Kategori: Lättsamt

Jorden anropar Sverigedemokraterna.

Det är roligt med ett korn av allvar att en undersökning visar att SD-väljarna tror på utomjordingar mer än andra.

I juni gjorde Novus en udda undersökning. De ville veta om svenskarna tror att varelser från andra planeter har besökt jorden under tiden som vi människor existerat.

Lite mer än en femtedel, 22 procent, tror det.

Det är en chockerande hög andel. För tänk en sekund på sannolikheterna vi rör oss med här. I ett obegripligt stort universum kan varelser leva på flera miljarder planeter och ändå vara extremt ovanliga. Om vi ska ta ledning av hur livet på jorden tett sig hittills, får vi konstatera att det hittills existerat åtminstone tiotals miljoner arter utan att en enda varit i stånd att göra bemannade expeditioner bortom sitt solsystem, än mindre till andra stjärnor eller galaxer. Den tid då universum alls kan hysa liv kanske rentav är för kort för att evolutionen ska hinna frambringa några varelser som är tillräckligt avancerade.

Undersökningen visar två andra spännande saker.

Den första är att personer som röstar på Sverigedemokraterna i signifikant högre utsträckning än andra tror att rymdvarelser gjort expeditioner till jorden. Novus skriver att det inte beror på själva den politiska tillhörigheten, utan på att Sverigedemokrater ofta tillhör två andra grupper som också tror på rymdbesökare i signifikant högre utsträckning än andra, nämligen 1) män och 2) som bor på landsbygden.

Jag instämmer med Novus – politiska sympatier med Sverigedemokraterna hör inte i sig samman med tro på rymdexpeditioner. Däremot tror jag att det finns ett samband mellan att hysa övertygelser med svag verklighetsförankring och att rösta på Sverigedemokraterna. Sådana övertygelser kan till exempel vara att vaccination är en komplott för att tjäna pengar, att miljörörelsen ljuger om klimatkrisen, att Sverige på det hela taget är farligt att leva i eller att asylsökande lever i lyx på svenska bidrag.

Övertygelser formar handlingar. Därför är det viktigt att försöka hysa korrekta övertygelser, det vill säga övertygelser med någorlunda stöd i fakta om verkligheten.

Men – Novus konstaterar också att den grupp som allra minst tror att rymdvarelser besöker jorden, är undersökningens yngsta deltagare. I gruppen 18-29 år är det bara 13 procent som tror på interplanetär jordturism. Om det betyder att unga vuxna är mindre benägna att tro saker som av allt att döma inte stämmer, eller som det i varje fall inte finns goda skäl att tro, ger det hopp om framtiden.

Ett tillägg. Det är inte skadligt i sig att tro att rymdvarelser besökt jorden. Men det kan vara skadligt att mer generellt vara benägen att tro saker som inte stämmer.

”22 procent av svenskarna tror på utomjordingar”, undersökning av Novus.

Rätt låt vann.

Melodifestivalen, ett urstarkt kulturellt kitt för äktsvensk sammanhållning.

Senast jag såg en mellofinal såvitt jag minns, var 2012. Då vann Loreen med sin mäktiga Euphoria, framhejad av hundratusentals svenskar, dock ej en viss dåvarande partisekreterare som twittrade ett menande och lagom kryptiskt: ”Sverige?”

Så varken jag eller min sambo hade sett en endaste sekund av årets mellosändningar när vi efter en oändligt tråkig, snöblandad pandemilördag sjönk ner i soffan för att se finalen av Melodifestivalen 2021. Det dröjde inte länge innan vi hade riktigt roligt: jag fnissade gott åt programledarparets proffsiga kemi och sköna självdistans, hon expertkommenterade tvärsäkert låtarnas kvalitet och möjlighet att gå långt i Europafinalen. Tousin Chiza, Tusse kallad, kände vi inte till alls utöver att jag hade läst att han var förhandstippad att vinna med sin Voices. 

Och sedan kom han då, bidrag nummer sju, med sin sprudlande charm, sitt ungdomliga allvar, sällsynta begåvning och imponerande professionalism, och sopade banan med ett nummer som både jag och min sambo – precis som alla andra är vi experter på Eurovision – tror har goda chanser att ta hem segern i Rotterdam i maj. Textens inkluderande budskap om att övervinna svårigheter är typiskt gångbart i Eurovision Song Contest, särskilt kryddat med en lagom dos ungdomlig iver och förpackat i en så älskvärt medryckande, pampig sång och musik, fullpumpad med glädje, komplett med tonartshöjd ståpäls.

Vi gladdes åt Tusse när han vann en rättvis och förkrossande seger med alla möjliga rekordsiffror, till exempel fick hans bidrag flest röster någonsin, och fler personer än någonsin deltog i röstningen. Vi utbytte också några skadeglada skämt om reaktionerna bland de så kallade ”Sverigevänner” som inte tycker att sådana som Tusse ska få vara här i Sverige.

Tusse kom till Sverige utan sin mor och far som kvotflykting från krigets Kongo-Kinshasa. Han var sex år gammal och hade tillbringat det närmast föregående året i ett flyktingläger i Uganda. Sedan dess har han inte träffat föräldrarna. Modern gick bort 2016, men Tusse hoppas kunna resa och träffa sin far när pandemin lättar, berättar han i en intervju med Expressen i februari i år. Där berättar han också om den förfärliga rasism som riktats mot honom sedan han deltog i (och vann) Idol härom året. Och jag tänker på ett stort riksdagsparti som harmset trumpetar om hur Sverige bara kan räddas från undergång om vi slutar ta emot kvotflyktingar och asylsökande, som de tycker utgör en outhärdlig kulturell belastning.

Talet om ett Sverige, en svensk kultur, som går sönder under tyngden av denna kulturella belastning, är bara vad man kan vänta sig. Just kulturen är ju det partiets allra mest omhuldade käpphäst; inte det fria, sprittande, underhållande, tankeväckande och ibland provocerande kulturlivet de flesta av oss önskar, utan ett tuktat kulturliv, noggrant avgränsat och kalibrerat att hålla oss samman i en tillrättalagd och garanterat alldeles syrefri gemenskap.

Men vad det partiet fullständigt missat, är det faktum att Melodifestivalen som igår vanns av en begåvad ung man som för inte så många år sedan flydde till Sverige, är den populäraste, bredaste, folkligaste och festligaste kulturyttringen vi har i Sverige. Just på grund av sin bredd, sin tillgänglighet och sitt i allra högsta grad diversifierade startfält, det svenskaste som svenskt kulturliv har i vår tid. Den kittar oss samman lika starkt som någonsin Ingemar Stenmarks alpina bravader, lika svensk som sju sorters kakor, midsommar och kebabpizza. I ett formidabelt fyrverkeri av glitter och glädje visar den oss vilka vi är, hur vi som folk utvecklats, att vår värld vuxit, hur mycket som ryms i Sveriges nationella famn – och det utan att vi glömt eller övergivit arvet från förr; det löper en stark och vacker röd tråd från Alice Babs som vann den första Melodifestivalen 1958, via ABBA, Carola, Pontare, The Ark och alla de andra, till … Tusse.

Men – och detta är ett viktigt men – det är inte för att Tusse är ett exempel på en person som flytt sitt hemland och sedan lyckats i Sverige, som vi med glädje skickar honom till ESC i Rotterdam i maj.

Vi skickar Tusse för att hans låt, är rätt låt.

Fantasin är granne med apatin

Om hur fantasin kapar skapandet och gör så att ingenting händer.

Författare ska ha livlig fantasi. Har jag hört. Jag har livlig fantasi. Inte f-n är jag författare fördet. Se där, en smärtsam lektion i skillnaden mellan korrelation och kausalitet.

Till exempel. Jag sitter på ett kondis och dricker kaffe och äter en tårtbit, kanske med nötbotten som är bland det bästa jag vet. Eller en bakelse med bär och gelétäcke. Eller en stor och komplicerad kardemummabulle.

Miljön är full av charmerande detaljer; mörkt trä, sammetsdraperier, personal med prydliga uniformer i svart med eleganta silvergrå förkläden och strama frisyrer. Silvret är putsat och porslinet tunt, det doftar nybryggt kaffe, vetebröd, marsipan och choklad. Det klirrar diskret från borden där de andra gästerna rör om i sina koppar, det prasslar av tidningar, det sörplas försiktigt och småpratas i hörn här och där.

Vid mitt lilla välpolerade bord, på vilket det står en sockerskål och en liten vas med korta snittblommor, sitter jag och gör djupsinniga anteckningar om saker som pågår i mitt högintressanta inre. Om jag inte pausar från plitandet för att i stället betrakta världen, eller läsa någon väldigt bra bok.

Och då närmar sig en person ursäktande, vill inte tränga sig på, bara få säga hej och tacka för allt. Berätta hur mycket min livsgärning betytt. Nämligen väldigt mycket. Jag fyrar av ett godmodigt leende och tackar uppriktigt för de vänliga orden.

Observera. Inget av det ovan beskrivna har hänt i verkligheten. I mina fantasi däremot! Oj,oj,oj. Självförhärligande fantasier, detaljrika och frekventa.

Notera också: det är alltså inte så att jag sitter på kondis och börjar fantisera om att hängivna läsare vågar sig fram för att hylla mig. Nej nej. Jag sitter hemma och låtsas att jag sitter på kondis.

Ett annat exempel från alldeles nyligen. Jag var mitt i skrivandet av första utkastet till en krönika om manlig vänskap. Detta läge, mitt i ett första utkast, är en kreativ och ömtålig fas då jag försöker att skriva flödande och okritiskt, bejaka infall och fånga dem efter hand som de kommer, utan att tappa fart. Den här gången fick jag, bland andra, infallet att infoga en nästan 30 år gammal anekdot om när jag och några kompisar (vars namn jag skonsamt utelämnar) åkte ut i skogen och lekte krig i ett helt dygn. Det är en märklig och rolig anekdot som väcker många frågetecken som det vore intressant att räta ut.

Så långt hände det sig i verkligheten, men i det ögonblicket bestämde sig min livliga fantasi för att det nu var dess tur att hålla i spakarna. Med ens blev krönikan – i fantasin alltså –istället ett sommarprat i Sveriges Radio. För mitt inre öra hörde jag den ikoniska signaturmelodin: Sommar, sommar, som-maaar, jag satt i studion med hörlurarna på mig och pratade in i mikrofonen, och genom speakerboxens fönster såg jag ljudteknikern och producenten göra tummen upp. Och därute i landet lyssnade rekordmånga på mitt sommarprat. De älskade det. Berättade om det för andra, hur inspirerande och tänkvärt de tyckte det var. ”Du bara måste lyssna på hans sommarprat, det är det bästa sommarpratet nånsin!”

Någon gång ska jag lägga mitt fantasi-CV bredvid mitt verkliga CV och begråta skillnaden.

PS. Medan jag satt vid vardagsrumsbordet och skrev den här krönikans sista rader hörde jag plötsligt fladdret av små vingar, och när jag lyfte blicken såg jag en bedårande liten blåmes som förirrat sig in genom ett öppet fönster. Den slog sig ner i vår stora Monstera Deliciosa. Jag öppnade balkongdörren i rummet intill och gick tillbaka och sa åt blåmesen att nu går det bra att flyga ut, och då flög den ut. Ut i den soliga oktoberkylan. Och detta hände helt och hållet i verkligheten.

PS2. Någon gång kanske min fantasi låter mig bli färdig med krönikan om manlig vänskap. ”Du bara måste läsa den, det är den bästa krönikan nånsin!”