har barnboksförfattare vittnat om en ängslighet hos förlagen till följd av föräldrars påtryckningar. Föräldrar vill inte att deras barn ska behöva se alkohol, tobak och andra farligheter.”

Vad som behövs, tror jag, är en genomgripande förändring av kulturen. Litteraturen och läsandet är bara ett av många barn som kastas ut med badvattnet i vår tid, med vuxna som tror att de måste hänga med sina barn hela tiden, leka med dem, skjutsa dem, titta på dem, prata med dem – och dessutom höra av sig till bokförlag och beklaga sig över att Alfons Åbergs pappa röker pipa. Och när föräldrarna inte orkar eller har tid med barnen, är det tryggt och enkelt att låta dem få sin skärmtid. De vill ju så gärna ha den.

Så kom igen! Låt barnen ha tråkigt i fred! Lita på dem! De kommer att hitta på allt möjligt!

Vara på tak. Klättra i träd. Bygga saker. Blöta ner sig. Göra bus. Hamna i konflikter. Larva sig. Sätta fyr. Slå sig. Prata förtroligt med varandra, kanske om dig. Klä ut sig. Komma för sent.

Och just det, läsa. De kommer att läsa också.

One fine winter’s day when Piglet was brushing away the snow in front of his house, he happened to look up, and there was Winnie-the-Pooh. Pooh was walking round and round in a circle, thinking of something else, and when Piglet called to him, he just went on walking.
”Hallo!” said Piglet, ”what are you doing?”
”Hunting,” said Pooh.
”Hunting what?”
”Tracking something,” said Winnie-the-Pooh very mysteriously.
”Tracking what?” said Piglet, coming closer.
”That’s just what I ask myself. I ask myself, What?”

Titta på: How Boredom Can Lead to Your Most Brilliant Ideas : Manoush Zomorodi : TED2017. Titeln är lite överpeppad, för budskapet är egentligen inte att vi ska få briljanta idéer utan att vi frigör hjärnans dagdrömmande, klargörande resurser genom att låta den sköta sig själv i stället för att hålla den upptagen med skärmar. Eller förlåt: innehåll på skärmar.

Titta på: Sångnumret ”Förströelse” i filmen Monopol av Galenskaparna och After Shave från 1996. Filmen handlar om ett nytt politiskt parti som lovar medborgarna en framtid av lättsam underhållning. Kom du sköna nya tid / Kom förvandla livets strid / Till en jättepyramid, av förströ-el-seee

Läs den underbara Winnie the Pooh på ditt favoritspråk. Låna den på närmaste bibliotek eller köp den till exempel här. Alla barn borde få uppleva Nalle Puh från tiden före Disney, men Milnes böcker är förtjusande också för vuxna läsare.

Du är en riktig guldgruva!

Del 2 i en essäserie som började med Läs för barnen! Läs för dig själv! I denna del: hur det kommer sig att skärmtiden vinner.

”Det var kallt, det var kallt, och taket var gjort av ben. Taket var gjort av idegranens sammanflätade grenar, styva kvistar som snodde sig ut och in, över och under, hårda som is och fulla med mörkröda bär.
– Kom Hassel, sade Gullviva. Vi ska bära hem idegransbären i munnen och äta dem i den stora grottan. Dina vänner måste lära sig det om de ska gå vår väg.
– Nej nej! skrek Femman. Nej, Hassel! Men så kom Kronan snoende in och ut mellan grenarna, med munnen full av bär.
– Titta! sade Kronan. Jag kan göra det. Jag springer en annan väg. Fråga mig var, Hassel! Fråga mig var! Fråga mig var! Så sprang de en annan väg. De sprang inte till kolonin utan över fälten i kölden, och Kronan tappade bären – blodröda droppar, röd spillning, hård som ståltråd. Det är inte lönt, sade han. Inte lönt att bita i dem. De är kalla.”


I

Bland det jag minns starkast från Richard Adams Den långa flykten, som jag läste senast för mer än trettio år sedan, är delen där Femman, Hassel, Kronan och de andra blir erbjudna en fristad av kaninen Gullviva och hans märkligt välmående kaninkoloni, befolkad av friska, välväxta kaniner med glansig päls. Där är kaninerna aldrig sjuka, de saknar aldrig mat och besväras aldrig av rävar eller ugglor – de åtnjuter ett underligt beskydd; ”han som går över fälten” håller efter rovdjuren och placerar ut mat.

Att stanna i Gullvivas koloni och anpassa sig till livet där är lockande för vår grupp desperata kaniner, trygghetstörstande flyktingar som de är.

I kapitlet Blänkande koppartråd, citerat ovan, börjar Gullvivas koloni visa sitt rätta ansikte.

II

Jag skrev några rader härförleden, om att jag skulle vilja se ett samhälle där tid ges för läsning.

Det var fel. Jag vill inte ha ett samhälle där tid ges för läsning.  Det skulle förutsätta att någon ger denna tid. Vem skulle det vara, vilken person eller instans skulle vara ansvarig för att ge tid för läsning?

Det jag menade var att jag vill se ett samhälle där det naturligt finns tid för läsning, och där de allra flesta faktiskt också läser. Och faktiskt: jag kunde lika gärna sagt att jag vill se ett samhälle där människor har tålamodet att läsa en text i mer än någon minut, förmågan att koncentrera sig på vad som helst i mer än en mycket kort stund, kanske mest av allt: att försjunka i något, att dagdrömma.

Men på senare år har Sverige drabbats av vad som kallas läskrisen. Bland andra Sydsvenskan har skrivit om den. Unga människor läser betydligt färre böcker och tidningar på fritiden idag än tidigare. Tappet sker plötsligt: vid tolv års ålder läser 24 procent regelbundet, men ett år senare är andelen halverad. Bara elva procent av 18-åringarna läser böcker eller tidningar dagligen på fritiden.

Vad beror det på? Varför vill barnen inte läsa skönlitteratur?

I liberala Sundsvalls Tidning skrev Sofia Mirjamsdotter en ledare titulerad Det är inte bara skärmarnas fel att barn läser mindre. Där slår hon fast att det är förenklat att skylla allt, däribland läskrisen, på så kallad skärmtid. Dessutom menar hon att kritiken är orättvis eftersom den så gott som alltid fokuserar på ungdomars skärmtid och inte vuxnas, som är nästan lika omfattande enligt studier.

Istället driver Mirjamsdotter tesen att barnen slutar läsa därför att vuxenvärlden har sänkt litteraturens status. Hon nämner tre exempel på hur vuxenvärlden underminerar litteraturens plats i samhället:
● biblioteken får mindre resurser,
● tidningarna ger mindre utrymme för bokrecensioner, och
● SVT:s Gokväll ersätter bokrecensioner med prat om teveserier.

Hon skriver: ”Vi måste höja statusen på skönlitteratur. Det går inte att lägga ansvaret ensamt på skolan, eller biblioteken, eller massmedia, eller föräldrarna. Det krävs en gemensam insikt i hela samhället, som omfattar insikt om risken vi tar när allt fler aldrig läser en roman.”

Sant. Men som vi ska se har Mirjamsdotter ändå fel.

III

Läser i Sydsvenskan den beklämmande nyheten att Skånetrafiken tagit emot hundratals anmälningar om busschaufförer som mobilsurfar medan de kör. Anmälningarna vittnar både om veritabla skräckfärder i vinglande landsvägsbussar och nära döden-upplevelser i tät stadstrafik.

Att surfa på mobilen medan man kör är verkligen livsfarligt. Därför är det också förbjudet i lag och belagt med böter. Och en busschaufför på Skånetrafiken som ertappas med att rattsurfa eller prata i mobilen under färd blir dessutom avskedad, vilket drabbat en handfull chaufförer. Pang bom, sparken. En av de avskedade chaufförerna tittade på film medan han körde.

Och detta livsfarliga, totalt ansvarslösa beteende har det kommit flera hundra anmälningar om. På mindre än ett år. Och enligt polisen breder rattsurfandet ut sig bland trafikanter i stort.

Hur kan det komma sig att rattsurfandet är så vanligt, till och med bland yrkesförare? Och vad har rattsurfande busschaufförer att göra med läskrisen?

IV

Att tro att vi bara behöver värdera skönlitteraturen högre än idag, att vi bara behöver återgå till att göra litteraturen tillgänglig för barn och unga i hemmen och i skolan, ha läsning på schemat, högläsa i mys- och klassrum, bemanna bibliotek och ge plats i tv-tablån åt program som (underbara) Boktipset igen, är självbedrägeri. För även om allt detta vore bra, verkligen mycket bra, så räcker det inte långt i konkurrensen med alternativens chockerande, överväldigande, förkrossande effektivitet – med vilken de alltså trängt undan inte bara läsandet, utan också i gigantisk utsträckning sådant som riktigt socialt umgänge, normal nattsömn, gemensamma stunder i familjen och fysisk aktivitet.

Vad menas med riktigt socialt umgänge? Jo – att vara tillsammans med människor som man känner och prata med dem om sådant man är med om, sådant man oroar sig för eller tycker är roligt, inklusive det subtila sociala samspelet med tonfall, blickar, ansiktsuttryck, kroppsspråk och beröring. Att umgås med människor som är fullt ut närvarande, fokuserar på det som pågår där och då, på samtalet, som visar intresse för det du säger och engagemang i vad det innebär.

Att sitta i sitt rum och vara uppkopplad till ett spel där andra också är uppkopplade, är inte ett fullvärdigt socialt umgänge. Javisst, det har sina poänger – det är kul och spännande för stunden, ett utmärkt tidsfördriv, och är du uppkopplad tillsammans med människor du umgås med också i verkliga livet så kan ni för all del prata om vad som hände i spelet när ni träffas nästa gång. Det finns också studier som säger att spelare, särskilt de som spelar våldsamma första- och tredjepersons skjutarspel, utvecklar diverse värdefulla färdigheter, som beslutsfattande, samarbete och visuellt minne. Bra färdigheter, väl värda att öva upp.

Men de tv-spelande generationerna som vuxit upp på senare decennier är ju inte de första att träna dessa färdigheter. Såvitt jag vet finns ingen studie som kommit fram till att ungdomar som spelar tv-spel blir bättre på att samarbeta än ungdomar som spelar i ett band, bygger lådbilar, målar graffiti, sparkar boll eller bakar bullar. För även om studierna visar att spelen kan ge vissa positiva effekter utöver förströelse för stunden, visar de inte att spelandet tillför något unikt nyttigt. Och det kommer väl inte som någon större överraskning för någon att personer som spelar spel som bygger på samarbete och beslutsfattande, också övar upp dessa förmågor. Det är inte konstigare än att den som tar sånglektioner övar upp kontrollen över stämbanden eller att den som tränar fotboll finslipar sin bollkänsla.

Dessa studier säger framför allt ingenting om effekterna av enkla, repetitiva och beroendeframkallande eller åtminstone starkt vanebildande mobilspel som Candy Crush Saga eller Angry Birds. Jag lyckades personligen radera Angry Birds 2 från mobilen i början av 2019 efter nästan tio års dagligt Angry Birds-spel. Och jag är uppriktigt både imponerad och skrämd av hur effektivt den här sortens spel slår klorna i spelaren och får henne att betala häpnadsväckande stora summor riktiga pengar för exempelvis möjligheten att låsa upp en hatt.

Jag förstår att du nu vill veta vad det kan vara för en hatt. Jag säger bara: fråga inte.

Den här typen av enkla spel marknadsförs ofta som just ”beroendeframkallande”. Spelets vanebildande egenskaper blir dess främsta säljargument. Det är spelets förmåga att få dig att försumma annat, till och med registrera ditt betalkort så att du snabbt kan betala för virtuellt krimskrams, som bevisar att spelet är bra. 

V

Har du iPhone? Då har du säkert noterat en inbyggd funktion som heter skärmtid. Har du kollat in den? Den klockar hur mycket du använder telefonen; hur mycket tid du tillbringar med olika appar och kategorier av appar – underhållning, produktivitet, sociala medier med flera, den berättar hur många gånger per dygn du väcker mobilen, det vill säga tänder skärmen för att se om det hänt något sedan du kollade senast. Du kan dessutom ställa in olika begränsningar, till exempel att Skärmtid ska skicka en notis när du har spelat Angry Birds i si eller så många minuter, eller till och med tvångsstänga Facebookappen efter en viss tid. Google har släppt en app som heter Digital Wellbeing med motsvarande funktioner för Androidmobiler.

Om du inte har provat de här funktionerna utmanar jag dig på ett experiment:

  • Uppskatta hur många minuter per dag du använder mobilen till olika saker.
  • Det kan vara Bank-ID, Instagram, mejl, Netflix, GPS, telefonsamtal, spel, vad som helst.
  • Skriv ner dina uppskattningar, var ärlig.
  • Öppna sedan Skärmtid och jämför dina skattningar med verkligheten.

Jag förutsäger: du lägger mer tid, kanske väldigt mycket mer, på mobilen än du trodde.

Jadå, jag vet. Detta är anekdotisk bevisföring. Men denna vardagsobservation är ändå exakt vad vi kan förvänta oss om vi beaktar att tech-jättarna gör allt de kan för att det första som ska hända oss när vi kliver upp på den sociala plattformen är att glömma vad vi hade för ärende dit. De vill inte hjälpa oss att snabbt hitta det vi söker, göra det vi ska och sedan återgå till det vi höll på med.

Det de vill är att hålla oss planlöst strövande i online-korridorerna. De gör det skickligt, och de har större resurser till sitt förfogande än någon haft i historien.

VI

Det var mitt i sommaren 1903 som Victor Grünbaum föddes till en judisk medelklassfamilj i Österrikiska Wien, ett viktigt kulturellt centrum i ett Europa som ännu väntade på de stora katastroferna som slukade kontinenten först en gång och sedan ännu en. Det var upptakten till den senare som skulle driva Victor Grünbaum att lämna hemlandet, men innan dess blev han både ivrig socialist och lovande arkitekt. 1933, samma år som Hitler kom till makten i grannlandet, startade han en egen arkitektbyrå i Wien. Men när hans landsmän mötte Tysklands annektering av Österrike 1938 med flaggviftande och konfetti, emigrerade han till USA, närmare bestämt New York – utan språket, utan pengar, men med en arkitektexamen och ett nytt efternamn – det mer amerikanskklingande Gruen.

Victor Gruen har senare beskrivits som en av 1900-talets absolut mest inflytelserika arkitekter, som påverkat flest människor allra mest. Trots det har du troligen aldrig hört talas om arkitekten Victor Gruen. Du har hört talas om  Jørn Utzon för operahuset i Sydney, Santiago Calatrava för Turning Torso i Malmö, kanske Bengt Edman för Sparta i Lund, säkert Antoni Gaudí för Sagrada Família i Barcelona.

Men Victor Gruen, det moderna köpcentrets fader och mannen som – mot sin vilja, högst troligt – fått ge namn åt ett psykologiskt fenomen vi alla erfarit många, många gånger, har du aldrig hört talas om.

Gruen hade flera lyckade uppdrag att designa butiker på adresser som Fifth Avenue och Broadway åren efter sin ankomst till New York. 1941 flyttade han till Los Angeles, 1951 startade han sin arkitektfirma, och fem år senare var han med och invigde USA:s första inbyggda köpcenter av modernt snitt, Southdale Mall i Minnesota. Southdale fick sedan många efterföljare runtom i USA, men Victor Gruens ursprungliga vision en köpcentrat som miniatyrsamhälle med skola, bostäder, sjukhus, parker och sjöar förverkligades aldrig.

I ett tal i London 1978, frånsvor sig Victor Gruen allt ansvar för de kommersiella monstrositeter andra hade förvridit hans gamla vision om ett inkapslat idealsamhälle i miniatyr till: ”I refuse to pay alemony to those bastard developments […] they have destroyed our cities”.

Det han hatade med dessa shoppingtempel, är att de kidnappat hans arkitektoniska idé om trygga och trivsamma miljöer som inrymmer det urbana livets alla aspekter, och cyniskt finslipat dem för att skapa köpcentra som manipulerar sina besökare för att få dem att glömma sina ursprungliga ärenden, ströva omkring långsamt i stället för att gå målmedvetet, stanna kvar längre än de planerat och framför allt spendera mycket mer pengar än de hade tänkt.

Den psykologiska mekanism som denna förrädiska arkitektur manipulerar har ett namn. Den heter The Gruen Transfer, eller på svenska: Gruen-skiftet. Den finns på riktigt, och det finns mycket pengar att tjäna på att utnyttja den. När du kliver in på skolboksexemplet Emporia i Malmö till exempel, kommer du att drabbas av Gruen-skiftet. Första tecknet är att du får svårt att orientera dig, att det blir svårt att fästa blicken på något specifikt i rummet. Du börjar gå långsammare. Du rör dig planlöst i stället för målmedvetet, därför att miljön är noggrant utformad för att du ska reagera så.

När du äntligen åker därifrån, troligen betydligt senare än du tänkt, har du med dig en hel del prylar du bestämde dig för att köpa först efter att du kom dit.

Den arkitektoniska konsten att medvetet leda dig vilse och få dig att spendera mer av din tid och dina pengar än du själv ville är mycket effektiv. Men den bleknar i jämförelse med de sociala plattformarnas manipulativa mästerskap. Det är inget att förvånas över. Där det finns guld, finns det guldgrävare.

”Kronan vände sig om om och rusade igenom närmaste hål i häcken. Strax uppstod ett fruktansvärt tumult på andra sidan. Det hördes ljud av sparkar och kast. En pinne flög upp i luften. Sedan sköt en platt, våt klump av vissna löv rakt genom hålet och landade utanför häcken, nära Hassel. Björnbärsgrenarna svajade häftigt. Hassel och Femman stirrade på varann, och båda kämpade emot sin impuls att fly. Vad för en fiende var i arbete på andra sidan häcken? Det hördes inga skrik – ingen katt som fräste, ingen kanin skrek – bara kvistar som bröts och gräs som slets upp.
Med ett uppbåd av mod tvärt emot all instinkt tvang Hassel sig fram till öppningen, och Femman följde efter honom. En hemsk syn mötte dem. De ruttna löven hade slungats upp i kaskader. Marken hade lagts bar och var full med långa repor och fåror. Kronan låg på sidan, sparkande och stretande med bakbenen. Ett stycke snodd koppartråd, som blänkte matt i det första solljuset, löpte runt hans hals och gick stramt över ena framtassen till toppen på en liten påle nerkörd i marken.”

VII

The Economist skrev redan 2017 att oljan, som dittills varit världens värdefullaste handelsvara i mer än hundra år, blivit omsprungen av data. Vadå för data? Användardata. Den data som ständigt uppstår och ackumuleras när vi allihop använder inte bara sociala medier, som i sig genererar mängder av skräddarsydd data, utan kartor, e-post, Netflix, spel, träningsappar, sova gott-appar, kalendrar … data som sammanfattar människors beteenden, intressen, vad vi lägger tid på. Lägg därtill den digitala DNA du strösslar kring dig när du betalar med kort, åker kollektivt, susar fram på en el-scooter eller blippar dig in på gymmet, så börjar du ana vidden av hur högupplöst pusslet som bildar just dig kan bli. All denna data avslöjar mycket om hur du kan påverkas i en riktning som någon därute önskar. En marknadsförare, en opinionsbildare, en lobbyist, en politiker eller kanske en propagandist. När datan om dig mixas med data om alla andra, så att denna någon kan påverka såväl dig som alla andra som är ungefär som du – jackpot.

Låt oss först konstatera vad detta betyder för vår, användarnas, plats i data-jättarnas affärsmodell.

Vi betalar inga pengar för tjänsterna, så vi är inte kunder. Låt oss avliva den föreställningen direkt.

Är vi varor, som för ett traditionellt reklamfinansierat tv-bolag? För deras kunder är annonsörerna, till vilka de levererar en vara – oss tittare. Modellen fungerar ganska bra, men eftersom vi inte blir så värst hypnotiserade av vanliga tv-program lämnar vi gärna soffan under reklampauserna. Därför är konventionell reklamfinansiering hopplöst utdaterad av de nya plattformarna.

För det företag som Google och Facebook erbjuder sina kunder, som oftast är annonsörer, är inte en rastlös tv-publik eller en mer eller mindre trogen skara morgontidningsläsare. I stället erbjuder de extremt finfördelad, högt förädlad ackumulerad data om användarkollektivet, som består av halva jordens befolkning. Det är denna data som är varan, inte vi användare.

Vi användare är istället själva naturresursen. Vi är för Google och Facebook vad råoljan djupt nere i marken är för oljebolagen. Vad kossan är för mjölkbonden. Vad inmutningen är för guldgrävaren. Ju mer vi använder tjänsterna som jättarna tillhandahåller, desto mer data kan de utvinna, förädla och sälja.

Och säljer gör de. Ojojoj.

De fem största tech-företagen är Amazon, Google, Facebook, Apple och Microsoft. På topp fem-listan över världens högst värderade börsnoterade företag, hittar vi – alla fem. Enligt The Economist var deras sammanlagda nettovinst i runda slängar 250 tusen miljarder kronor (250 följt av tolv nollor) bara första kvartalet 2017. Notera – inte omsättning, utan nettovinst. På tre månader. Summan är bortom astronomisk.

(Jämför gärna med ett besparingsförslag Lunds kommun lagt. Genom att ersätta bokbussen med en bokbil, som kan skjutsa runt cirka 800 titlar i stället för bokbussens 3000, vill politikerna spara icke-svindlande 900 000 kronor per år).

För teknikjättarnas betalande kunder är datan, i kombination med diverse funktioner i plattformarna, oerhört värdefull. De digitala sociala plattformarna gör det möjligt att påverka med en kraft och precision som aldrig prövats tidigare i historien – förrän nu plötsligt, sedan ett drygt decennium.

Detta är revolutionerande på många plan, inte minst revolutionerar digitaliseringen vardagslivet för miljarder människor. De sociala plattformarna ser faktiskt också ut att skada våra demokratier – paradoxalt nog, för det är inte länge sedan många spådde att internet skulle leda till fördjupad demokrati med kortare avstånd mellan väljare och valda, mer medbestämmande, mer medborgarengagemang. Och av allt att döma revolutionerar det vad barn och ungdomar i uppkopplade samhällen som Sverige väljer att göra med sin tid – faktiskt begränsar vad ungdomarna förmår välja att göra med sin tid.

Jag vet inga exempel på att en lönsam industri självreglerat sig bort från hälsovådliga eller samhällsfarliga effekter av sin egen verksamhet. Teknikjättarnas närmaste föregångare, den fortfarande mycket lönsamma oljeindustrin, visste mycket väl hur giftig deras blyade bensin var långt innan de ytterst motvilligt erkände det och började göra blyfri bensin. Precis lika medvetna var tobaksbolagen om hur skadliga deras ytterst lönsamma produkter är innan de tillstod faktum. 

VIII

Hur det kommer sig att nikotinet är så starkt beroendeframkallande är noga utforskat. Nikotinet påverkar hjärnan och kroppen på flera lömska sätt. Ett av dem är att substansen manipulerar utsöndringen av dopamin, hjärnans naturliga belöningssystem. Nikotinet har detta gemensamt med många andra beroendeframkallande substanser – och självklart också med många nyttiga substanser och beteenden. Men belöningssystemet är primitivt, och även om det har enorm inverkan på vårt beteende över hela spektrat är vi inte medvetna om det. Alltså: vill man påverka människor, verkligen förändra deras beteende, finns det inget som är så effektivt som att koppla upp sig mot deras belöningssystem. Ju mer kontroll över dopaminet, desto mer makt över människan.

De flesta verkar acceptera utan större problem att mobilspel som Angry Birds eller Candy Crush Saga är beroendeframkallande eller åtminstone starkt vanebildande. Inte lika många accepterar att sociala plattformar som Facebook, Instagram, Snapchat och YouTube skulle vara beroendeframkallande, men tillstår att de kan vara vanebildande – men brukar mena att problemet är individuellt och att det bara gäller att ta sig i kragen och skaffa sig några bra strategier. Då kommer man att kunna plocka russinen ur kakan och använda de här tjänsterna till allt vad de är bra för, utan att drabbas av några nackdelar. Om det nu finns några. Till exempel Psykologen Siri Helle har gjort sig ett namn genom att skriva och debattera om skärmtid. Hon är kritisk mot vad hon kallar skärmalarmism och tycker att debatten om teknik borde handla mer om allt gott tekniken kan göra. På sin hemsida skriver hon bland annat att ”Om man bara pratar om riskerna med teknikanvändning och inte om fördelarna, så blir ju den logiska slutsatsen att vi bör använda tekniken så lite som möjligt”.

Men sociala medier är, och detta är bara ett faktum som vi alla måste medge nu, mycket noggrant utformade för att vara så vanebildande, helst på riktigt beroendeframkallande, som det bara går. Siri Helle vet detta. För det teknikjättarna tjänar sina svindlande summor på, är att hålla oss kvar. Att se till att vi kommer igen och igen, och att vi tillbringar så många sekunder, minuter och timmar av varje dygn på deras plattformar. Det är syftet med funktioner som bottenlös skrollning, automatisk uppspelning av nästa klipp, SnapChat Streak och Gilla-knappar. För att inte tala om den hypnotiska oordning som råder på dessa plattformar, som får oss att glömma vårt ärende och gå bort oss så effektivt att de ställer den samlade kunskapen om köpcentrumarkitektur i skamvrån.

Detta är, skulle jag tro, den viktigaste delförklaringen till att inte bara ungdomar utan människor i alla åldrar synbarligen har så svårt att hålla sig borta från mobilen och dess olika lockelser. Barn och ungdomar är extra sårbara, men vuxna är nästan lika mottagliga. Lockelserna är ju medvetet gjorda för att vara svåra att värja sig mot. Det är därför småbarnsföräldrar tittar i mobilen i stället för att kommunicera med bebisen i vagnen. Det är därför grupper av vänner sitter runt kafébord och kollar i varsin mobil i stället för att ägna sig åt varandra. Det är därför folk mobilsurfar medan de kör. Att till och med busschaufförer mobilsurfar, säger mer om teknikens manipulativa kraft än det säger om chaufförernas omdöme.

IX

Det finns uppenbara fördelar med digital teknik, för all del med sociala medier också. Sundsvalls Tidnings Sofia Mirjamsdotter borde fråga sig hur det kom sig att både ungdomarna och de vuxna tappade intresset för litteraturen. Själv tror jag att hon fått orsak och verkan om bakfoten. Redaktioner som stryker inslag om litteratur ur sina program och spalter gör inte det för att de tycker att litteratur inte förtjänar plats, snarare reagerar de på ett vikande publikintresse. Politiker kommer undan med att underfinansiera bibliotek därför att vi som tycker att biblioteken är angelägna inte är tillräckligt många och inte protesterar tillräckligt. Inte många politiker som är beredda att skära i anslagen till bibliotek, fruktar en kritisk krönika på kultursidorna.

Och ingen, inte ens Siri Helle, kan påstå att digitaliseringen i samhället i stort eller framväxten av sociala plattformar har gått trögt eller att vi skulle ha gått miste om några digitala välsignelser på grund av gnälliga bakåtsträvare eller spel- och skärmpanik.

Verkligheten är ju att digitaliseringen rasande fort förändrat allt.

Verkligheten är ju att Facebook såg dagens ljus för bara drygt ett decennium sedan, och idag har 83 procent av svenskarna jämte miljarder människor världen över konton på Facebook – som bara är en av många plattformar.

Verkligheten är ju att svenska ungdomar idag knappt läser längre, men däremot använder YouTube ständigt och jämt – troligen betydligt mer än ungdomar någonsin läst böcker.

Hände allt detta i en anda av återhållsamhet och eftertanke? Med en noggrann konsekvensanalys? Kanske för skolans del rentav en försiktighetsprincip?

Svaren på de frågorna är nej, nej och nej.

”En dag tänkte bonden: ’Jag kunde ju se till att de där kaninerna förökades – jag kunde göra dem till en del av min gård – deras kött och skinn. Varför skulle jag hålla kaniner i bur? De kan ha det utmärkt där de är.’ Så började han skjuta alla elil – lendri, homba, vessla, uggla. Han la ut foder åt kaninerna, men inte alltför nära kolonin. För hans syfte måste de vänja sig vid att gå omkring på ängarna och i skogen. Och sedan snarade han dem – inte alltför många, bara så många som han ville ha. Inte så många att de skrämdes bort och kolonin blev öde. Kaninerna blev stora och starka och friska, för han såg till att de fick allt det bästa, särskilt på vintern, och inte behövde vara rädda för något – utom löpsnaran i häcköppningen och på skogsstigen. Så levde dom som han ville att de skulle göra, och hela tiden var det några som försvann. Kaninerna blev underliga på många sätt, och olika alla andra kaniner. De visste mycket väl hur det var fatt. Men till och med inför sig själva låtsades de att allt var väl beställt, för maten var god, de var skyddade, de hade inget att frukta utom ett enda. Detta enda drabbade här och där, men aldrig så många åt gången att det jagade iväg dem. De glömde bort vildkaninernas vanor. De glömde bort El-ahrairah, för vad hade för nytta av konster och knep när de bodde i fiendens koloni och betalade hans pris?”

X

Svårast av allt är nog att komma till insikt om hur dopaminstyrd man själv är. Att acceptera tanken på att man är mottaglig för manipulation och att mycket av ens eget mobilbruk är i grunden ofrivilligt. För självklart vill alla vara förnuftiga människor som tänker igenom sina handlingar och fattar medvetna, rationella beslut. Som i varje fall aldrig skulle falla för enkla trick som bottenlös skrollning eller förvirrande butiksinredning. De där simpla knepen som ska påverka beteendet via våra lägre impulser – de fungerar kanske på vissa. Men inte på mig.

Förresten. Kollade du din skärmtid? Vad visade den?

Mer att läsa, se och höra:

Tristan Harris arbetade med etikfrågor på Google. I April 2017 höll han ett TED-talk som borde ha fått betydligt mer uppmärksamhet. Titta på det här: How a handful of tech companies controls billions of minds every day

På ytterst välrenommerade Stanford i USA finns Stanford Persuasive Tech Lab, där man i bästa välmening, enbart med positiva mål för ögonen, forskar kring hur teknologi kan utformas för att så effektivt som möjligt påverka människors beteende.

Uppmärksammade dokumentärfilmen The Great Hack från 2019 handlar om Cambridge Analytica-skandalen som kom i dagen efter folkomröstningen om Brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Cambridge Analytica utnyttjade skickligt Facebook, med Facebooks vetskap, för att manipulera väljare.

Författaren, neurologen och filosofen Sam Harris driver också podden Making Sense, dit han bjuder in högintressanta gäster som verkligen får komma till tals – bland andra Roger McNamee, teknikinvesterare som var Mark Zuckerbergs mentor och sedermera skrev boken Zucked: Waking Up to the Facebook Catastrophe.

Den långa flykten, Richard Adams fantastiska debutroman från 1972, på svenska 1975. De spännande citaten i min text är blott smulor. Om du vill äta hela kakan, och få veta vad i hela friden ”El-ahrairah” är för något, rekommenderar jag att du lånar boken på närmsta bibliotek. Om ditt bibliotek har hunnit läggas ner, kan du köpa den till exempel här.

Ni-na-ni-na-ni-na-na, ni-na-ni-na-ni-na … Alla som var barn i Sverige på 1970- och 80-talen kommer ihåg signaturmelodin till Stefan Mählqvists ljuvliga tv-program Boktipset. Men hur många visste att låten som nynnas är ”The Swimming Song” av Loudon Wainwright III? Lyssna bums!

Not: alla artiklar, webbsidor och dylika källor jag hänvisar till i hela den här texten finns det länkar till direkt i respektive passage. Klicka gärna och läs vidare.