Kategori: Krönikor

Svenska kyrkan flaggar falskt.

Svenska kyrkan måste sluta diskriminera mot samkönade par.

Engagemanget i Pride är inte trovärdigt.

Svenska kyrkan är på många sätt ett progressivt föredöme, åtminstone så länge den bedöms med religiösa mått. Dess öppenhet för annan kärlek än den heterosexuella står i skarp kontrast till mer njugga attityder som är utbredda i religiösa kretsar överallt.

Men det var så sent som 2009 den forna statskyrkan bestämde sig för att tillåta präster som själva vill att viga samkönade par. En samvetsklausul tillåter samtidigt präster som inte vill viga samkönade par att neka.

Nyligen frågade Kyrkans tidning Kyrkomötets nomineringsgrupper om de tycker att det dags att ta bort samvetsklausulen så att alla som prästvigs måste säga ja till att viga samkönade par. Svaren indikerar att frågan delar partierna nära nog fifty-fifty.

På den sida som säger ja till att ta bort samvetsklausulen finns enkla argument om att tiden är inne att fullt ut likabehandla. ”Det handlar om kyrkans gudsbild och människosyn”, säger Jerker Schmidt som är präst i Svenska kyrkan och kyrkopolitiker för Borgerligt Alternativ till SVT. I samma inslag lägger Mats Rimborg som är ordförande för Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan i Göteborgs stift fram argument för att behålla samvetsklausulen: ”Det är en yttrandefrihetsfråga, även präster måste ha rätt till åsiktsfrihet”,

Präster är fria att ha vilka åsikter som helst, även åsikter som går på tvärs mot vad arbetsgivaren eller lagen föreskriver, men ingen anställd har någon rätt att välja bort arbetsuppgifter på basis av sina personliga åsikter. Det samma gäller yttrandefriheten. Präster har rätt att yttra sig fritt som alla andra, men att utföra vigslar är inte ett yttrande i lagens mening, ej heller att neka vigslar.

Flera liberala partier menar att prästers möjlighet att diskriminera är en personlig frihet mer skyddsvärd än principen om allas lika värde och rätt till likabehandling. Det är lindrigt uttryckt bakvänt – en klassisk liberal grundtes är ju att var och en bör ha största möjliga frihet som inte inkräktar på andras frihet. Utan tillägget om att inte inkräkta på andras frihet, är liberalismen identisk med den starkes rätt.

Knappast någon, liberal eller ej, skulle acceptera liknande resonemang om det gällde en lärare som inte vill sätta betyg på vissa elever eller busschaufförer som inte vill släppa ombord vissa  passagerare.

Att Sverigedemokraterna å sin sida framhåller att ”samvetsfriheten är grundläggande” överraskar inte, eftersom principen om alla människors lika värde står i direkt konflikt med deras ideologi.

Svenska kyrkan har gjort framsteg och det är bra, men dess glada Prideflaggande förblir falskt så länge den tillåter enskilda präster att diskriminera mot samkönade par. Antingen behandlar Svenska kyrkan alla älskande par som vill gifta sig lika, eller så gör den inte det. Här finns inget både och, bara antingen eller.

Ur enkätsvaren för att kräva att präster viger samkönade par:
”Präster ska inte tillåtas diskriminera samkönade par” – Vänstern i Svenska kyrkan.

”I en bred folkkyrka som Svenska kyrkan är alla människors kärlek lika viktig och betydelsefull. Det är därför en självklarhet att prästvigda i Svenska kyrkan ska viga par av samma kön.” – Borgerligt Alternativ.

”Kyrkan står för att alla människors lika värde och rättigheter ska gälla alla.” – Miljöpartister i Svenska kyrkan

”Vår principiella uppfattning är att man som präst, där vigsel ingår bland arbetsuppgifterna, ska viga oavsett kön.” – Socialdemokraterna 

Ur enkätsvaren mot att kräva att präster viger samkönade par:
”Eftersom präster inte är överens om detta bör det inte införas som ett krav.” – Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

”Svenska kyrkan har problem med rekrytering. Då ska man inte minska potentialen av partipolitiska skäl.” – Frimodig kyrka

”Väjningsrätten för den enskilde prästen är ett löfte från kyrkomötet, den är vital för att vara en inkluderande kyrka för alla fromhetsinriktningar.” – Sverigedemokraterna

”Svenska kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Det måste finnas plats för människor med olika uppfattningar.” – Fria liberaler i Svenska kyrkan.

Jorden anropar Sverigedemokraterna.

Det är roligt med ett korn av allvar att en undersökning visar att SD-väljarna tror på utomjordingar mer än andra.

I juni gjorde Novus en udda undersökning. De ville veta om svenskarna tror att varelser från andra planeter har besökt jorden under tiden som vi människor existerat.

Lite mer än en femtedel, 22 procent, tror det.

Det är en chockerande hög andel. För tänk en sekund på sannolikheterna vi rör oss med här. I ett obegripligt stort universum kan varelser leva på flera miljarder planeter och ändå vara extremt ovanliga. Om vi ska ta ledning av hur livet på jorden tett sig hittills, får vi konstatera att det hittills existerat åtminstone tiotals miljoner arter utan att en enda varit i stånd att göra bemannade expeditioner bortom sitt solsystem, än mindre till andra stjärnor eller galaxer. Den tid då universum alls kan hysa liv kanske rentav är för kort för att evolutionen ska hinna frambringa några varelser som är tillräckligt avancerade.

Undersökningen visar två andra spännande saker.

Den första är att personer som röstar på Sverigedemokraterna i signifikant högre utsträckning än andra tror att rymdvarelser gjort expeditioner till jorden. Novus skriver att det inte beror på själva den politiska tillhörigheten, utan på att Sverigedemokrater ofta tillhör två andra grupper som också tror på rymdbesökare i signifikant högre utsträckning än andra, nämligen 1) män och 2) som bor på landsbygden.

Jag instämmer med Novus – politiska sympatier med Sverigedemokraterna hör inte i sig samman med tro på rymdexpeditioner. Däremot tror jag att det finns ett samband mellan att hysa övertygelser med svag verklighetsförankring och att rösta på Sverigedemokraterna. Sådana övertygelser kan till exempel vara att vaccination är en komplott för att tjäna pengar, att miljörörelsen ljuger om klimatkrisen, att Sverige på det hela taget är farligt att leva i eller att asylsökande lever i lyx på svenska bidrag.

Övertygelser formar handlingar. Därför är det viktigt att försöka hysa korrekta övertygelser, det vill säga övertygelser med någorlunda stöd i fakta om verkligheten.

Men – Novus konstaterar också att den grupp som allra minst tror att rymdvarelser besöker jorden, är undersökningens yngsta deltagare. I gruppen 18-29 år är det bara 13 procent som tror på interplanetär jordturism. Om det betyder att unga vuxna är mindre benägna att tro saker som av allt att döma inte stämmer, eller som det i varje fall inte finns goda skäl att tro, ger det hopp om framtiden.

Ett tillägg. Det är inte skadligt i sig att tro att rymdvarelser besökt jorden. Men det kan vara skadligt att mer generellt vara benägen att tro saker som inte stämmer.

”22 procent av svenskarna tror på utomjordingar”, undersökning av Novus.

Bespara oss ökenvandringen, Kristersson.

Som barn läste jag mycket äventyrsserier, och av någon anledning var ett återkommande motiv i dem att någon gick bort sig i öknen och började se hägringar i form av oaser.

På kort tid har moderatledaren Ulf Kristersson flyttat sig från högtidliga löften om att aldrig ha något samröre med Sverigedemokraterna, till att klia Jimmie Åkesson på ryggen med uttalanden om hur konstruktivt och moget SD numera är. Samtidigt har M flyttat sina egna positioner betydligt närmare Sverigedemokraternas, särskilt i frågor som rör invandring men också brott och straff. I takt med att Sverigedemokraterna släppt på förlåten och gjort utspel om allt tuffare politik mot invandrare, följer M efter: ”Det finns goda förutsättningar att enas med SD om en mycket stramare och mer hållbar migrationspolitik”, sade migrationspolitiska m-talespersonen Maria Malmer Stenergard dagarna efter SD-beskedet att man vill strypa bland annat barnbidrag och bostadsbidrag för vissa invandrargrupper. På frågan om vem som närmat sig vem, M eller SD, svarade hon att moderaterna har ”närmat sig verkligheten”.

Men vad Stenergard och Kristersson med flera verkar ha missat, är att Sverigedemokraterna inte på långa vägar är nöjda.

Bara några timmar före den stora partiledardebatten i SVT nyligen, kom ett gemensamt utspel om migrationspolitiken från L, M, Kd och SD. Historiskt! proklamerade Jimmie Åkesson samma dag i en debattartikel i Aftonbladet, och det har han inte fel i. Men vad han också förtydligade för sina hårdföra anhängare i samma debattartikel, är att han betraktar det gemensamma förslaget som alldeles för klent, en halvmesyr, och att förslaget hade sett helt annorlunda ut om Sverigedemokraterna ensamma hade utformat det. Detta upprepade Åkesson samma kväll i partiledardebatten, då han beskrev förslaget som det minst dåliga av två dåliga ting.

Kristersson kan påstå tills han blir blå att Sverigedemokraterna plötsligt blivit ett moget och ansvarstagande parti som det går utmärkt att samarbeta med – för alla andra är det uppenbart att oasen är en hägring. Vi ser redan hur Åkesson och resten av ledarskiktet i Sverigedemokraterna sväller av självförtroende, och med drygt ett år till valet börjar vi på nytt höra Sverigedemokraterna tala om noll asylmottagning, noll kvotflyktingar, om indragna uppehållstillstånd för hela grupper av flyktingar, om människor som är en kulturell belastning, om att mäns våld mot kvinnor är ett importerat problem, och – ja, redan – om återvandring.

Mycket av det Sverigedemokraterna innerst inne vill med migrationspolitiken, vill inte moderaterna. Inte än. Men den här ökenvandringen är inte slut än.

Rätt låt vann.

Melodifestivalen, ett urstarkt kulturellt kitt för äktsvensk sammanhållning.

Senast jag såg en mellofinal såvitt jag minns, var 2012. Då vann Loreen med sin mäktiga Euphoria, framhejad av hundratusentals svenskar, dock ej en viss dåvarande partisekreterare som twittrade ett menande och lagom kryptiskt: ”Sverige?”

Så varken jag eller min sambo hade sett en endaste sekund av årets mellosändningar när vi efter en oändligt tråkig, snöblandad pandemilördag sjönk ner i soffan för att se finalen av Melodifestivalen 2021. Det dröjde inte länge innan vi hade riktigt roligt: jag fnissade gott åt programledarparets proffsiga kemi och sköna självdistans, hon expertkommenterade tvärsäkert låtarnas kvalitet och möjlighet att gå långt i Europafinalen. Tousin Chiza, Tusse kallad, kände vi inte till alls utöver att jag hade läst att han var förhandstippad att vinna med sin Voices. 

Och sedan kom han då, bidrag nummer sju, med sin sprudlande charm, sitt ungdomliga allvar, sällsynta begåvning och imponerande professionalism, och sopade banan med ett nummer som både jag och min sambo – precis som alla andra är vi experter på Eurovision – tror har goda chanser att ta hem segern i Rotterdam i maj. Textens inkluderande budskap om att övervinna svårigheter är typiskt gångbart i Eurovision Song Contest, särskilt kryddat med en lagom dos ungdomlig iver och förpackat i en så älskvärt medryckande, pampig sång och musik, fullpumpad med glädje, komplett med tonartshöjd ståpäls.

Vi gladdes åt Tusse när han vann en rättvis och förkrossande seger med alla möjliga rekordsiffror, till exempel fick hans bidrag flest röster någonsin, och fler personer än någonsin deltog i röstningen. Vi utbytte också några skadeglada skämt om reaktionerna bland de så kallade ”Sverigevänner” som inte tycker att sådana som Tusse ska få vara här i Sverige.

Tusse kom till Sverige utan sin mor och far som kvotflykting från krigets Kongo-Kinshasa. Han var sex år gammal och hade tillbringat det närmast föregående året i ett flyktingläger i Uganda. Sedan dess har han inte träffat föräldrarna. Modern gick bort 2016, men Tusse hoppas kunna resa och träffa sin far när pandemin lättar, berättar han i en intervju med Expressen i februari i år. Där berättar han också om den förfärliga rasism som riktats mot honom sedan han deltog i (och vann) Idol härom året. Och jag tänker på ett stort riksdagsparti som harmset trumpetar om hur Sverige bara kan räddas från undergång om vi slutar ta emot kvotflyktingar och asylsökande, som de tycker utgör en outhärdlig kulturell belastning.

Talet om ett Sverige, en svensk kultur, som går sönder under tyngden av denna kulturella belastning, är bara vad man kan vänta sig. Just kulturen är ju det partiets allra mest omhuldade käpphäst; inte det fria, sprittande, underhållande, tankeväckande och ibland provocerande kulturlivet de flesta av oss önskar, utan ett tuktat kulturliv, noggrant avgränsat och kalibrerat att hålla oss samman i en tillrättalagd och garanterat alldeles syrefri gemenskap.

Men vad det partiet fullständigt missat, är det faktum att Melodifestivalen som igår vanns av en begåvad ung man som för inte så många år sedan flydde till Sverige, är den populäraste, bredaste, folkligaste och festligaste kulturyttringen vi har i Sverige. Just på grund av sin bredd, sin tillgänglighet och sitt i allra högsta grad diversifierade startfält, det svenskaste som svenskt kulturliv har i vår tid. Den kittar oss samman lika starkt som någonsin Ingemar Stenmarks alpina bravader, lika svensk som sju sorters kakor, midsommar och kebabpizza. I ett formidabelt fyrverkeri av glitter och glädje visar den oss vilka vi är, hur vi som folk utvecklats, att vår värld vuxit, hur mycket som ryms i Sveriges nationella famn – och det utan att vi glömt eller övergivit arvet från förr; det löper en stark och vacker röd tråd från Alice Babs som vann den första Melodifestivalen 1958, via ABBA, Carola, Pontare, The Ark och alla de andra, till … Tusse.

Men – och detta är ett viktigt men – det är inte för att Tusse är ett exempel på en person som flytt sitt hemland och sedan lyckats i Sverige, som vi med glädje skickar honom till ESC i Rotterdam i maj.

Vi skickar Tusse för att hans låt, är rätt låt.

Svenska för partiledare, lektion 1 – ”massaker”

Ordet ”ord” betecknar ett självständigt språkligt element med relativt enhetlig betydelse, enligt Svensk ordbok.

Just det. Ord har betydelser. Om det inte har någon betydelse, är det inget ord. Ordens betydelse kan glida, förändras, förnyas, överlappa, vara smal, vara bred, glömmas bort, uppstå spontant. Nya ord etablerar sig efter hand som vi behöver benämna något. De är också identitetsmarkörer, socialt bindemedel.

Många ord är värdeladdade, och därför tycker många att det är bra att använda dem med omdöme. Det är skillnad mellan att gilla och att älska, mellan bra och fantastisk, mellan avsmak och hat – tre exempel på när det är styrkan i ordet som varierar snarare än betydelsen i sig.

Den 11 juni beskrev Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på Twitter Coronapandemins framfart i Sverige med det starkaste ordet han kunde komma på:

”Det är en massaker. Tusentals människor har fått dö i förtid till följd av, hävdar jag, att man gjorde allvarliga missbedömningar initialt kring kraften i det här viruset. Man lät det spridas.”

Svensk ordbok om substantivet massaker: ”Sam­tidigt dödande av många människor”.

Ah! Ordet betyder massmord.

Men när vi tittar på verbet massakrera i ordböckerna, ser vi att ordet massaker inte betecknar vilket mördande som helst, utan ett särskilt blodigt, hänsynslöst, fasaväckande mördande. Svenska akademins ordbok SAOB beskriver verbet massakrera som att skoningslöst och grymt nedhugga, döda, slakta, anställa blodbad på i synnerhet någon som icke kan värja sig, och vidare som att lemlästa, stympa, illa tilltyga, krossa, förinta.

Enligt ordböckerna kommer ordet troligen från franskan, där det är känt sedan slutet av 1700-talet då man använde det om massavrättningar i giljotinen. I den rika svenska massakerhistorien kanske vi tänker på händelser som Stockholms blodbad i november 1520, också en massavrättning då i storleksordningen 80-100 personer, många av dem oskyldigt tjänstefolk till de egentliga målen för massakern, dödades på olika grymma vis.

Det är lätt att tänka att massakrer är något man höll på med förr i tiden, men massakrer är dessvärre vanliga även i modern tid. Några exempel från 1900-talet:

Massakern i Kamenets-Podolsk i västra Ukraina i augusti 1941. Tyska SS mördade enligt sin egen rapport 23 600 människor, mestadels ungerska judar som överlämnats till SS av ungerska myndigheter. Massakern blev en upptakt till förintelsen i Ungern.

Massakern i Son My i Vietnam den 16 mars 1968, då en amerikansk infanteripluton mördade ett icke fastställt antal människor, de flesta kvinnor och barn som i många fall våldtogs och torterades innan de sköts till döds. Dödssiffran varierar mellan 347 och 504.

Massakern på Himmelska fridens torg i Kina den 4 juni 1989, då kinesiska myndigheter beordrade militären att slå ner en demonstration för större frihet i Kina. Antalet dödsoffer är okänt, men kan uppgå till cirka 3000 personer som sköts ihjäl eller kördes över av stridsvagnar.

Massakern i Srebrenica i Bosnien i juli 1995, då cirka 8000 bosniska pojkar och män mördades av bosnienserbiska styrkor. Offren hade samlats ihop utanför staden inför massmordet, som tog elva dagar att genomföra.

Dessvärre är massakrerna i mänsklighetens historia betydligt fler, antalet ökar ännu i förfärande takt. Ändå är Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson angelägen att foga Sveriges döda i coronapandemin till denna blodstänkta kategori. Han har fått frågan om sitt ordval flera gånger, senast i Sveriges Radio den 28 juni, och aldrig backat från det. Åkesson påstår alltså, att Sveriges regering och Sveriges myndigheter begått ett överlagt massmord i Sverige.

Är det elakt att tolka Åkesson så bokstavligt? Han kanske bara använder ordet massaker för effektens skull, för att få genomslag i media? Mer för att skicka en signal om hur allvarligt han ser på de svenska dödstalen i pandemin, än för ordets verkliga innebörd?

Nej, låt oss visa Jimmie Åkesson respekt genom att anta att han väljer sina ord och menar vad han säger.

Sverigedemokraterna skriver ju själva på sin hemsida att det som vägleder dem i deras politiska arbete är ordet ”genuint” och att de ”ogillar ytliga utspel”.

Och som de kvävande nationalister de är, har Sverigedemokraterna självklart också en politik för svenska språket. Där gör de klart att språket är en viktig del av kulturen och det viktigaste sättet att kommunicera med varandra inom nationen. Därför är det viktigt med goda språkkunskaper – och det är ungefär hela djupet av deras vision om fäderneslandets stolta tungomål.

Så vi kan tryggt anta att Jimmie Åkesson har goda språkkunskaper, att han vet vad orden betyder och förstår språkets kommunicerande kraft. Hans verklighetsfrånvända tweet om att dödsfallen i virusutbrottets kölvatten skulle vara ett brutalt, överlagt massmord är absolut inget ytligt utspel, något futtigt effektsökeri, en ansvarslös överdrift, ett ynkligt försök att få fotfäste i debatten eller ett skamlöst underblåsande av människors rädsla för den dödliga sjukdomen, sorg efter bortgångna nära och oro inför framtiden.

Nejdå, inte alls.

https://twitter.com/jimmieakesson/status/1270962642807672833
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_blodbad
https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_i_Kamjanets-Podilskyj
https://sv.wikipedia.org/wiki/Son_My-massakern
https://sv.wikipedia.org/wiki/Protesterna_och_massakern_på_Himmelska_fridens_torg
https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern
https://sverigesradio.se/artikel/7503932
https://sd.se/vad-vi-vill/
https://sd.se/our-politics/svenska-spraket/

Seger eller död – leve Segerstedt!

Det är Sverigedemokraters vanföreställningar om ”nationen” som driver dem att sabotera demokratin i Sverige.

Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas, 1952 (utdrag)

”Sällskapsmänniskan som var svag för fina kläder och dyra viner och lite barnsligt glad över att tjäna mycket pengar. Och han var naturligtvis snarstucken, raljant, besvärlig, orättvis – som alla människor – och generös och ömsint, ibland trött och sårad.”

Så beskrev en dotter sin far som då hade varit bortgången i tio år. Det var 1955, dottern var Ingrid Segerstedt-Wiberg och fadern var Torgny Segerstedt. Det är en finstämd bild hon ger, rörande i sin uppriktighet, extra kärleksfull eftersom den omfamnar hela personen med skavanker och allt.

Torgny Segerstedts besvärlighet var det fler än dottern som fick erfara. Som chefredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning gjorde han sig redan 1933 till ovän med självaste Hermann Göring, nazitysk riksminister som försökte få tyst på Segerstedts skoningslösa kritik mot nazismen och Tysklands nya Führer genom att läxa upp honom. ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning”, hade Segerstedt skrivit i en svidande text i GHT i februari 1933. Göring skickade bums ett hotfullt genmäle till tidningen: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden”.

Segerstedt lät sig inte hunsas, utan svarade i en ledare i tidningen. ”Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket […] Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.

Jodå, olyckan var å färde i Tyskland.

Och idag är den å färde i Sverige.

Vi som är uppvuxna i Sverige under decennierna efter andra världskriget har ofta uppfattningen att världen i stort, särskilt Europa, särskilt Skandinavien, och alldeles särskilt Sverige, har lämnat allehanda auktoritära villfarelser bakom sig. För vi som vuxit upp i välstånd, trygghet, frihet och öppenhet, vi som åtnjuter den demokratiska välfärdsstatens inkluderande välsignelser – vi är vaccinerade mot demagogers populistiska locktoner, vi ser igenom propaganda, vi skulle aldrig låta någon tumma på rättsstatens institutioner eller komma undan med illasinnade politiska lögner. De totalitära trummor som mullrade bakom Hermann Göring när han måttade med stövelklacken mot Segerstedts hals 1933, de har en gång för alla tystnat.

Det är vad vi trodde. Kände oss trygga med.

Vi hade fel.

En av Sverigedemokraternas viktigaste ideologer, Mattias Karlsson, skrev ett pompöst inlägg på sin Facebooksida efter riksdagsvalet 2018. Innehållet hade varit mest bara löjeväckande och genant, om det inte var så illavarslande. Inlägget slutade med ödesmättade ord som var ägnade att svetsa samman anhängarna och hota oss andra: ”Det finns bara två val. Seger eller död”.

Visst, inlägget består av fantasier, men inte fria fantasier utan lagbundna, farliga fantasier. Den här sortens svulstigt hjältenonsens är långt ifrån harmlöst. Det eldar upp, det sluter led, det väcker stridslust och manar fram offervilja. Att alltihop bygger på lögner och delirier har ingen som helst betydelse, snarare hjälper det den sverigedemokratiska virvelvinden att bara öka i styrka på ett sätt som den aldrig hade kunnat om den måste hålla sig till fakta. Men inlägget var desto viktigare för oss andra, kanske det viktigaste någon ledande Sverigedemokrat sagt sedan partiet tog sig in i riksdagen 2010. För inlägget bekräftar bortom alla tvivel att ledande Sverigedemokrater lider av vanföreställningar om att de befinner sig i krig. Och detta krig, låt vara baserat på hjärnspöken, kommer att lämna efter sig högst verkliga ruiner. Och de kommer aldrig att ge sig, för det enda alternativet de själva ser till att segra, är – att dö.

Sverigedemokraternas feberdrömmar om historiska strider och hjältenonsens finns inbäddade i deras ideologi. De kallar sig ett ”socialkonservativt parti som vilar på en nationalistisk grundsyn”. Denna semantiska nedtoning av nationalismen är en av många lappar i ulvens fåraklädsel, men i själva verket är nationalismen partiets ryggrad och bultande hjärta, precis som den alltid varit. Partiets sakpolitik är marinerad i föreställningen att nationen är något som existerar oberoende av människorna som befolkar den. Nationen är för partiet en metafysisk entitet med egna egenskaper som går i arv till alla som föds in i och därmed blir en del av nationen. Att vara en del av en nation är, enligt Sverigedemokratisk världsåskådning, något helt annat och mycket djupare än att bara vara född i ett land och leva i det. Deras sammanhållningspolitiska inriktningsprogram dryper av kollektivistiskt svärmeri för en vision om ett samhälle där alla så väldigt gärna vill ställa sig i en smal fålla av folkgemenskap över vilken en välmenande partipiska ska vina.

Vi andra har givetvis också känslor för Sverige, platsen och landet, hembygden, människorna, kulturarvet och samtidskulturen. Men när vi pratar om Sverige i politiska sammanhang, antingen det är i samförstånd eller hårda debatter, så är det den demokratiska rättsstaten Sverige vi pratar om. Vi ägnar oss åt diverse dragkamper om hur vi, genom lagstiftning och politik, ska forma tillvaron här. För oss finns inga eviga värden tatuerade på någon metafysisk nationell kropp – det som finns är en demokratisk förvaltning av ett samhälle, och det är den som är Sverige.

Och detta är anledningen till att Sverigedemokraterna föraktar den demokratiska rättsstaten Sverige. För de förstår att det är den demokratiska rättsstaten Sverige som står mellan dem och målet med deras politiska kamp. Mellan dem och segern i deras kulturkrig. I deras ögon är det just den demokratiska rättsstaten som förstör deras nation, deras egentliga Sverige, det äkta och rena Sverige där alla nödtorftigt trivs ihop i en enda, färglös och evig monokultur. De föraktar den pluralistiska, inkluderande samhällsordning som demokratiska krafter till höger och vänster byggt upp i både samförstånd och konkurrens, därför att den inte bara tillåter utan uppmuntrar olikheter – men olikheter och skiftande perspektiv är överflödiga och faktiskt skadliga enligt den sverigedemokratiska blicken. Politiker som Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson, Louise Erixon, Cecilia Bladh in Zito, Aron Emilsson, Darko Mamkovic och Mikael Strandman är motiverade av övertygelsen att det är själva denna inkluderande, pluralistiska samhällsmodell som förstör nationen och dess eviga värden. Utan den, tycker de, kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. För utan den har vi ingenting. Därför tänker de i termer av seger eller död. De har allt att vinna och inget att förlora, och vi som inte tänker likadant måste röjas ur vägen – utan direkt våld om möjligt, men bara om det är möjligt.

Och märk väl. Begreppet seger syftar på en slutgiltig triumf. I det Sverigedemokratiska tänkandet är en storvinst i ett riksdagsval helt otillräckligt, eftersom en politisk motståndare kan vinna lika stort i nästa val. Att segra i ett krig är något helt annat än att vinna ett val. Val är bara avstämningar i den demokratiska evigheten.

Segern måste vara oåterkallelig. Lika oåterkallelig som döden. Tills dess rasar kulturkriget.

Än så länge opererar Sverigedemokraterna i stort sett inom demokratins ramar. Men den makt de får, antingen i kraft av sin storlek i opinionsmätningar på riksplanet eller i form av majoriteter i kommuner, egna eller i samarbete med andra partier till höger, börjar de omedelbart använda till att angripa grundläggande demokratiska principer och funktionssätt. För det är inte genom att rulla fram stridsvagnar mot Rosenbad de vinner kulturkriget, inte heller genom att avskaffa allmänna val och förbjuda konkurrerande politiska partier – i alla fall inte i första läget. Det är genom att metodiskt gröpa ur fundamentet för demokratin, underminera det demokratiska samtalet med propaganda och hets, sätta ur spel rättsstatens skyddsmekanismer, en i taget. För visst låter det odramatiskt, rentav rätt vettigt på ett självklart sätt, när kommunalrådet i Sölvesborg Louse Erixon säger att det inte är ekonomiskt sunt att tvinga skolbiblioteken att köpa in böcker på alla modersmål som finns på skolan. Och att en kommun slutar med regnbågsflaggan är väl inte hela världen? Det låter väl inte helt fel när partiledaren Jimmie Åkesson säger att konst såklart kan se ut lite hur som helst, men just offentlig konst som köps in för skattepengar – den ska främja sammanhållning och vara oförarglig, inte provocera eller väcka anstöt. Och att döma av många reaktioner på sociala medier, är det bara rimligt att SD:s ledamot i riksdagens kulturutskott Aron Emilsson vill kalla in cheferna på Sveriges television och Sveriges radio och ställa dem till svars för specifikt programinnehåll. På samma sätt tyckte många att det lät liksom rättvist och balanserat när Anders Strandman, då SD-ordförande i Norrtälje, menade att journalister som jobbar på Public Service-bolagen borde kvoteras baserat på politisk hemvist så att deras sammansättning speglar resten av landet. Anders Strandman är idag riksdagsledamot för SD och ledamot i konstitutionsutskottet. Och på sitt sätt låter det okomplicerat när Sverigedemokraten och kommunalrådet Cecilia Bladh in Zito i Hörby säger att fackföreningar borde arbeta för sina medlemmar utan politisk agenda. Bakgrunden var att Hörby kommun upplevt en aldrig tidigare skådad chefsflykt och dragit på sig skarp facklig kritik sedan SD tog över styret. Och för all del tycker säkert ganska många att det inte låter konstigt att SD:s ordförande i Norrköping polisanmäler Norrköpings stadsmuseum för att hans parti förekommer i en utställning om nazism – förtroendevalda politiker måste ju få reagera, eller hur?

Att Sverigedemokraterna är en demokratifientlig rörelse med klart fascistiska drag har stått klart från början och kan inte ha undgått någon. Ingen kan säga att man inget visste. Sverigedemokraterna gör ju bara vad de alltid sagt att de vill göra, och kultur- och mediepolitiken är själva instrumentet för den smygrevolution de iscensätter i Sverige, just nu, framför näsan på oss.

”Partiväsendets avigsidor äro iögonfallande. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet.”

Så skrev Torgny Segerstedt 1933 i skriften Demokrati och diktatur. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förbjöds i Tyskland 1935 och förblev förbjuden till krigsslutet. Segerstedt fortsatte att publicera vass kritik, inte bara mot Hitlertyskland och nazismen utan också mot den svenska samlingsregeringens Tysklandspolitik under krigsåren, och han angrep outtröttligt de inskränkningar i tryckfriheten samma regering införde under kriget. Vid ett par tillfällen konfiskerades upplagan av GHT. 1940 fick Segerstedt finna sig i att bli kallad till hovet och uppläxad av Gustaf V.

Torgny Segerstedt lät sig aldrig tystas, och han lämnar efter sig ett minne vi andra kan känna oss stolta över för all del, men främst måste inspireras och lära av. Efter sin död, som inträffade bara en dryg månad före Tysklands kapitulation, hyllades han i många länder. ”Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa passionshistoria, då många andra sviktade”, sade BBC om Segerstedt i sin europeiska sändning på påskdagen 1945. ”En stor svensk och en stor europé” skrev brittiska The Times. Franska PEN-klubben hyllade honom som ”Europas samvete”.

Idag, 75 år senare, befinner vi oss i ett politiskt nödläge. Scenariot att svensk demokrati går förlorad inom det närmaste decenniet, eller mindre, är inte orealistiskt. Så det är verkligen inte bara demokratiskt sinnade politiker och oberoende publicister som borde fråga sig: vad skulle Torgny Segerstedt gjort? Det är hög tid att vi alla följer hans exempel. Och rasar mot det döende ljuset.

Läs mer om Torgny Segerstedt på Wikipedia
Läs om Stiftelsen Torgny Segerstedts minne
SD-politiker: journalister måste berätta vem de röstar på
Expert: SD-begäran om mediechefer unik
Hörbys SD-kommunalråd kräver opolitiska fack
SD Norrköping om kritiken: Politiker måste kunna ingripa mot övertramp

Läs också:
Sydsvenskans kolumnist Per T Ohlsson: Skräckscenariot och För demokratins skull. Kerstin Brunnberg, tidigare vd för Sveriges radio: Sverigedemokraterna vill misskreditera den oberoende journalistiken. Peter Franke i Värmlands folkblad: Alla varningslampor blinkar. Den amerikanske historiken Timothy Snyders skrift Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet. För referens: Sverigedemokraternas sammanhållningspolitiska inriktningsprogram. Hela dikten av Dylan Thomas: ”Do not go Gentle into that Good Night”

Den futtiga fascismen

Eller: En julsaga för Jimmie Åkesson.

På kvällen före julafton 2019, denna magiska, glittrande dan före dan, då släppte HBO A Christmas Carol med Guy Pierce i huvudrollen. Miniserien är den senaste i en lång rad filmatiseringar av Charles Dickens omåttligt populära kortroman A Christmas Carol in Prose, Being a Ghost-Story of Christmas från 1843. Du känner till berättelsen förstås, om den elake, småaktige, systematiskt cyniske Ebenezer Scrooge som bara tänker på sig själv och sitt eget välstånd, som isolerar sig från världen och struntar i att andra har det svårt. Under sagan konfronteras Scrooge med julens andar från det förflutna, nuet och framtiden, vilket får honom att granska sitt liv och komma till nya insikter om vad som egentligen är värt något. Och då kommer han såklart fram till att det som gör livet gott är relationer med andra, och att relationer bygger man först och främst genom att leva ett gott liv; vara snäll, omtänksam, hänsynsfull, förstående, hellre fria än fälla.

I den mån jag är uppfödd på sedelärande berättelser, så lärde de alltid att man ska göra gott, eller åtminstone så gott man kan. Hjälten är alltid någon som tar risker för att försvara någon svagare, eller någon som själv är svag och ändå står upp för sig själv och andra. Skurken är alltid någon som gynnar sig själv på andras bekostnad, som utövar den starkes rätt och inte tvekar att utnyttja andras nöd för egen vinning.

”Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.”

Så skrev Mattias Karlsson, säkerligen med en blågul tår av rörelse i ögonvrån, efter riksdagsvalet 2018. Karlsson är inte bara ett vandrande pekoral, han är en av Sverigedemokraternas viktigaste ideologer, riksdagsledamot och vid tiden för detta fyrverkeri av verklighetsrevision Sverigedemokraternas partisekreterare.

Den lilla skaran patrioter och deras bultande hjältemod är ett delirium som den svenska nationalismens andliga ledare Mattias Karlsson nogsamt odlar, dessvärre inte bara i sitt eget huvud utan i hela rörelsen, och inte bara det – hela det samhälleliga samtalet, meningsutbytet om hur vi bäst bygger allt som är gemensamt, är nedsänkt i denna sörja av falska premisser och inbillade strider på liv och död.

”Det finns bara två val”, fortsätter Karlsson, ”seger eller död”.

Även om hela grunden för Mattias Karlssons världsbild är alltigenom hopdiktad och falsk, kommenterade partiledaren Jimmie Åkesson kamratens stridsrop med ”Det är ju sant”, i SVT:s Skavlan någon vecka senare, och utvecklade: ”det är ju ett kulturkrig som pågår”. Han sade det helt avslappnat, utan att blinka. Nittioåtta procent kyla och två procent trytande tålamod. De vill besegra oss, och de dör hellre än misslyckas.

Men nu när Sverigedemokraterna börjar få makt i många kommuner, ser vi att deras dryga stugfascism manifesterar sig mer än något annat i form av symbolpolitik, som i sin tur oftast bara är småaktig och elak. Trots allt grandiost ångande, den svullna patriotismen, det högstämda mässandet om sammanhållning, nationen som naturliga sammanhållande enheten efter kärnfamiljen, trots chefsideologen Mattias Karlssons sprickfärdiga rappakalja om hur vårt folk och dess tusenåriga kultur är under hot – så är Sverigedemokratisk politik bara ogin och ynklig.

I Trelleborg har Sverigedemokraterna lyckats få igenom att personer som inte skakar hand med det motsatta könet av kulturella eller religiösa skäl (läs: muslimer) kan glömma anställning i Trelleborgs kommun. I Staffanstorp styr Moderaterna med stöd av SD, och har utmärkt sig för att ta emot så få flyktingar man kan komma undan med, och de man ändå tar emot tvingas bo två och två i begagnade husvagnar. Rinnande vatten, duschar och toaletter måste de boende söka i en separat vagn. Alltsammans uppställt på en grusplan utanför orten, 20 minuters promenad från bussen. Staffanstorp har också infört förbud mot tiggeri, likt Vellinge och Lidingö. SD i Lomma ville också ha tiggeriförbud, men blev nedröstade av alla de andra partierna där. I Täby ville en Sverigedemokratisk kommunpolitiker stoppa ett författarbesök på biblioteket eftersom aktiviteten hade hbtq-tema och bland annat skulle handla om normkritik, något som enligt denna politiker hotar den rådande samhällsordningen.

I Sverigedemokraternas skyltfönster och experimentverkstad Sölvesborg, där Sverigedemokraten (och partiledarens sambo) Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, spelar man ut desto mer av sitt register – där slutar man hissa Prideflaggan på kommunhuset, man tar bort kravet att skolbiblioteken ska ha böcker på alla de modersmål som finns representerade på skolan, man ställer in välkomstceremonin för nya medborgare (men det fick man backa på eftersom det bröt mot lagen). Man har också beslutat att bara köpa in sådan konst som är ”klassisk och tidlös” i stället för ”menskonst”. Sverigedemokraten Rolf Hans Berg som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Sölvesborg hörde också av sig till Kulturförvaltningen där i ett brev där han uttryckte sitt missnöje med att man satte upp en pjäs av Selma Lagerlöf på arabiska på ett bibliotek.

Av allt bombastiskt tal blev ser vi bara futtig snålhet. Taskigheter. Föraktfulla markeringar mot alla som inte tillhör eller vill tillhöra Sverigedemokraternas inbillade majoritetskultur. De markerar mot skolungar med andra modersmål än svenska. Mot barnfamiljer som vill se pjäser. Människor som flytt från krig och elände. Fattiga, hemlösa, hbtq-personer – vem som helst som de tycker inte passar in och därför ska nöja sig med vad de på nåder gives, och som mer eller mindre saknar resurser att stå upp för sig.

Sverigedemokraterna lånar ofta klassiska deviser vi förknippar med arbetarrörelsen, som ”gör din plikt, kräv din rätt”. Sverigedemokraterna hatar socialdemokratin men pratar nostalgiskt om Per-Albin och folkhemstanken. Det talas också gärna om att svensk kultur och rättstradition vilar på kristen grund.

Själv undrar jag vad som hände med deviser som ”sparka inte på den som ligger”, ”ge dig inte på den som är mindre” eller – som Jesus säger i Bergspredikan – ”Allt vad ni vill att människor­na skall göra för er, det skall ni också göra för dem”. (Matt 7:12)

Allt detta bedrövar mig nu när det blivit jul igen och jag tänker på den sedelärande berättelsen om Ebenezer Scrooge. För vi lever i en tid då människor skryter om sina stenhjärtan och hånar den som vill vara god. Det känns så väldigt underligt, för likt många Sverigedemokrater kan också jag känna en nostalgisk längtan efter ett Sverige som verkar förlorat, bortom räddning. Det Sverige jag minns från min barndom, som jag växte upp i, och som bidrog till att forma mig. Ett öppet, vänligt och tryggt Sverige som stod för rättvisa, jämlikhet och internationell solidaritet. Ett Sverige där vi tog hand om den som behövde det. Där vi levde och lät leva. Där vi strävade åt rätt håll; bort från förtryck mot minoriteter, bort från orättvisa mellan kvinnor och män, bort från fattigdom, bort från hat, fördomar och diskriminering.

Tycker inte genomsnittliga Sverigedemokrater också också att berättelsen om Scrooge slutar precis som den ska – med att han inser att hans småaktighet och förakt för svaghet gjort honom blind för vänlighetens, gästfrihetens och godhetens betydelse för alla människor? Nog gör de det? För även om karaktären Ebenezer Scrooge etsat sig fast i populärkulturen som sinnebilden av en dålig människa, symboliserar han också något vackert och hoppfullt, en av människans kanske bästa egenskaper. För när hans spöken har visat honom att det är han som gör världen till en sämre plats, kommer Scrooge faktiskt till insikt om sina tillkortakommanden som medmänniska – och ändrar sig.

“You are fettered,” said Scrooge, trembling. ”Tell me why?”
”I wear the chain I forged in life,” replied the Ghost. ”I made it link by link, and yard by yard; I girded it on of my own free will, and of my own free will I wore it.” 

…

“It is required of every man,” the ghost returned, ”that the spirit within him should walk abroad among his fellow-men, and travel far and wide; and, if that spirit goes not forth in life, it is condemned to do so after death.” 

…

“Men’s courses will foreshadow certain ends, to which, if persevered in, they must lead,” said Scrooge. ”But if the courses be departed from, the ends will change.” 

Charles Dickens – A Christmas Carol

PS. När jag skrev den här texten hade jag bara sett trailern till miniserien A Christmas Carol. Nu finns den på HBO Nordic, den är i tre timslånga delar och jag rekommenderar den varmt.

Fantasin är granne med apatin

Om hur fantasin kapar skapandet och gör så att ingenting händer.

Författare ska ha livlig fantasi. Har jag hört. Jag har livlig fantasi. Inte f-n är jag författare fördet. Se där, en smärtsam lektion i skillnaden mellan korrelation och kausalitet.

Till exempel. Jag sitter på ett kondis och dricker kaffe och äter en tårtbit, kanske med nötbotten som är bland det bästa jag vet. Eller en bakelse med bär och gelétäcke. Eller en stor och komplicerad kardemummabulle.

Miljön är full av charmerande detaljer; mörkt trä, sammetsdraperier, personal med prydliga uniformer i svart med eleganta silvergrå förkläden och strama frisyrer. Silvret är putsat och porslinet tunt, det doftar nybryggt kaffe, vetebröd, marsipan och choklad. Det klirrar diskret från borden där de andra gästerna rör om i sina koppar, det prasslar av tidningar, det sörplas försiktigt och småpratas i hörn här och där.

Vid mitt lilla välpolerade bord, på vilket det står en sockerskål och en liten vas med korta snittblommor, sitter jag och gör djupsinniga anteckningar om saker som pågår i mitt högintressanta inre. Om jag inte pausar från plitandet för att i stället betrakta världen, eller läsa någon väldigt bra bok.

Och då närmar sig en person ursäktande, vill inte tränga sig på, bara få säga hej och tacka för allt. Berätta hur mycket min livsgärning betytt. Nämligen väldigt mycket. Jag fyrar av ett godmodigt leende och tackar uppriktigt för de vänliga orden.

Observera. Inget av det ovan beskrivna har hänt i verkligheten. I mina fantasi däremot! Oj,oj,oj. Självförhärligande fantasier, detaljrika och frekventa.

Notera också: det är alltså inte så att jag sitter på kondis och börjar fantisera om att hängivna läsare vågar sig fram för att hylla mig. Nej nej. Jag sitter hemma och låtsas att jag sitter på kondis.

Ett annat exempel från alldeles nyligen. Jag var mitt i skrivandet av första utkastet till en krönika om manlig vänskap. Detta läge, mitt i ett första utkast, är en kreativ och ömtålig fas då jag försöker att skriva flödande och okritiskt, bejaka infall och fånga dem efter hand som de kommer, utan att tappa fart. Den här gången fick jag, bland andra, infallet att infoga en nästan 30 år gammal anekdot om när jag och några kompisar (vars namn jag skonsamt utelämnar) åkte ut i skogen och lekte krig i ett helt dygn. Det är en märklig och rolig anekdot som väcker många frågetecken som det vore intressant att räta ut.

Så långt hände det sig i verkligheten, men i det ögonblicket bestämde sig min livliga fantasi för att det nu var dess tur att hålla i spakarna. Med ens blev krönikan – i fantasin alltså –istället ett sommarprat i Sveriges Radio. För mitt inre öra hörde jag den ikoniska signaturmelodin: Sommar, sommar, som-maaar, jag satt i studion med hörlurarna på mig och pratade in i mikrofonen, och genom speakerboxens fönster såg jag ljudteknikern och producenten göra tummen upp. Och därute i landet lyssnade rekordmånga på mitt sommarprat. De älskade det. Berättade om det för andra, hur inspirerande och tänkvärt de tyckte det var. ”Du bara måste lyssna på hans sommarprat, det är det bästa sommarpratet nånsin!”

Någon gång ska jag lägga mitt fantasi-CV bredvid mitt verkliga CV och begråta skillnaden.

PS. Medan jag satt vid vardagsrumsbordet och skrev den här krönikans sista rader hörde jag plötsligt fladdret av små vingar, och när jag lyfte blicken såg jag en bedårande liten blåmes som förirrat sig in genom ett öppet fönster. Den slog sig ner i vår stora Monstera Deliciosa. Jag öppnade balkongdörren i rummet intill och gick tillbaka och sa åt blåmesen att nu går det bra att flyga ut, och då flög den ut. Ut i den soliga oktoberkylan. Och detta hände helt och hållet i verkligheten.

PS2. Någon gång kanske min fantasi låter mig bli färdig med krönikan om manlig vänskap. ”Du bara måste läsa den, det är den bästa krönikan nånsin!”

Dra kortet som en duktig jubilar!

En krönika om att ta emot gratulationer i den digitala eran och hur födelsedagshyllningar från opersonliga entiteter väcker ambivalens och alstrar småroliga anekdoter.

När jag fyllde femtio i början av september 2019 blev jag rikligt hyllad av familj och vänner. Men allra först att fira mig var faktiskt Ica Kvantum Malmborgs Caroli Malmö respektive Ica Supermarket Värnhem, som är de två Ica-butiker jag handlar i mest. Redan två veckor före min födelsedag skickade de mig, på en och samma dag, varsin liten fyrsidig folder med oväntat ivriga jubileumshälsningar: ”Till jubilaren! Vi vill fira dig!” trumpetade den ena,  ”Varma gratulationer på din stora dag!” basunerade den andra.

De små foldrarna innehöll också gåvor: från den ena butiken en fryst prinsesstårta, 500 gram. Gåvan var laddad på mitt Ica-kort och gällde ända till januari nästa år (men bara en gång per hushåll).

Tack!

Den andra butiken gav också en fryst tårta, men jag fick själv välja sort. Det blir helt klart barndomsfavoriten Schwarzwald; nötbottnarna, de kvadratiska chokladflaken som smälter mellan tungan och gommen. Mumma. Men märk väl, det är inte av omtanke de låter mig välja själv. Nej, nej. Det är för att de inte vet vad jag vill ha. De skriver själva: ”Vi är lite osäkra på vad du önskar dig, men vill här ge dig en present som vi hoppas ska falla dig i smaken”. Åh, jag riktigt ser framför mig hur de sitter i fikarummet med sina röda pikétröjor och våndas över vad de ska ge mig. Stackarna, som de anstränger sig för att jag ska känna mig speciell.

Men alltihop är falskt. Visst är Icas kunder viktiga för Ica, det är ju vi som betalar kalaset. Men jag, just jag, är inte viktig för dem. Inte du heller. Detta är paradoxen med den av digitaliseringens förmenta välsignelser, i det här fallet så kallad personlig marknadsföring. Alltså: du ger butikskedjan tillgång till detaljerad information om ditt privatliv, och i utbyte får du erbjudanden som är baserade på att du är just du. Men butikskedjan bryr sig inte ett dugg om just dig. Den bryr sig enbart om 1) data om dina köpvanor, och 2) vilken typ av manipulation som effektivast förändrar dina köpvanor på ett sätt som gynnar dem.

Nu invänder du kanske, och i så fall många med dig, att personlig marknadsföring är bättre än massmarknadsföring, eftersom det är bättre att få vad som brukar benämnas ”relevanta erbjudanden” än erbjudanden som ändå inte intresserar.

Jaha, men jag påstår att det inte är harmlöst att Ica (och alla deras konkurrenter, tro inget annat) kartlägger oss så mycket de kan. För det som driver dem är inte att de så väldigt gärna vill att vi bara ska få erbjudanden som verkligen passar oss, i stället för en massa onödig reklam. De kartlägger oss för att informationen de samlar in om mig, och dig, gör det lättare för dem att förmå oss att spendera mer, samtidigt som de gärna vill att vi tror att det som driver dem är genuin omsorg om var och en av oss.

Nu invänder möjligen ännu fler att de minsann är vuxna människor som inte faller för simpla marknadsföringstrick. Men om du tror att du är immun mot denna påverkan, så tror du högst troligen fel. Och även om du tillhör minoriteten som inte påverkas så mycket, så är de här metoderna med råge tillräckligt effektiva på tillräckligt många.

Ser du vad det betyder? Just det – de bryr sig inte om dig, de bryr sig om summan av det beteende de önskar, nämligen att vi köper mer än vi annars skulle gjort.

Och bara tänk. Vi som nappade tidigt och skaffade Ica-kort i början av 1990-talet, och har dragit kortet varenda gång vi handlat sedan dess, vi har delat med oss av detaljerad information om våra köpvanor i snart 30 år nu. Det är en oerhörd mängd data om människors vardagsliv Ica potentiellt samlar in. I detektivhistorier händer det att privatdetektiven kollar igenom soptunnor för att få information om folk. Detaljerad, ackumulerad data om alla dina inköp på Ica (eller var du nu handlar) är en veritabel guldgruva för den som vill veta så mycket som möjligt om dig. Som Ica och de andra. De kan lätt som en plätt räkna ut när din inkomst förbättras eller försämras, när du får barn, hur många barn, om de är pojkar eller flickor, i vilken ålder barnen är, om du har bil eller inte. De vet hur och var du bor, de vet om du är vegetarian eller laktosintolerant, de vet om du bryr dig om miljön eller inte. Om lagen tillät dem att sälja vidare dina data (lagen tillåter inte det, ännu, i varje fall inte hur som helst), så skulle både politiska partier och försäkringsbolag säkert gärna betala en slant för att få veta mer om vad du brukar stoppa i dig, för vad du stoppar i dig ger indikationer om såväl din moraliska kompass som risken att du utvecklar diabetes eller övervikt.

I mitt fall skulle de lätt kunna dra rimliga slutsatser om när jag mått dåligt eller varit stressad, för i de perioderna har jag troget köpt något godis varje gång jag handlat. Att ta hem till en mysig stund med barnen? Nej, nej. Att trycka in i munnen på vägen hem, för att dämpa hunger och ångest, sittande i bilen i parkeringsgaraget. Ensam och full av skam. Och sedan reklamutskicken, bara: ”Hej Jesper! Här får du rabatt på varor du brukar köpa!”. Tio procents rabatt på kexchoklad (cirka 80 öre som avrundas uppåt till 1 krona). ”Kolla pappa, här står att du brukar köpa kexchoklad”. Mer skam.

Att Ica inte vet exakt vilken tårta jag tycker bäst om beror inte på att de inte kan reda på det, det beror på att det inte är lönsamt för dem att titta fullt så djupt i sin datasamling om mig.

Så när jag fick min frysta prinsesstårta i 50-årspresent, knycklade jag ihop det lismande gratulationskortet och slängde det i återvinningen.

(Okej, nej. Det gjorde jag inte. Jag gick till affären samma dag för att hämta den.)

Följande utspelade sig: jag plockade på mig det jag skulle ha, vilket utöver prinsesstårtan var lite frukt, mejeriprodukter och annat vardagligt. Sedan gick jag till kassan och betalade. Men när jag tittade på kvittot (det gör jag alltid direkt för jag vill ha min lilla dopaminkick av att se hur mycket rabatt jag fått)  insåg jag att jag hade betalat för tårtan, inte alls fått den i gåva.

Ändå hade jag gjort rätt och dragit Ica-kortet som en lojal kund.

Så jag närmade mig kassörskan igen, och jag höll upp kvittot i luften. Det är en tydlig signal, tror jag, om att något blivit fel och att man vill få kontakt. Hon ignorerade mig i säkert två minuter, vilket var jobbigt, men sedan kunde jag bryta mellan och förklara vad som hade hänt.

”Vad var det var för kupong?” frågade hon. 
”Den var laddad på Ica-kortet”, svarade jag och höll fram kortet. Hon tog det och drog det i terminalen.
”Där är ingen kupong”, sa hon. Jag förklarade att jag hade fått en lapp hem i lådan där det stod att jag hade fått en tårta i gåva och att den var laddad på kortet.
”Jag fyller femtio”, sa jag fåraktigt och tänkte mig att hon skulle ge mig ett leende och säga grattis. 
”Aha!” sa hon istället, ”du måste ha lappen med dig!”
”Men jag är säker på att det stod att tårtan är laddad på kortet”, sa jag.
”Men är du säker på att det gäller just den här butiken” frågade hon rappt och förklarade att det är väldigt vanligt att folk går till fel med butiker med sina kuponger.

Då tog jag fram mobilen och öppnade Icas app och loggade in på mitt konto och bläddrade fram gåvan, och där stod det att jag hade fått en prinsesstårta av just den butiken.
”Är det för att du fyller år snart?” frågade hon, vilket kändes lite jobbigt eftersom jag redan hade sagt att jag skulle fylla femtio.
”Ja”, sa jag bara.
”Men då kanske gåvan inte gäller ännu!” Och så tog hon flinkt min mobil och kollade kupongens giltighetsdatum. Den gällde. Vilket inte ändrade faktum – gåvan aktiverades inte när jag drog kortet.
”Micke!” ropade hon då, varpå jag förstod att killen i kassan mittemot hette Micke.
”Ja?” sa Micke.
”Han här har en prinsesstårta som ska vara laddad på kortet men det händer inget när han drar kortet och jag ser ingen tårta”, och det var nu Micke utövade sin mäkta imponerande mäktiga makt.
”Ge han den”, sa Micke, bara sådär, och min kassörska sa inget mer utan öppnade kassan och gav mig två tjugolappar, och i detsamma som jag tog emot dem med en klumpig kroppsrörelse (jag höll redan i plånboken, mobilen, kvittot och dessutom ett par sladdriga hörlurar) hörde jag hur två mynt, en femkrona och en enkrona, rasslade ner i växelskålen. Prinsesstårtans pris var 46 kronor.

Jag rafsade åt mig mynten (med ännu en klumpig rörelse) och började gå medan jag släppte ner dem i fickan, och nu blev jag plötsligt medveten om hur många som stod i kö till min kassa och hur länge de hade fått vänta på grund av min prinsesstårta.

De här tankarna for genom huvudet i den sekunden: att jag inte borde behöva dividera för att få min gåva, jag borde bara få den, anonymt och diskret, kassörskan kunde varit en aning smidigare, hon kunde gott sagt grattis när hon fick veta att jag fyllde år, jag var ju till och med femtioårsjubilar. Jag tänkte också att alla som fick vänta säkert blev irriterade vilket var stressande för dem och pinsamt för mig, och nu tror alla att 46 kronor är avgörande i min hushållsekonomi, det är de inte, men 46 kronor är ändå 46 kronor, och det är inte pengarna, det är principen (och här tänkte jag ytterst kort på fabrikören i Den enfaldige mördaren*), att jag kanske bara borde ha betalat för tårtan och gått därifrån, den är säkert inte ens särskilt god. Så fånigt av mig. Så generande dum jag är.

Men när jag vände mig om efter denna innehållsrika sekund såg jag att ingen verkade irriterad alls, alla stod lugnt och väntade, ingen blängde på mig, ingen gnisslade tänder eller höll i kundkorgen med vitnande knogar. Närmast bakom mig stod två tjejer som var i sällskap, de bara pratade med varandra som ingenting.

De struntade i mig. Precis som Ica.

Förresten. Jag fick en tredje sak från Ica i samband med mitt jubileum – ett erbjudande om att låna pengar i Icabanken. Upp till en halv miljon utan säkerhet! ”Om du har en dröm du vill förverkliga” skrev de, och illustrerade med en bild av en medelålders man som synbarligen hade förverkligat sin, nämligen att spela på en fet elgitarr hemma i vardagsrummet.

De vet allt om oss, precis allt.

*Den enfaldige mördaren är en film från 1982 av Hans Alfredsson, med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Om du inte sett den, se den. Scenen med ”det är inte pengarna, det är principen” är förödande.

PS. Allt i den här krönikan är sant.

Sång som kom i skymningen.

Fånga orden i flykten så blir de kvar!

”Jag sjunger.

Jag sjunger en sång för dig.

Jag sjunger en sång i ditt öra
som du ville höra

Så jag sjunger
den för dig”

Så går texten i refrängen! Den kom till mig när jag var på väg att somna en kväll i början av augusti. Det var varmt i rummet, sensommarvarmt, och den här texten sjöngs till mig från mina drömmar, med musik och allt, en lätt och drillande sång med fjädrande rullande rytm, som en tassande trumvirvel lät det, och ett mjukt och luftigt plockande gitarrkomp, sammetsmjukt verkligen, bandlös bas i botten och så en ung, pärlande kvinnoröst som sjöng den här ordflätan. Som alltså bara kom av sig själv.

Det var min dotters röst jag hörde. Förstås. Hon har sjungit hela sitt liv. Inte för att hon är så gammal, hon fyller tjugotvå nu (oktober 2019), men ändå. Hon sjöng hela ”Lilla katt” vid ett och ett halvt, hon hade det röda lilla nattlinnet med stora vita prickar på sig, det var vid frukosten och det var det finaste jag hade hört. Det lilla barnets tultande konsonanter, men vilken tonträff.

Jag reste mig ur sängen och gick in till arbetsrummet, och skrev ner orden i beckmörkret (jag ville inte tända i taket för då skulle jag störa min sambo som låg och sov och jag hittade ingen lagom liten lampa och jag vågade inte lägga tid på att lösa belysningsproblemet för då skulle den fina refrängen rinna mig mellan fingrarna, precis lika snabbt och lätt som den plötsligt hade uppträtt).

Verserna?

De har inte kommit än. Men när de kommer, ja då ska de fylla lyssnaren med bilder av måsar mot blåa himlar, segel i horisonten och vattenglitter, av att hålla handen, äta glasspinne, trumpeta på barnens magar och höra deras skratt. Känslan av att lägga armen om en vän. Äta rabarberpaj, ligga på rygg i gräset, få sand mellan tårna. Sädesärlan som vippar med stjärten, fladdret av fladdermöss i den ljusa natten, grillkorv med ketchup. Röda bär och tvåtaktsmotorer. Flamsa och bära sig åt. Titta på regnet genom fönstret, baka något, spela spel, reparera en trasig grej, sova en stund på eftermiddagen. Allt som är lågmäld lycka, som är allt vad alla längtar efter och känner igen från de rara minuter av sina liv när det är som allra enklast och bäst.

Så ska verserna vara. När de kommer släpper vi lös en sommarplåga, hon och jag. Håll öronen öppna.