Författare ska ha livlig fantasi. Har jag hört. Jag har livlig fantasi. Inte f-n är jag författare fördet. Se där, en smärtsam lektion i skillnaden mellan korrelation och kausalitet.
Till exempel. Jag sitter på ett kondis och dricker kaffe och äter en tårtbit, kanske med nötbotten som är bland det bästa jag vet. Eller en bakelse med bär och gelétäcke. Eller en stor och komplicerad kardemummabulle.
Miljön är full av charmerande detaljer; mörkt trä, sammetsdraperier, personal med prydliga uniformer i svart med eleganta silvergrå förkläden och strama frisyrer. Silvret är putsat och porslinet tunt, det doftar nybryggt kaffe, vetebröd, marsipan och choklad. Det klirrar diskret från borden där de andra gästerna rör om i sina koppar, det prasslar av tidningar, det sörplas försiktigt och småpratas i hörn här och där.
Vid mitt lilla välpolerade bord, på vilket det står en sockerskål och en liten vas med korta snittblommor, sitter jag och gör djupsinniga anteckningar om saker som pågår i mitt högintressanta inre. Om jag inte pausar från plitandet för att i stället betrakta världen, eller läsa någon väldigt bra bok.
Och då närmar sig en person ursäktande, vill inte tränga sig på, bara få säga hej och tacka för allt. Berätta hur mycket min livsgärning betytt. Nämligen väldigt mycket. Jag fyrar av ett godmodigt leende och tackar uppriktigt för de vänliga orden.
Observera. Inget av det ovan beskrivna har hänt i verkligheten. I mina fantasi däremot! Oj,oj,oj. Självförhärligande fantasier, detaljrika och frekventa.
Notera också: det är alltså inte så att jag sitter på kondis och börjar fantisera om att hängivna läsare vågar sig fram för att hylla mig. Nej nej. Jag sitter hemma och låtsas att jag sitter på kondis.
Ett annat exempel från alldeles nyligen. Jag var mitt i skrivandet av första utkastet till en krönika om manlig vänskap. Detta läge, mitt i ett första utkast, är en kreativ och ömtålig fas då jag försöker att skriva flödande och okritiskt, bejaka infall och fånga dem efter hand som de kommer, utan att tappa fart. Den här gången fick jag, bland andra, infallet att infoga en nästan 30 år gammal anekdot om när jag och några kompisar (vars namn jag skonsamt utelämnar) åkte ut i skogen och lekte krig i ett helt dygn. Det är en märklig och rolig anekdot som väcker många frågetecken som det vore intressant att räta ut.
Så långt hände det sig i verkligheten, men i det ögonblicket bestämde sig min livliga fantasi för att det nu var dess tur att hålla i spakarna. Med ens blev krönikan – i fantasin alltså –istället ett sommarprat i Sveriges Radio. För mitt inre öra hörde jag den ikoniska signaturmelodin: Sommar, sommar, som-maaar, jag satt i studion med hörlurarna på mig och pratade in i mikrofonen, och genom speakerboxens fönster såg jag ljudteknikern och producenten göra tummen upp. Och därute i landet lyssnade rekordmånga på mitt sommarprat. De älskade det. Berättade om det för andra, hur inspirerande och tänkvärt de tyckte det var. ”Du bara måste lyssna på hans sommarprat, det är det bästa sommarpratet nånsin!”
Någon gång ska jag lägga mitt fantasi-CV bredvid mitt verkliga CV och begråta skillnaden.
PS. Medan jag satt vid vardagsrumsbordet och skrev den här krönikans sista rader hörde jag plötsligt fladdret av små vingar, och när jag lyfte blicken såg jag en bedårande liten blåmes som förirrat sig in genom ett öppet fönster. Den slog sig ner i vår stora Monstera Deliciosa. Jag öppnade balkongdörren i rummet intill och gick tillbaka och sa åt blåmesen att nu går det bra att flyga ut, och då flög den ut. Ut i den soliga oktoberkylan. Och detta hände helt och hållet i verkligheten.
PS2. Någon gång kanske min fantasi låter mig bli färdig med krönikan om manlig vänskap. ”Du bara måste läsa den, det är den bästa krönikan nånsin!”
Jesper Sahlin är här! 