Kategori: opinion

Svenska kyrkan flaggar falskt.

Svenska kyrkan måste sluta diskriminera mot samkönade par.

Engagemanget i Pride är inte trovärdigt.

Svenska kyrkan är på många sätt ett progressivt föredöme, åtminstone så länge den bedöms med religiösa mått. Dess öppenhet för annan kärlek än den heterosexuella står i skarp kontrast till mer njugga attityder som är utbredda i religiösa kretsar överallt.

Men det var så sent som 2009 den forna statskyrkan bestämde sig för att tillåta präster som själva vill att viga samkönade par. En samvetsklausul tillåter samtidigt präster som inte vill viga samkönade par att neka.

Nyligen frågade Kyrkans tidning Kyrkomötets nomineringsgrupper om de tycker att det dags att ta bort samvetsklausulen så att alla som prästvigs måste säga ja till att viga samkönade par. Svaren indikerar att frågan delar partierna nära nog fifty-fifty.

På den sida som säger ja till att ta bort samvetsklausulen finns enkla argument om att tiden är inne att fullt ut likabehandla. ”Det handlar om kyrkans gudsbild och människosyn”, säger Jerker Schmidt som är präst i Svenska kyrkan och kyrkopolitiker för Borgerligt Alternativ till SVT. I samma inslag lägger Mats Rimborg som är ordförande för Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan i Göteborgs stift fram argument för att behålla samvetsklausulen: ”Det är en yttrandefrihetsfråga, även präster måste ha rätt till åsiktsfrihet”,

Präster är fria att ha vilka åsikter som helst, även åsikter som går på tvärs mot vad arbetsgivaren eller lagen föreskriver, men ingen anställd har någon rätt att välja bort arbetsuppgifter på basis av sina personliga åsikter. Det samma gäller yttrandefriheten. Präster har rätt att yttra sig fritt som alla andra, men att utföra vigslar är inte ett yttrande i lagens mening, ej heller att neka vigslar.

Flera liberala partier menar att prästers möjlighet att diskriminera är en personlig frihet mer skyddsvärd än principen om allas lika värde och rätt till likabehandling. Det är lindrigt uttryckt bakvänt – en klassisk liberal grundtes är ju att var och en bör ha största möjliga frihet som inte inkräktar på andras frihet. Utan tillägget om att inte inkräkta på andras frihet, är liberalismen identisk med den starkes rätt.

Knappast någon, liberal eller ej, skulle acceptera liknande resonemang om det gällde en lärare som inte vill sätta betyg på vissa elever eller busschaufförer som inte vill släppa ombord vissa  passagerare.

Att Sverigedemokraterna å sin sida framhåller att ”samvetsfriheten är grundläggande” överraskar inte, eftersom principen om alla människors lika värde står i direkt konflikt med deras ideologi.

Svenska kyrkan har gjort framsteg och det är bra, men dess glada Prideflaggande förblir falskt så länge den tillåter enskilda präster att diskriminera mot samkönade par. Antingen behandlar Svenska kyrkan alla älskande par som vill gifta sig lika, eller så gör den inte det. Här finns inget både och, bara antingen eller.

Ur enkätsvaren för att kräva att präster viger samkönade par:
”Präster ska inte tillåtas diskriminera samkönade par” – Vänstern i Svenska kyrkan.

”I en bred folkkyrka som Svenska kyrkan är alla människors kärlek lika viktig och betydelsefull. Det är därför en självklarhet att prästvigda i Svenska kyrkan ska viga par av samma kön.” – Borgerligt Alternativ.

”Kyrkan står för att alla människors lika värde och rättigheter ska gälla alla.” – Miljöpartister i Svenska kyrkan

”Vår principiella uppfattning är att man som präst, där vigsel ingår bland arbetsuppgifterna, ska viga oavsett kön.” – Socialdemokraterna 

Ur enkätsvaren mot att kräva att präster viger samkönade par:
”Eftersom präster inte är överens om detta bör det inte införas som ett krav.” – Kristdemokrater i Svenska kyrkan.

”Svenska kyrkan har problem med rekrytering. Då ska man inte minska potentialen av partipolitiska skäl.” – Frimodig kyrka

”Väjningsrätten för den enskilde prästen är ett löfte från kyrkomötet, den är vital för att vara en inkluderande kyrka för alla fromhetsinriktningar.” – Sverigedemokraterna

”Svenska kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Det måste finnas plats för människor med olika uppfattningar.” – Fria liberaler i Svenska kyrkan.

”Vi vill inte ha dem här!”

Jag blev förtvivlad och arg när jag läste tidningen igår.

Malmö pastorat sade nyligen upp ett avtal man haft med en rad skånska församlingar om att begrava avlidna muslimer på den muslimska begravningsplatsen på Östra kyrkogården i Malmö, av det enkla skälet att där är fullt. Detta kan man läsa om i en flitigt delad artikel i Sydsvenskan. De omkringliggande församlingarna, till exempel i Svedala och Hörby, har därför satt igång med nödvändiga förberedelser för att kunna erbjuda gravplats åt avlidna muslimer.

Och det är ju hemskt att det ska vara så, men att tanken på muslimska gravar på skånska kyrkogårdar väcker ont blod och protester – det är lika förutsägbart som det är bedrövligt.

I lilla Börringe utanför Svedala har en man som bor granne med kyrkan samlat ihop 60 namnunderskrifter i protest mot att det ska beredas plats för muslimska gravplatser. Han vill inte att muslimer ska ligga begravda i hans by. Han vill inte att muslimer ska ligga i samma jord som hans föräldrar ligger i. Han är säker på att ”alla” i byn tycker så. ”Vi vill inte ha muslimerna och deras kvinnosyn här”, säger han.

Oviljan mot den andre sträcker sig till det hinsides. Inte ens en död muslim kan tolereras.

Vad tänker man när man skriver sitt namn på en protestlista mot att begrava avlidna? Hur djupt borrar sig föraktet mot en människa man inte kan tänka sig att ha i graven bredvid? Vad känner en livs levande muslim som läser om dessa förmenta medmänniskor?

Svenska kyrkan har uppdraget att se till att alla människor i Sverige kan få en sista viloplats. Inte bara troende kristna, inte bara medlemmar i Svenska kyrkan, inte bara infödda svenskar, utan alla.

Och enligt kyrkoherden i Svedala har man valt kyrkogården i Börringe för att marken där är tillgänglig och redan iordningställd för ändamålet. På kyrkogårdar runtom i landet, inte minst här i Malmö, finns plats vikt för katoliker, buddhister, judar och diverse andra religiösa tillhörigheter som nu en gång finns i Sverige.

Samma kyrkoherde säger att hon är ”förvånad och besviken” över de negativa reaktionerna.

Själv känner jag helig vrede.

Bespara oss ökenvandringen, Kristersson.

Som barn läste jag mycket äventyrsserier, och av någon anledning var ett återkommande motiv i dem att någon gick bort sig i öknen och började se hägringar i form av oaser.

På kort tid har moderatledaren Ulf Kristersson flyttat sig från högtidliga löften om att aldrig ha något samröre med Sverigedemokraterna, till att klia Jimmie Åkesson på ryggen med uttalanden om hur konstruktivt och moget SD numera är. Samtidigt har M flyttat sina egna positioner betydligt närmare Sverigedemokraternas, särskilt i frågor som rör invandring men också brott och straff. I takt med att Sverigedemokraterna släppt på förlåten och gjort utspel om allt tuffare politik mot invandrare, följer M efter: ”Det finns goda förutsättningar att enas med SD om en mycket stramare och mer hållbar migrationspolitik”, sade migrationspolitiska m-talespersonen Maria Malmer Stenergard dagarna efter SD-beskedet att man vill strypa bland annat barnbidrag och bostadsbidrag för vissa invandrargrupper. På frågan om vem som närmat sig vem, M eller SD, svarade hon att moderaterna har ”närmat sig verkligheten”.

Men vad Stenergard och Kristersson med flera verkar ha missat, är att Sverigedemokraterna inte på långa vägar är nöjda.

Bara några timmar före den stora partiledardebatten i SVT nyligen, kom ett gemensamt utspel om migrationspolitiken från L, M, Kd och SD. Historiskt! proklamerade Jimmie Åkesson samma dag i en debattartikel i Aftonbladet, och det har han inte fel i. Men vad han också förtydligade för sina hårdföra anhängare i samma debattartikel, är att han betraktar det gemensamma förslaget som alldeles för klent, en halvmesyr, och att förslaget hade sett helt annorlunda ut om Sverigedemokraterna ensamma hade utformat det. Detta upprepade Åkesson samma kväll i partiledardebatten, då han beskrev förslaget som det minst dåliga av två dåliga ting.

Kristersson kan påstå tills han blir blå att Sverigedemokraterna plötsligt blivit ett moget och ansvarstagande parti som det går utmärkt att samarbeta med – för alla andra är det uppenbart att oasen är en hägring. Vi ser redan hur Åkesson och resten av ledarskiktet i Sverigedemokraterna sväller av självförtroende, och med drygt ett år till valet börjar vi på nytt höra Sverigedemokraterna tala om noll asylmottagning, noll kvotflyktingar, om indragna uppehållstillstånd för hela grupper av flyktingar, om människor som är en kulturell belastning, om att mäns våld mot kvinnor är ett importerat problem, och – ja, redan – om återvandring.

Mycket av det Sverigedemokraterna innerst inne vill med migrationspolitiken, vill inte moderaterna. Inte än. Men den här ökenvandringen är inte slut än.