Som barn läste jag serier och fick emellanåt höra att serieläsandet skulle förstöra mig och att jag borde läsa ”riktiga böcker” i stället. Jag förstod inte. För jag läste inte bara serier utan också riktiga böcker, rikligt med riktiga böcker, och därför visste jag att samma sak hände i mig när jag läste serier som när jag läste böcker.
Jack Londons The Call of the Wild tränade mitt rättspatos genom den gripande berättelsen om hunden Buck som kidnappas från sitt soffliggande till ett hårt liv som slädhund i Alaska och till sist ansluter sig till en vargflock. Lord of the Flies av William Golding väckte tankar om hur samhällsgemenskaper formas och vittrar sönder och vilka följderna kan bli. Och när fröken i fjärde klass högläste ur Lisa Tetzners Sotarpojken varje fredag blev jag så påverkad av berättelsen om pojken Giorgo vars familj hamnar på obestånd och tvingas sälja honom till tjänst som sotarpojke och de orättvisor han måste utstå och hur han hjältemodigt håller fast vid sin goda kärna och överlever, att jag inte bara bad att få böckerna så att jag kunde läsa dem om och om igen utan också flyttade min madrass från sängen till golvet. Om stackars tappra, misshandlade, svältande Giorgio sov på golvet skulle jag också sova på golvet. Och jag gick jämsides med Frodo på hela hans farofyllda väg till Domedagsberget när jag läste Lord of the Rings i timmar på timmar, och ännu fler på att leka Lord of the Rings; vara Frodo. Gick kroppsligen in i Boromirs öde och föll död ner genomborrad av Uruk-Hais pilar. Spelade upp den sorgliga kampen mellan Smeagol och Gollum med min egen röst, och kände både Frodos förtvivlan och Sams förtvivlade mod inför Mordors portar i mitt eget bröst.
Tänk tillbaka. Minnen av sådant du läst är lika levande som minnen av sådant du upplevt.
Ett seriealbum går fortare att läsa än en bok och kräver på sätt och vis mindre av fantasin. Jag behöver inte föreställa mig hur Tintin ser ut, jag ser honom redan. Och persongallerierna är ofta påfallande likriktade i de europeiska serier jag växte upp med – en rättskaffens hjälte som faktiskt är rätt småtråkig (Tintin, Asterix, Spirou, Johan), en anarkistisk kamrat som alltid både hjälper till och skapar oreda (Kapten Haddock, Obelix, Nicke, Pellevin) och gärna någon bifigur som är både värdefull och ömtålig (Professor Kalkyl, Greven, Miraculix). Och förstås ärkefienderna, de som skapar oreda i världen så att våra hjältar måste skrida till handling (Roberto Rastapopoulos, kusin Ricke, Julius Caesar, Gargamel). De är inspirerande, rörande, skrämmande, halsbrytande roliga. De lärde mig att människor oftast innehåller en salig blandning av egenskaper, att en eller flera svagheter eller motstridigheter inte alls utesluter att de samtidigt kan vara modiga, lojala och generösa, fulla av kärlek och humor. Och dessutom lär vi oss att skurkarna sällan är helt genomruttna. De har gott i sig, eller har haft gott i sig. Som alla andra. Som du. Som jag.
Allt detta tänkte jag på därför att en vän som är bibliotekarie gjorde mig uppmärksam på läskrisen, som det rapporteras och kommenteras om i dagarna. Hon tipsade på Facebook om en krönika i Sydsvenskan av Anders Mildner, där han refererar rön från Statens medieråd som visar att även barn som vuxit upp med läsande, plötsligt slutar läsa när de når tonåren. Bland tolvåringarna läser 24 procent bok eller tidning varje dag, en siffra som rasar till 13 procent när vi tittar på 13-åringarna. Det är ett gigantiskt tapp på väldigt kort tid. Läsandet fortsätter sedan att minska långsamt, bland 18-åringarna är det elva procent som läser dagligen. Och läsandet bland unga vuxna, 25-34, rör sig neråt mot samma nivåer, enligt medierådet. Och det stämmer precis som Mildner också säger, att barn börjar läsa om de har tillgång till böcker och tidningar i en läsande omgivning som uppmuntrar deras läsning på olika sätt. Skolan är viktig, men hemmet är ännu viktigare. Vi vet också att det som tycks tränga undan läsandet är skärmbaserade spel, YouTube och sociala medier, främst Instagram och Snapchat.
Och då bör vi fråga oss varför man ska läsa.
Min vän, som alltså har lång erfarenhet av professionellt läsfrämjande, skrev att för henne handlar det (läsandet) om vilket samhälle vi vill leva i, och jag höll med och skrev i en kommentar att jag själv skulle vilja se ett samhälle ”där människor kan fokusera på en och samma sak i mer än någon minut, där tid ges för läsning, försjunka i tankar och dagdrömmar, där människor inte bara har lite vidare horisonter utan gärna vill vidga sina horisonter; intresserar sig för andras omständigheter och både lätt och gärna lever sig in i dem”.
I sin krönika problematiserar Anders Mildner det nyttoperspektiv som ofta färgar alla diskussioner om läsfrämjande eller diskussioner som utgår från att det minskande läsandet är ett problem. Och det är ju lätt hänt: när någon säger att det är samma sak att läsa en roman och att skrolla på Instagram, då sträcker man sig gärna efter argument som handlar om något nyttobetonat, som att träna språkfärdigheter. Språkfärdigheter behöver alla, och dem tränar man inte på Instagram. Och om man inte tränar sina språkfärdigheter när man är liten och vill bli polis, så kommer man inte att kunna skriva ordentliga polisrapporter när man blir stor. Sydsvenskan rapporterade att alla de fem lärosätena som utbildar poliser ser att många aspiranter inte klarar det nödvändiga skrivandet:
”Det kan bland annat handla om att det är svårt för en läsare att uppfatta vad som har sagts i förhör och vad som är polisens egna ord, eller att det är svårt att förstå vem som är källan till olika uppgifter.
– Det handlar inte om stavfel, utan om helt andra saker. Att skriva protokoll där många röster förekommer är svårt, får man ingen träning i det kan det bli hur galet som helst, säger [professorn i svenska språket vid Linnéuniversitetet, min anm] Gunilla Byrman. […]
– Det blir helt enkelt omöjligt för en åklagare att driva saken vidare då, säger Gunilla Byrman.”
Detta säger förresten något om den rikspolitiska debatten i frågor som rör brott och (hårdare) straff, eller hur? Fler poliser, fler poliser, fler poliser – som skriver rättsosäkra protokoll som ingen vettig åklagare går till åtal på. Hur galet som helst, sa professorn och hade alldeles rätt.
Bristande språkbehärskning kan alltså få oanade följder. Men det är inte bara därför folk ska läsa.
Steve Jobs, den ikoniske medgrundaren till Apple, ska ha resonerat om människor som är så kreativa att de kan åstadkomma banbrytande tekniska lösningar och sagt att de aldrig skapar något nytt ur intet, utan snarare lägger ihop saker, ”Creativity is just Connecting things”, och menade att de lyckades ”because […] they’ve had more experiences or have thought more about their experiences than other people have”. Vidare menade han att detta var en sällsynt egenskap, att många i hans bransch hade på tok för snäv syn på livet, universum och allting: ”They don’t have enough dots to connect, and they end up with very linear solutions, without a broad perspective on the problem”.
Att läsa skönlitteratur ger oss punkter att förbinda. Referenser. Men det är inte bara därför folk ska läsa.
Varför ska folk läsa då?
De ska läsa för att det är roligt att läsa. För att det är spännande. Och sinnesvidgande. För att det är bland det skönaste som finns att bli fängslad av en berättelse, bländad av världarna texten trollar fram. För att några ord ställda efter varandra kan vända upp och ner på alltet. Ingen annan framställningsform kan konkurrera med litteraturen om dess förmåga att få oss att själva mana fram, ur vårt eget inre, kompletta människor med känslor, öden och drivkrafter, fantasiväsen och äventyr. Hur den släpper ner oss på platser där vi aldrig varit, platser som inte existerar, eller som försvann för länge sedan eller är så långt bort att vi aldrig kan nå dem. Och ändå ser vi varje gatsten, lykta, blad och kvist och stjärna på himlen, känner dofterna av regn eller elefanter eller bakelser, känner fukt, hetta, köld. Vi hör fågelkvittret, skottsalvorna, spadarna som sparkas ner i jorden, skriken från brottsplatsen och kärleksorden som viskas i någons öra. Den hjälper oss till gråt, gapskratt, skräck, förtvivlan, glädje, hopp. Inspirerar oss, skrämmer oss, tröstar och motiverar oss. Ger oss insikten att världen inrymmer så oerhört mycket mer än det vi har framför näsan i våra dagliga liv, så oerhört många fler perspektiv, erfarenheter och drömmar – att det breder ut sig ett nytt myller av intryck, omständigheter och saker att vara nyfiken på bakom varje hörn.
Och tränar vår språkbehärskning så att vi kan skriva begripliga rapporter på jobbet. Och ger oss punkter att förbinda så att vi får djupare förståelse för de problem vi löser med våra tekniska innovationer. Och bildar oss i största allmänhet så att vi kan förstå och delta i samhället. Och stärker vår empati så att vi blir konstruktiva deltagare i demokratin.
Därför!
Hur kommer det sig då att sociala medier, Youtube och dylikt så effektivt tränger undan litteraturen? Det beror på att online-plattformarna är förkrossande överlägsna på några få, avgörande sätt. Och de tränger undan mycket mer än bara läsandet. Det återkommer jag till i del två.
Några böcker jag läst på sistone
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa, en spännande, myllrande och gripande skildring av ett släktöde med några av 1900-talets viktigaste historiska händelser som fond. Den blir säkert film så småningom, läs den innan dess!
Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter, en underbar liten bok om hur en kråka sonika flyttar in hos en sorgedrabbad familj och lovar att inte ge sig av förrän allt är okej igen. Det finaste, nyaste jag läst på åratal.
Elefanten som gick upp i rök : och andra berättelser av den märklige Haruki Murakami. Det här är inte en roman utan en samling synbarligen snabbt hopfogade noveller (han skriver själv i en av dem att de är snabbt hopfogade) som är på en gång vardagliga och underliga.
Jesper Sahlin är här! 