Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.
Dylan Thomas, 1952 (utdrag)
”Sällskapsmänniskan som var svag för fina kläder och dyra viner och lite barnsligt glad över att tjäna mycket pengar. Och han var naturligtvis snarstucken, raljant, besvärlig, orättvis – som alla människor – och generös och ömsint, ibland trött och sårad.”
Så beskrev en dotter sin far som då hade varit bortgången i tio år. Det var 1955, dottern var Ingrid Segerstedt-Wiberg och fadern var Torgny Segerstedt. Det är en finstämd bild hon ger, rörande i sin uppriktighet, extra kärleksfull eftersom den omfamnar hela personen med skavanker och allt.
Torgny Segerstedts besvärlighet var det fler än dottern som fick erfara. Som chefredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning gjorde han sig redan 1933 till ovän med självaste Hermann Göring, nazitysk riksminister som försökte få tyst på Segerstedts skoningslösa kritik mot nazismen och Tysklands nya Führer genom att läxa upp honom. ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning”, hade Segerstedt skrivit i en svidande text i GHT i februari 1933. Göring skickade bums ett hotfullt genmäle till tidningen: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas, anhåller jag om underrättelse, huruvida Eder redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden”.
Segerstedt lät sig inte hunsas, utan svarade i en ledare i tidningen. ”Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket […] Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.
Jodå, olyckan var å färde i Tyskland.
Och idag är den å färde i Sverige.
Vi som är uppvuxna i Sverige under decennierna efter andra världskriget har ofta uppfattningen att världen i stort, särskilt Europa, särskilt Skandinavien, och alldeles särskilt Sverige, har lämnat allehanda auktoritära villfarelser bakom sig. För vi som vuxit upp i välstånd, trygghet, frihet och öppenhet, vi som åtnjuter den demokratiska välfärdsstatens inkluderande välsignelser – vi är vaccinerade mot demagogers populistiska locktoner, vi ser igenom propaganda, vi skulle aldrig låta någon tumma på rättsstatens institutioner eller komma undan med illasinnade politiska lögner. De totalitära trummor som mullrade bakom Hermann Göring när han måttade med stövelklacken mot Segerstedts hals 1933, de har en gång för alla tystnat.
Det är vad vi trodde. Kände oss trygga med.
Vi hade fel.
En av Sverigedemokraternas viktigaste ideologer, Mattias Karlsson, skrev ett pompöst inlägg på sin Facebooksida efter riksdagsvalet 2018. Innehållet hade varit mest bara löjeväckande och genant, om det inte var så illavarslande. Inlägget slutade med ödesmättade ord som var ägnade att svetsa samman anhängarna och hota oss andra: ”Det finns bara två val. Seger eller död”.
Visst, inlägget består av fantasier, men inte fria fantasier utan lagbundna, farliga fantasier. Den här sortens svulstigt hjältenonsens är långt ifrån harmlöst. Det eldar upp, det sluter led, det väcker stridslust och manar fram offervilja. Att alltihop bygger på lögner och delirier har ingen som helst betydelse, snarare hjälper det den sverigedemokratiska virvelvinden att bara öka i styrka på ett sätt som den aldrig hade kunnat om den måste hålla sig till fakta. Men inlägget var desto viktigare för oss andra, kanske det viktigaste någon ledande Sverigedemokrat sagt sedan partiet tog sig in i riksdagen 2010. För inlägget bekräftar bortom alla tvivel att ledande Sverigedemokrater lider av vanföreställningar om att de befinner sig i krig. Och detta krig, låt vara baserat på hjärnspöken, kommer att lämna efter sig högst verkliga ruiner. Och de kommer aldrig att ge sig, för det enda alternativet de själva ser till att segra, är – att dö.
Sverigedemokraternas feberdrömmar om historiska strider och hjältenonsens finns inbäddade i deras ideologi. De kallar sig ett ”socialkonservativt parti som vilar på en nationalistisk grundsyn”. Denna semantiska nedtoning av nationalismen är en av många lappar i ulvens fåraklädsel, men i själva verket är nationalismen partiets ryggrad och bultande hjärta, precis som den alltid varit. Partiets sakpolitik är marinerad i föreställningen att nationen är något som existerar oberoende av människorna som befolkar den. Nationen är för partiet en metafysisk entitet med egna egenskaper som går i arv till alla som föds in i och därmed blir en del av nationen. Att vara en del av en nation är, enligt Sverigedemokratisk världsåskådning, något helt annat och mycket djupare än att bara vara född i ett land och leva i det. Deras sammanhållningspolitiska inriktningsprogram dryper av kollektivistiskt svärmeri för en vision om ett samhälle där alla så väldigt gärna vill ställa sig i en smal fålla av folkgemenskap över vilken en välmenande partipiska ska vina.
Vi andra har givetvis också känslor för Sverige, platsen och landet, hembygden, människorna, kulturarvet och samtidskulturen. Men när vi pratar om Sverige i politiska sammanhang, antingen det är i samförstånd eller hårda debatter, så är det den demokratiska rättsstaten Sverige vi pratar om. Vi ägnar oss åt diverse dragkamper om hur vi, genom lagstiftning och politik, ska forma tillvaron här. För oss finns inga eviga värden tatuerade på någon metafysisk nationell kropp – det som finns är en demokratisk förvaltning av ett samhälle, och det är den som är Sverige.
Och detta är anledningen till att Sverigedemokraterna föraktar den demokratiska rättsstaten Sverige. För de förstår att det är den demokratiska rättsstaten Sverige som står mellan dem och målet med deras politiska kamp. Mellan dem och segern i deras kulturkrig. I deras ögon är det just den demokratiska rättsstaten som förstör deras nation, deras egentliga Sverige, det äkta och rena Sverige där alla nödtorftigt trivs ihop i en enda, färglös och evig monokultur. De föraktar den pluralistiska, inkluderande samhällsordning som demokratiska krafter till höger och vänster byggt upp i både samförstånd och konkurrens, därför att den inte bara tillåter utan uppmuntrar olikheter – men olikheter och skiftande perspektiv är överflödiga och faktiskt skadliga enligt den sverigedemokratiska blicken. Politiker som Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson, Louise Erixon, Cecilia Bladh in Zito, Aron Emilsson, Darko Mamkovic och Mikael Strandman är motiverade av övertygelsen att det är själva denna inkluderande, pluralistiska samhällsmodell som förstör nationen och dess eviga värden. Utan den, tycker de, kan vi lika gärna lägga oss ner och dö. För utan den har vi ingenting. Därför tänker de i termer av seger eller död. De har allt att vinna och inget att förlora, och vi som inte tänker likadant måste röjas ur vägen – utan direkt våld om möjligt, men bara om det är möjligt.
Och märk väl. Begreppet seger syftar på en slutgiltig triumf. I det Sverigedemokratiska tänkandet är en storvinst i ett riksdagsval helt otillräckligt, eftersom en politisk motståndare kan vinna lika stort i nästa val. Att segra i ett krig är något helt annat än att vinna ett val. Val är bara avstämningar i den demokratiska evigheten.
Segern måste vara oåterkallelig. Lika oåterkallelig som döden. Tills dess rasar kulturkriget.
Än så länge opererar Sverigedemokraterna i stort sett inom demokratins ramar. Men den makt de får, antingen i kraft av sin storlek i opinionsmätningar på riksplanet eller i form av majoriteter i kommuner, egna eller i samarbete med andra partier till höger, börjar de omedelbart använda till att angripa grundläggande demokratiska principer och funktionssätt. För det är inte genom att rulla fram stridsvagnar mot Rosenbad de vinner kulturkriget, inte heller genom att avskaffa allmänna val och förbjuda konkurrerande politiska partier – i alla fall inte i första läget. Det är genom att metodiskt gröpa ur fundamentet för demokratin, underminera det demokratiska samtalet med propaganda och hets, sätta ur spel rättsstatens skyddsmekanismer, en i taget. För visst låter det odramatiskt, rentav rätt vettigt på ett självklart sätt, när kommunalrådet i Sölvesborg Louse Erixon säger att det inte är ekonomiskt sunt att tvinga skolbiblioteken att köpa in böcker på alla modersmål som finns på skolan. Och att en kommun slutar med regnbågsflaggan är väl inte hela världen? Det låter väl inte helt fel när partiledaren Jimmie Åkesson säger att konst såklart kan se ut lite hur som helst, men just offentlig konst som köps in för skattepengar – den ska främja sammanhållning och vara oförarglig, inte provocera eller väcka anstöt. Och att döma av många reaktioner på sociala medier, är det bara rimligt att SD:s ledamot i riksdagens kulturutskott Aron Emilsson vill kalla in cheferna på Sveriges television och Sveriges radio och ställa dem till svars för specifikt programinnehåll. På samma sätt tyckte många att det lät liksom rättvist och balanserat när Anders Strandman, då SD-ordförande i Norrtälje, menade att journalister som jobbar på Public Service-bolagen borde kvoteras baserat på politisk hemvist så att deras sammansättning speglar resten av landet. Anders Strandman är idag riksdagsledamot för SD och ledamot i konstitutionsutskottet. Och på sitt sätt låter det okomplicerat när Sverigedemokraten och kommunalrådet Cecilia Bladh in Zito i Hörby säger att fackföreningar borde arbeta för sina medlemmar utan politisk agenda. Bakgrunden var att Hörby kommun upplevt en aldrig tidigare skådad chefsflykt och dragit på sig skarp facklig kritik sedan SD tog över styret. Och för all del tycker säkert ganska många att det inte låter konstigt att SD:s ordförande i Norrköping polisanmäler Norrköpings stadsmuseum för att hans parti förekommer i en utställning om nazism – förtroendevalda politiker måste ju få reagera, eller hur?
Att Sverigedemokraterna är en demokratifientlig rörelse med klart fascistiska drag har stått klart från början och kan inte ha undgått någon. Ingen kan säga att man inget visste. Sverigedemokraterna gör ju bara vad de alltid sagt att de vill göra, och kultur- och mediepolitiken är själva instrumentet för den smygrevolution de iscensätter i Sverige, just nu, framför näsan på oss.
”Partiväsendets avigsidor äro iögonfallande. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet.”
Så skrev Torgny Segerstedt 1933 i skriften Demokrati och diktatur. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förbjöds i Tyskland 1935 och förblev förbjuden till krigsslutet. Segerstedt fortsatte att publicera vass kritik, inte bara mot Hitlertyskland och nazismen utan också mot den svenska samlingsregeringens Tysklandspolitik under krigsåren, och han angrep outtröttligt de inskränkningar i tryckfriheten samma regering införde under kriget. Vid ett par tillfällen konfiskerades upplagan av GHT. 1940 fick Segerstedt finna sig i att bli kallad till hovet och uppläxad av Gustaf V.
Torgny Segerstedt lät sig aldrig tystas, och han lämnar efter sig ett minne vi andra kan känna oss stolta över för all del, men främst måste inspireras och lära av. Efter sin död, som inträffade bara en dryg månad före Tysklands kapitulation, hyllades han i många länder. ”Han var trogen under de mörkaste timmarna av vår tids långa passionshistoria, då många andra sviktade”, sade BBC om Segerstedt i sin europeiska sändning på påskdagen 1945. ”En stor svensk och en stor europé” skrev brittiska The Times. Franska PEN-klubben hyllade honom som ”Europas samvete”.
Idag, 75 år senare, befinner vi oss i ett politiskt nödläge. Scenariot att svensk demokrati går förlorad inom det närmaste decenniet, eller mindre, är inte orealistiskt. Så det är verkligen inte bara demokratiskt sinnade politiker och oberoende publicister som borde fråga sig: vad skulle Torgny Segerstedt gjort? Det är hög tid att vi alla följer hans exempel. Och rasar mot det döende ljuset.
Läs mer om Torgny Segerstedt på Wikipedia
Läs om Stiftelsen Torgny Segerstedts minne
SD-politiker: journalister måste berätta vem de röstar på
Expert: SD-begäran om mediechefer unik
Hörbys SD-kommunalråd kräver opolitiska fack
SD Norrköping om kritiken: Politiker måste kunna ingripa mot övertramp
Läs också:
Sydsvenskans kolumnist Per T Ohlsson: Skräckscenariot och För demokratins skull. Kerstin Brunnberg, tidigare vd för Sveriges radio: Sverigedemokraterna vill misskreditera den oberoende journalistiken. Peter Franke i Värmlands folkblad: Alla varningslampor blinkar. Den amerikanske historiken Timothy Snyders skrift Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet. För referens: Sverigedemokraternas sammanhållningspolitiska inriktningsprogram. Hela dikten av Dylan Thomas: ”Do not go Gentle into that Good Night”
Jesper Sahlin är här! 