läskrisen – Jesper Sahlin är här!

Låt barnen ha tråkigt i fred!

Tredje och sista delen av essäserien om läskrisen.

Winnie-the-Pooh sat down at the foot of the tree, put his head between his paws and began to think.
First of all he said to himself: ”That buzzing-noise means something. You don’t get a buzzing-noise like that, just buzzing and buzzing, without it meaning something. If there’s a buzzing-noise, somebody’s making a buzzing-noise, and the only reason for making a buzzing-noise that I know of is because you’re a bee.”
Then he thought another long time, and said: ”And the only reason for being a bee that I know of is making honey.”
And then he got up, and said: ”And the only reason for making honey is so as I can eat it.”

Läser en artikel på forskning.se med rubriken ”Innehåll viktigare än skärmtid för små barn”. Den tar avstamp i det faktum att Världshälsoorganisationen WHO avråder världens vuxna från att över huvud taget sätta skärmar i händerna på barn under två år, och refererar sedan att det både finns forskare som menar att barn bör få möjlighet att börja utveckla sin digitala kompetens så tidigt som möjligt, och forskare som pekar på att det saknas argument för att barn skulle ha något behov av skärmar.

När jag tar del av hela den här diskussionen, i form av inlägg från debattörer, artiklar från experter, forskningsresultat och så vidare, står det klart för mig att det …
– finns goda skäl att vara återhållsam med skärmtid oavsett vilket skärminnehåll vi pratar om
– inte finns någon anledning att sätta skärmar i händerna på barn, oavsett innehåll.

Jag skulle vilja ta del av en rejäl studie som visar att skärmen – datorn, plattan, mobilen – är direkt nyttig i ett sammanhang som har med barns och ungas utveckling att göra. Där den är en nödvändig förutsättning för denna nytta, inte bara en alternativ kanal eller bärare. Jag skulle vilja att någon förklarar heltäckande varför vi ska prioritera så kallad digital kompetens hos mycket små barn så högt. Och jag skulle vilja höra ett riktigt starkt och övertygande argument för varför förskola och skola ska använda digitala hjälpmedel så mycket som möjligt i arbetet med barnen.

Hittills har jag kammat noll.

Bland mina tidigaste minnen från fyra-femårsåldern finns stunder då min styvmorfar, professorn i internationell politik Hans Fredrik Peterson, eller HF som alla kallade honom, eller ”Vaff” som bara jag kallade honom, läste Nalle Puh för mig. Jag minns det grova tyget i den blåa soffan i hans bibliotek, hans tunnbågade glasögon, hans röst. Fortfarande 30 år senare kunde han titta klurigt på mig, le i samförstånd och och säga ”tolv-halvsex” – en referens till hur mycket vi skrattade när Puh frågade Uggla hur mycket klockan var, och Uggla svarade just tolv-halvsex. När jag var fem år skrattade jag kanske mest för att Vaff skrattade, jag uppfattade inte satiren i att den kloka, allvetande och pompösa Uggla visade sig inte förstå klockslag. Vaff älskade att läsa Nalle Puh; för humorn, underfundigheten, de oväntade vändningarna, hur tanken gick i sicksack genom denna björns mycket lilla hjärna.

Och, skulle jag förstå åratal senare, när jag sedan länge hade lagt undan barndomens smeknamn och börjat säga H-F och hunnit läsa Nalle Puh för mina egna barn: för A.A Milnes finstämda språk, så noggrant avvägt, så poetiskt, så eftertänksamt, så kittlande humoristiskt och så fängslande även för små barn. Nalle Puh i svensk översättning är underbar, men Winnie-the-Pooh på originalspråket engelska är inget mindre än skimrande vackert att läsa. Bara en sådan sak som att ordet Buzzing förekommer sju gånger i ett och samma stycke.

Jag vet, jag låter som en nostalgisk gubbe som längtar tillbaka till svunna tider, då allt var som det skulle. Inte bara för att jag drömskt minner om stunder av högläsning av numera klassisk litteratur, utan också för att jag kritiserar huvudlös digitalisering, sociala medier och teknikjättar som cyniskt utnyttjar allmänmänskliga svagheter för pengars skull. Ännu värre alltså – jag är en nostalgisk gubbe med moralpanik, frånsprungen av samtiden, bitter som en avslagen Guinness.

Och här vill jag bara att vi stannar till ett ögonblick, så att jag får påminna om den viktigaste lansen jag drar för läsandet, nämligen att det skrivna ordet är överlägset alla andra framställningsformer i konsten att mana fram bilder ur ditt eget inre. För den frånstötande bilden som tar form för din inre syn när jag skriver att jag är bitter som en avslagen Guinness, ett halvt glas avslagen Guinness med nattgamla flottavtryck efter slipprigt fumliga fingrar, fullt med fimpar, och alla fimparna har gått upp i fogarna och läckt ut sina bruna slimsor av gammal tobak i den svarta vätskan – den bilden. Den målade du, inte jag.

III

Året var 2008 och jag hade just packat upp min första iPhone. Det var så roligt och fascinerande med pekskärmen. Att ställa väckarklockan var ett tillfredställande litet nöje i sig, med hjul man snurrade på för att välja klockslag. Och med 3G-teknologi i telefonen hade jag plötsligt hela webben i fickan, och kunde hämta appar för allt möjligt. Bara en sådan sak, hur spännande och skojigt det var att utforma sin mobil helt efter eget skön genom att välja appar jag ville ha. Tidigare hade jag valt mellan olika mobiltelefoner beroende på vilka funktioner och finesser de hade. En hade en rudimentär kamera men ingen fm-radio, en annan hade T9 (guldstjärna om du kommer ihåg vad T9 var) men var inte hopfällbar, en tredje var hopfällbar men saknade möjlighet att spela in ljud. Det var ett ständigt kompromissande, och vilken telefon jag än valde saknade jag funktioner jag ville ha och fick funktioner jag aldrig använde.

Med min nya iPhone kunde jag bestämma exakt mobilen skulle kunna göra. Om jag ville lägga coola filter på bilder hämtade jag en app. Om jag ville spela kort, tärning eller piano fanns appar för det. Om jag ville slå upp ett ord på ett främmande språk, kolla aktiekurser, mäta avstånd eller ytor, dokumentera mina löprundor, boka hotellrum eller bläddra bland vegetariska recept, så jodå, det fanns appar för det.

Och mitt bästa argument, tyckte jag själv, när jag ville övertyga någon i min omgivning att skaffa sig en iPhone, var att med den här välsignade prylen i fickan behöver vi aldrig, aldrig någonsin mer ha tråkigt. För den bär inom sig en snudd på magisk potential att hålla oss konstant … Ja, vad? Uppkopplade mot världens samlade skatt av kunskap? I förbindelse med våra nära och kära?

Nej, nej.

Förströdda. Den håller oss konstant förströdda.

Min mor följde mig till skolan en enda gång, nämligen på min första dag i första klass. Det var 1976, på Östratornskolan i Lund. Från dag två gick jag på egen hand, och ibland i sällskap med någon kompis. För sådan var kulturen då. Barnen antogs ha en viss kompetens, och det förhärskande tänkandet var att barnen får göra det de kan, de får det förtroende och ansvar de borde klara och de får ströva tämligen fritt inom någon sorts rimlig radie.

Faktum är att jag, som vuxen, har tänkt tillbaka och häpnat vid blotta minnet på ytorna vi rörde oss över, avstånden vi kunde lägga mellan oss själva och hemmet en vanlig söndag. För det mesta höll vi oss självklart i närområdet, där det fanns en trygg social kontroll – tanten eller farbrorn som skymtade genom fönstret eller som gick förbi längs promenadvägen kanske inte kände mig, men de visste på ett ungefär vems pojke jag var. När vi barn väl var ute och lallade runt, kanske hängde i ett buskage, på något tak eller i en container, hade våra föräldrar små eller inga möjligheter att nå oss. Visst hade de en uppfattning om var vi troligen befann oss i stora drag, men de visste inte och de kunde inte kolla utan att själva masa sig ut, eller kanske skicka en löpare i form av ett syskon eller dylikt. Det vi hade var överenskommelser – ”kom hem till middagen, vi äter halv sju”. De flesta av oss hade ingen klocka, så vi höll reda på tiden genom att fråga folk eller för att vi blev påminda när någon mamma eller pappa ropade från sitt fönster att det var dags att komma in. Eller när någon frustrerad förälder kom ångande för att hämta hem sitt ohängda barn som glömt sig så att maten kallnade eller läxan låg ogjord.

Vi hade, kort sagt, en frihet som barn idag bara kan drömma om.

När mina barn skulle börja skolan, 2004 respektive 2005, hade kulturen när det gäller detta ställts på huvudet. De första åren gick de på olika skolor, men snart gick de på samma – båda var hur som helst fina små skolor på platser som bokstavligt talat måste vara bland de i särklass säkraste, tryggaste och mest välmående på planeten. Min tanke var hela tiden att barnen skulle gå på egen hand till skolan, utan vuxen eskort, så snart de började första klass.
Men jag insåg snart att alla de andra föräldrarna fortsatte att följa sina barn till skolan, som om det var dagis. Häpnadsväckande många skjutsade barnen i bil, och ju mörkare och kallare årstiden var, desto fler valde bilen. Och det hetsiga bilkörandet i små återvändsgator vid skolan var dessvärre inget som bara just den skolan drabbades av, problemet blev så stort att kommunen såg sig tvungen att agera. Alla skolor fick besök av särskilda informatörer som berättade om allt som är dåligt med bilåkandet, lanserade begreppet ”vandrande skolbuss” – att grannar turas om att eskortera en större barngrupp –, och utlyste en tävling där de klasser som samlade flest promenader kunde vinna priser.

Jag gick en gång i veckan med vår vandrande skolbuss. Idén är bra, mycket bättre än bilskjutsandet. Men jag undrade ofta när kidsen skulle få vara ifred? Där gick de i liten klunga, och visst småpratade de med varandra lite grann, hela tiden medvetna om att det fanns föräldraöron i närheten. Om någon fick en impuls att stanna till och kolla in någonting – en stor vattenpöl, en katt eller något annat högintressant – fanns hela tiden en vuxen där, med en tid att passa, som kunde kväva impulsen och se till att promenaden försiggick ordnat, effektivt, utan brådska på slutet.

Det är bra med engagerade, närvarande föräldrar. Men kanske inte helt bra med föräldrar som är så ängsliga, eller vad det nu är, för jag förstår det faktiskt inte, att de måste hålla ett ständigt öga på sina barn och liksom ratta deras liv från baksätet.

Eller vänta förresten – jag förstår en sak, och det är att frestelsen att hålla sina barn under ständig uppsikt är mycket stark, om nu möjligheten finns. Idag kan vi inte bara nå våra barn ständigt, vi kan använda appar som gör att vi kan spåra dem med GPS dygnet runt. Som i någon agentfilm. Det finns armband för yngre barn som surrar när de överskrider ett förhandsprogrammerat avstånd från hemmet, och skickar en varning till föräldrarnas mobiler. I USA finns privata förskolor med webbkameror föräldrar kan logga in på från sina mobiler och kolla sina barn (och verksamheten, och personalen …) när de vill. Och som sagt – det är verkligen förståeligt att föräldrar använder de resurser de har för att hålla sina barn under uppsikt. Att avstå från att göra det, när möjligheten finns, är verkligen krävande; har man väl trasslat in sig i den logik som säger att ökad säkerhet alltid är till det bättre, är det svårt att backa.

De här möjligheterna existerade helt enkelt inte när min generation växte upp spritt språngande fri på 1970- och 80-talen. Men nu finns de, och blotta faktum att de finns är en viktig delförklaring av paradoxen att det är vår generation som utvecklats till ohejdade helikopterföräldrar som inte kan släppa sina barn med blicken och hellre sätter beroendeframkallande skärmar i händerna på dem så att de håller sig stilla, än låter dem dra runt i världen. Rentav hellre än att låta dem hjälpa till i köket eller tvättstugan.

He climbed and he climbed and he climbed and as he climbed he sang a little song to himself. It went like this:
Isn’t it funny
How a bear likes honey?
Buzz! Buzz! Buzz!
I wonder why he does?

Then he climbed a little further… and a little further… and then just a little further. By that time he had thought of another song.

När jag såg hur blicken glittrade extra glittrigt på min käre extramorfar HF när han läste passagerna i Nalle Puh som just skildrar hur tanken vandrar fritt, hur en association sticker iväg åt ett oväntat håll, hur vi väntar på att Puh-Björn ska lyckas tänka ut något som vi fattade direkt – bara för att överraskas av hur den mycket lilla hjärnan anländer vid något helt annat – då snappade jag upp att här fanns något att vara uppmärksam på; nämligen fascinationen för det dagdrömmande, associativa sinnelag som är bränslet i Nalle Puh-universats berättelsemotor. För berättelserna om Nalle Puh är fulla av eftertanke, resonerande, och handling – men handlar om rätt odramatiska saker, som till exempel om hur man ska få fast en svans som har lossnat från Ior, eller hur man ska få loss Puh som har fastnat i ett kaninhål. Eller så uppstår äventyrligheten i fantasin – en heffaklump, något nytt och underligt som måste utforskas och hanteras. Ställda inför den sortens problem måste det lilla galleriet av ängsliga, våghalsiga, förnumstiga, glåmiga och vänliga personlighetstyper som befolkar Christopher Robins mikrokosmos tråckla sig fram till någon lösning tillsammans.

Barn och ungdomar fastnar för skärmbaserad förströelse för att förskola, skola och föräldrar sätter skärmen i händerna på dem. Och den skärmbaserade förströelsen är finkalibrerat förrädisk – den är just precis tillräcklig för du inte ska bli så uttråkad att du lägger bort skärmen och hittar på något annat, samtidigt som det innehåll de allra flesta för det allra mesta väljer att fylla skärmen med, faktiskt inte tillför något alls. Det finns åtminstone en del relevant statistik om detta: i den årliga undersökningen Svenskarna och Internet från 2019 har man för första gången bett de svarande att skatta hur meningsfull de tycker att deras tid på nätet är. Det förvånar nog ingen att graden av upplevd meningsfullhet varierar med innehållet – exempelvis säger 60 procent att det känns meningsfullt att lägga tid på nyhetsappar. Men mot bakgrund av att 83 procent använder Facebook och i varierande utsträckning andra sociala plattformar är det hisnande att 76 procent finner tiden de lägger på sociala medier helt meningslös. Och det verkligt sorgliga med den siffran är att dessa 76 procent ändå tillbringar tid på sociala medier.

Vad säger det dig?

För mig är ett sådant faktum ännu en omständighet som är precis som man skulle förvänta sig, om man antar att sociala medier och dylikt är framgångsrika i sin strävan att hålla oss fastnaglade så mycket som möjligt. ”Men det är inte skärmen i sig utan innehållet som är avgörande” säger många till skärmtidens försvar, bland dem journalisten Elin Häggberg som driver bloggen Teknifik, som hon själv beskriver som en av Sveriges främsta teknikbloggar. Apropå att Handelns Utredningsinstitut utsett en låda där folk kan parkera sina mobiler till Årets julklapp 2019 skriver hon:

”Mobiltelefoner är inte “lika beroendeframkallande som droger”. Däremot finns det absolut vissa mekanismer i vissa appar som triggar belöningssystem och sådant i hjärnan – vilket kan liknas vid vad vissa droger gör.”

Sedan:
”Om du är en person som har en önskan om att själv lägga bort din mobil oftare så är det bra att gräva liiiite djupare i vad det är med ditt beteende kring din mobil som inte stämmer med hur du vill ha det […] Det är nämligen individuellt och personligt!”

… vilket kanske låter rimligt först, men den här argumentationen har allvarliga brister.
– Att säga att det finns ”vissa mekanismer i vissa appar” som triggar belöningssystem är förrädisk retorik som helt bortser från det obestridliga faktum att den överväldigande majoriteten av all tid människor tillbringar med sina mobiler, lägger de just på sådana ”vissa appar”.
– I ljuset av vad vi faktiskt vet om hur starkt vanebildande de sociala plattformarna och många av de appar som används allra mest är, och att det beror på att de är medvetet utformade för det, är det djupt orättvist att lägga ansvaret för att just du har svårt att begränsa din skärmtid på bara dig. När människor fastnar i den beteendeförändrande teknikdesignens grepp är det inte ”individuellt och personligt”.

I artikeln Utan lek inget lärande kan vi läsa om lekens helt oundgängliga betydelse för barns utveckling till socialt kompetenta, empatiska personer, och om hur personalen i förskolan kan arbeta med leken som ram. Man slår fast att motsättningen mellan lek och lärande är falsk och att man med lekens hjälp kan göra förskolan till en mer lärande miljö utan att för den skull bedriva någon undervisning i klassisk mening. Man talar om begrepp som lekresponsiv undervisning och om värdet av att personalen ställer i ordning för lek och deltar i lek på ett överlagt sätt.
Och märk väl – man pratar hela tiden om barn som faktiskt leker, i det fysiska rummet, med varandra. Inte ett ord om skärmar eller digitala hjälpmedel.

Låt oss då återkoppla till WHO:s riktlinjer för barn och skärmar. Enligt dem bör barn under ett år inte ha någon skärmtid alls, och barn mellan ett och två max en timme per dag. Rekommendationen syftar i första hand till att få bukt med sömnproblemen som ökar bland barn, och med det kraftigt ökade stillasittandet bland barn, eftersom det leder till övervikt, som i sin tur kan leda till all världens hälsoproblem.

Ett skärmeraterat hälsoproblem är förresten myopi, närsynthet, som ökat katastrofalt bland barn och ungdomar enligt WHO: ”Det uppskattas att en 18-årig europé i dag suttit tre år framför olika typer av skärmar. Hälften av alla spädbarn i USA ägnar nästan 2 timmar per dag åt liknande aktiviteter. Diskussionen har därför förskjutits från eventuell moralisk påverkan av innehållet till vilka medicinska följder som kan förväntas av den stora mängden skärmtid under uppväxtåren [1]. En möjlig konsekvens är utveckling av närsynthet, myopi.” (Lakartidningen.se 2018-07-25).

Det finns experter som kritiserar WHO och menar att riktlinjerna om skärmtid saknar verklighetsförankring:
– Generellt behöver inte barns skärmtid begränsas. Reglerna måste sättas utifrån varje barns förutsättningar. Det som forskningen visar är att det är aktiviteterna som är avgörande: vad barnen gör vid skärmen.

Det säger Elza Dunkels som är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hon påstår också att ingenting tyder på något samband mellan barns skärmtid och barns stillasittande.

Och då undrar jag än en gång hur vi ska få med i beräkningen det barnen inte gör när de i stället lägger tiden vid skärmen. För som sagt: än har jag inte sett eller hört ett enda exempel på någon skärmaktivitet som är lika bra eller bättre än någon motsvarande aktivitet utan skärm, eller någon nytta eller glädje som vi kan uppnå enbart via en skärmaktivitet.

I samma artikel säger Mikael Heimann som är professor emeritus i utvecklingspsykologi:
– Små barn behöver först och främst etablera en trygg relation med sina föräldrar och inom den relationen utforska världen. Där kan digitala verktyg ingå men det viktigaste är att barn undersöker den fysiska världen och att de får uppleva sig själva i samtal med andra.

När vi reflekterar över WHO:s riktlinjer är det intressant att samtidigt titta på några resultat från 2018 års upplaga av Svenskarna och internet. Jag citerar ett urval punkter ur sammanfattningen av kapitlet Barn och internet:
– 26 procent av spädbarnen upp till 12 månader använder internet, 37 procent av 1-åringarna.
– Från 7 års ålder börjar det blir allt vanligare att barnen har egen mobiltelefon (38 %).
– Upp till 7 års ålder är surfplattan det redskap barnen använder oftast när de använder internet. Från 8 år börjar mobilen ta över.
– Vanligaste aktiviteten på nätet bland barnen är att titta på tv och video. Det är främst det som spädbarnen ägnar sig åt på nätet.
– När barnen som använder internet är 10 år besöker hälften (52 %) av dem sociala medier.

Har du hämtat dig? Okej. Vi konstaterar att 26 procent av spädbarnen, alltså barn som ännu inte firat sin ettårsdag, använder internet, och att det de främst ”ägnar sig åt” på nätet är att titta på tv och video.

Jag har frågor om det.

Ni som ofta, likt teknikbloggen Teknifik ovan, påpekar att allt hänger på skärmtidens innehåll, vad säger ni om att de riktigt små barnen faktiskt nästan bara använder den till att titta på tv och video? Vad tror ni att de vuxna i deras omgivning gör medan småttingarna ”ägnar sig” åt tv och video? Och vad tror ni att dessa spädbarn hade gjort istället för att ägna sig åt tv och video om de inte hade skärmen?

Fundera också över att drygt hälften av tioåringar använder sociala medier, enligt undersökningen från 2018, och att undersökningen från 2019 säger att 76 procent av alla som använder sociala medier tycker att sociala medier är bortkastad tid.

”Det är vad man gör med skärmtiden som är avgörande”. Just precis.

Utöver dessa frågor, har jag en viktig invändning mot beskrivningen att spädbarn ”ägnar sig åt”. Att ”ägna sig åt” betyder att välja att lägga sin tid och energi på något. Har en fjärdedel av alla bebisar i Sverige plötsligt valt att lägga sin tid på YouTube och Netflix – eller är det vuxna som sticker skärmen i händerna på dem? Och i så fall, varför gör de vuxna så? Är det för att bebisarna ska få ta del av någonting utvecklande som bara finns att få från skärmen, eller av någon helt annan anledning?

Hallå! Vi behöver inte ens diskutera huruvida forskningen stöder uppfattningen att det är mobiler och dylikt som orsakat att stillasittandet bland barn och unga ökat till groteska nivåer. Eller ifall Instagram, Snapchat och Candy Crush verkligen är beroendeframkallande eller bara väldigt vanebildande. Eller om onlinespel och textmeddelanden är likvärdiga med att umgås i samma rum och prata öga mot öga. Ingen förnekar ju faktum att de två, tre, fyra, upp till sex timmar, beroende på hur och vem man frågar, som vi lägger på skärmar varje dag därmed inte är tillgängliga för något annat.

Nej, jag påstår inte att all tid du tillbringar med en skärm är meningslös eller bortkastad. Självklart inte. Många utför det mesta av sitt avlönade arbete vid en skärm, och de allra flesta i Sverige använder dagligdags olika nätbaserade tjänster för att handla saker, boka biljetter, göra bankärenden eller skicka en fin bild till någon. Men jag befarar på goda grunder att mycket, kanske det mesta, av tiden vi lägger på skärmar och nätbaserade tjänster vid sidan av arbete och digitaliserade vardagsärenden, egentligen inte ger oss något av värde och faktiskt betingar ett högt pris.

Det vi kanske borde gråta över allra ömkligast är förlusten av tiden vi en gång tillbringade inuti oss själva. Stunderna i sällskap av våra vandrande tankar, fantasier och dagdrömmar. Då vi gjorde något rutinbetonat utan att prompt lyssna på musik eller en spännande podd; diska, hänga tvätt, jogga, duscha, vänta på bussen, knåda en deg, åka tåg eller cykla. Sådant sysselsätter en del av hjärnan och frigör resten. Den situationen är oöverträffad när det gäller att bena ut problem, se lösningar, skifta perspektiv och få idéer. Reflektera och vara kreativ sådär av sig själv, för tankens klarhet kommer inte när vi kallar utan när vi låter den komma.

Svenska barn och ungdomar överger i allt större skaror inte bara litteraturen utan läsandet i stort.

Att satsa på aktivt läsfrämjande och på bibliotek, att uppmuntra all läsning i alla sammanhang, att återge litteraturen en svunnen status, allt detta är nödvändigt och vore självklart steg i rätt riktning. Och, som författaren Anna Axfors skriver om i Sydsvenskan, barnlitteraturen har nog en del att vinna på att slappna av lite:
”De senaste åren har barnboksförfattare vittnat om en ängslighet hos förlagen till följd av föräldrars påtryckningar. Föräldrar vill inte att deras barn ska behöva se alkohol, tobak och andra farligheter.”

Vad som behövs, tror jag, är en genomgripande förändring av kulturen. Litteraturen och läsandet är bara ett av många barn som kastas ut med badvattnet i vår tid, med vuxna som tror att de måste hänga med sina barn hela tiden, leka med dem, skjutsa dem, titta på dem, prata med dem – och dessutom höra av sig till bokförlag och beklaga sig över att Alfons Åbergs pappa röker pipa. Och när föräldrarna inte orkar eller har tid med barnen, är det tryggt och enkelt att låta dem få sin skärmtid. De vill ju så gärna ha den.

Så kom igen! Låt barnen ha tråkigt i fred! Lita på dem! De kommer att hitta på allt möjligt!

Vara på tak. Klättra i träd. Bygga saker. Blöta ner sig. Göra bus. Hamna i konflikter. Larva sig. Sätta fyr. Slå sig. Prata förtroligt med varandra, kanske om dig. Klä ut sig. Komma för sent.

Och just det, läsa. De kommer att läsa också.

One fine winter’s day when Piglet was brushing away the snow in front of his house, he happened to look up, and there was Winnie-the-Pooh. Pooh was walking round and round in a circle, thinking of something else, and when Piglet called to him, he just went on walking.
”Hallo!” said Piglet, ”what are you doing?”
”Hunting,” said Pooh.
”Hunting what?”
”Tracking something,” said Winnie-the-Pooh very mysteriously.
”Tracking what?” said Piglet, coming closer.
”That’s just what I ask myself. I ask myself, What?”

Titta på: How Boredom Can Lead to Your Most Brilliant Ideas : Manoush Zomorodi : TED2017. Titeln är lite överpeppad, för budskapet är egentligen inte att vi ska få briljanta idéer utan att vi frigör hjärnans dagdrömmande, klargörande resurser genom att låta den sköta sig själv i stället för att hålla den upptagen med skärmar. Eller förlåt: innehåll på skärmar.

Titta på: Sångnumret ”Förströelse” i filmen Monopol av Galenskaparna och After Shave från 1996. Filmen handlar om ett nytt politiskt parti som lovar medborgarna en framtid av lättsam underhållning. Kom du sköna nya tid / Kom förvandla livets strid / Till en jättepyramid, av förströ-el-seee

Läs den underbara Winnie the Pooh på ditt favoritspråk. Låna den på närmaste bibliotek eller köp den till exempel här. Alla barn borde få uppleva Nalle Puh från tiden före Disney, men Milnes böcker är förtjusande också för vuxna läsare.

Du är en riktig guldgruva!

Del 2 i en essäserie som började med Läs för barnen! Läs för dig själv! I denna del: hur det kommer sig att skärmtiden vinner.

”Det var kallt, det var kallt, och taket var gjort av ben. Taket var gjort av idegranens sammanflätade grenar, styva kvistar som snodde sig ut och in, över och under, hårda som is och fulla med mörkröda bär.
– Kom Hassel, sade Gullviva. Vi ska bära hem idegransbären i munnen och äta dem i den stora grottan. Dina vänner måste lära sig det om de ska gå vår väg.
– Nej nej! skrek Femman. Nej, Hassel! Men så kom Kronan snoende in och ut mellan grenarna, med munnen full av bär.
– Titta! sade Kronan. Jag kan göra det. Jag springer en annan väg. Fråga mig var, Hassel! Fråga mig var! Fråga mig var! Så sprang de en annan väg. De sprang inte till kolonin utan över fälten i kölden, och Kronan tappade bären – blodröda droppar, röd spillning, hård som ståltråd. Det är inte lönt, sade han. Inte lönt att bita i dem. De är kalla.”

Bland det jag minns starkast från Richard Adams Den långa flykten, som jag läste senast för mer än trettio år sedan, är delen där Femman, Hassel, Kronan och de andra blir erbjudna en fristad av kaninen Gullviva och hans märkligt välmående kaninkoloni, befolkad av friska, välväxta kaniner med glansig päls. Där är kaninerna aldrig sjuka, de saknar aldrig mat och besväras aldrig av rävar eller ugglor – de åtnjuter ett underligt beskydd; ”han som går över fälten” håller efter rovdjuren och placerar ut mat.

Att stanna i Gullvivas koloni och anpassa sig till livet där är lockande för vår grupp desperata kaniner, trygghetstörstande flyktingar som de är.

I kapitlet Blänkande koppartråd, citerat ovan, börjar Gullvivas koloni visa sitt rätta ansikte.

Jag skrev några rader härförleden, om att jag skulle vilja se ett samhälle där tid ges för läsning.

Det var fel. Jag vill inte ha ett samhälle där tid ges för läsning. Det skulle förutsätta att någon ger denna tid. Vem skulle det vara, vilken person eller instans skulle vara ansvarig för att ge tid för läsning?

Det jag menade var att jag vill se ett samhälle där det naturligt finns tid för läsning, och där de allra flesta faktiskt också läser. Och faktiskt: jag kunde lika gärna sagt att jag vill se ett samhälle där människor har tålamodet att läsa en text i mer än någon minut, förmågan att koncentrera sig på vad som helst i mer än en mycket kort stund, kanske mest av allt: att försjunka i något, att dagdrömma.

Men på senare år har Sverige drabbats av vad som kallas läskrisen. Bland andra Sydsvenskan har skrivit om den. Unga människor läser betydligt färre böcker och tidningar på fritiden idag än tidigare. Tappet sker plötsligt: vid tolv års ålder läser 24 procent regelbundet, men ett år senare är andelen halverad. Bara elva procent av 18-åringarna läser böcker eller tidningar dagligen på fritiden.

Vad beror det på? Varför vill barnen inte läsa skönlitteratur?

I liberala Sundsvalls Tidning skrev Sofia Mirjamsdotter en ledare titulerad Det är inte bara skärmarnas fel att barn läser mindre. Där slår hon fast att det är förenklat att skylla allt, däribland läskrisen, på så kallad skärmtid. Dessutom menar hon att kritiken är orättvis eftersom den så gott som alltid fokuserar på ungdomars skärmtid och inte vuxnas, som är nästan lika omfattande enligt studier.

Istället driver Mirjamsdotter tesen att barnen slutar läsa därför att vuxenvärlden har sänkt litteraturens status. Hon nämner tre exempel på hur vuxenvärlden underminerar litteraturens plats i samhället:
● biblioteken får mindre resurser,
● tidningarna ger mindre utrymme för bokrecensioner, och
● SVT:s Gokväll ersätter bokrecensioner med prat om teveserier.

Hon skriver: ”Vi måste höja statusen på skönlitteratur. Det går inte att lägga ansvaret ensamt på skolan, eller biblioteken, eller massmedia, eller föräldrarna. Det krävs en gemensam insikt i hela samhället, som omfattar insikt om risken vi tar när allt fler aldrig läser en roman.”

Sant. Men som vi ska se har Mirjamsdotter ändå fel.

III

Läser i Sydsvenskan den beklämmande nyheten att Skånetrafiken tagit emot hundratals anmälningar om busschaufförer som mobilsurfar medan de kör. Anmälningarna vittnar både om veritabla skräckfärder i vinglande landsvägsbussar och nära döden-upplevelser i tät stadstrafik.

Att surfa på mobilen medan man kör är verkligen livsfarligt. Därför är det också förbjudet i lag och belagt med böter. Och en busschaufför på Skånetrafiken som ertappas med att rattsurfa eller prata i mobilen under färd blir dessutom avskedad, vilket drabbat en handfull chaufförer. Pang bom, sparken. En av de avskedade chaufförerna tittade på film medan han körde.

Och detta livsfarliga, totalt ansvarslösa beteende har det kommit flera hundra anmälningar om. På mindre än ett år. Och enligt polisen breder rattsurfandet ut sig bland trafikanter i stort.

Hur kan det komma sig att rattsurfandet är så vanligt, till och med bland yrkesförare? Och vad har rattsurfande busschaufförer att göra med läskrisen?

Att tro att vi bara behöver värdera skönlitteraturen högre än idag, att vi bara behöver återgå till att göra litteraturen tillgänglig för barn och unga i hemmen och i skolan, ha läsning på schemat, högläsa i mys- och klassrum, bemanna bibliotek och ge plats i tv-tablån åt program som (underbara) Boktipset igen, är självbedrägeri. För även om allt detta vore bra, verkligen mycket bra, så räcker det inte långt i konkurrensen med alternativens chockerande, överväldigande, förkrossande effektivitet – med vilken de alltså trängt undan inte bara läsandet, utan också i gigantisk utsträckning sådant som riktigt socialt umgänge, normal nattsömn, gemensamma stunder i familjen och fysisk aktivitet.

Vad menas med riktigt socialt umgänge? Jo – att vara tillsammans med människor som man känner och prata med dem om sådant man är med om, sådant man oroar sig för eller tycker är roligt, inklusive det subtila sociala samspelet med tonfall, blickar, ansiktsuttryck, kroppsspråk och beröring. Att umgås med människor som är fullt ut närvarande, fokuserar på det som pågår där och då, på samtalet, som visar intresse för det du säger och engagemang i vad det innebär.

Att sitta i sitt rum och vara uppkopplad till ett spel där andra också är uppkopplade, är inte ett fullvärdigt socialt umgänge. Javisst, det har sina poänger – det är kul och spännande för stunden, ett utmärkt tidsfördriv, och är du uppkopplad tillsammans med människor du umgås med också i verkliga livet så kan ni för all del prata om vad som hände i spelet när ni träffas nästa gång. Det finns också studier som säger att spelare, särskilt de som spelar våldsamma första- och tredjepersons skjutarspel, utvecklar diverse värdefulla färdigheter, som beslutsfattande, samarbete och visuellt minne. Bra färdigheter, väl värda att öva upp.

Men de tv-spelande generationerna som vuxit upp på senare decennier är ju inte de första att träna dessa färdigheter. Såvitt jag vet finns ingen studie som kommit fram till att ungdomar som spelar tv-spel blir bättre på att samarbeta än ungdomar som spelar i ett band, bygger lådbilar, målar graffiti, sparkar boll eller bakar bullar. För även om studierna visar att spelen kan ge vissa positiva effekter utöver förströelse för stunden, visar de inte att spelandet tillför något unikt nyttigt. Och det kommer väl inte som någon större överraskning för någon att personer som spelar spel som bygger på samarbete och beslutsfattande, också övar upp dessa förmågor. Det är inte konstigare än att den som tar sånglektioner övar upp kontrollen över stämbanden eller att den som tränar fotboll finslipar sin bollkänsla.

Dessa studier säger framför allt ingenting om effekterna av enkla, repetitiva och beroendeframkallande eller åtminstone starkt vanebildande mobilspel som Candy Crush Saga eller Angry Birds. Jag lyckades personligen radera Angry Birds 2 från mobilen i början av 2019 efter nästan tio års dagligt Angry Birds-spel. Och jag är uppriktigt både imponerad och skrämd av hur effektivt den här sortens spel slår klorna i spelaren och får henne att betala häpnadsväckande stora summor riktiga pengar för exempelvis möjligheten att låsa upp en hatt.

Jag förstår att du nu vill veta vad det kan vara för en hatt. Jag säger bara: fråga inte.

Den här typen av enkla spel marknadsförs ofta som just ”beroendeframkallande”. Spelets vanebildande egenskaper blir dess främsta säljargument. Det är spelets förmåga att få dig att försumma annat, till och med registrera ditt betalkort så att du snabbt kan betala för virtuellt krimskrams, som bevisar att spelet är bra.

Har du iPhone? Då har du säkert noterat en inbyggd funktion som heter skärmtid. Har du kollat in den? Den klockar hur mycket du använder telefonen; hur mycket tid du tillbringar med olika appar och kategorier av appar – underhållning, produktivitet, sociala medier med flera, den berättar hur många gånger per dygn du väcker mobilen, det vill säga tänder skärmen för att se om det hänt något sedan du kollade senast. Du kan dessutom ställa in olika begränsningar, till exempel att Skärmtid ska skicka en notis när du har spelat Angry Birds i si eller så många minuter, eller till och med tvångsstänga Facebookappen efter en viss tid. Google har släppt en app som heter Digital Wellbeing med motsvarande funktioner för Androidmobiler.

Om du inte har provat de här funktionerna utmanar jag dig på ett experiment:

Uppskatta hur många minuter per dag du använder mobilen till olika saker.
Det kan vara Bank-ID, Instagram, mejl, Netflix, GPS, telefonsamtal, spel, vad som helst.
Skriv ner dina uppskattningar, var ärlig.
Öppna sedan Skärmtid och jämför dina skattningar med verkligheten.

Jag förutsäger: du lägger mer tid, kanske väldigt mycket mer, på mobilen än du trodde.

Jadå, jag vet. Detta är anekdotisk bevisföring. Men denna vardagsobservation är ändå exakt vad vi kan förvänta oss om vi beaktar att tech-jättarna gör allt de kan för att det första som ska hända oss när vi kliver upp på den sociala plattformen är att glömma vad vi hade för ärende dit. De vill inte hjälpa oss att snabbt hitta det vi söker, göra det vi ska och sedan återgå till det vi höll på med.

Det de vill är att hålla oss planlöst strövande i online-korridorerna. De gör det skickligt, och de har större resurser till sitt förfogande än någon haft i historien.

Det var mitt i sommaren 1903 som Victor Grünbaum föddes till en judisk medelklassfamilj i Österrikiska Wien, ett viktigt kulturellt centrum i ett Europa som ännu väntade på de stora katastroferna som slukade kontinenten först en gång och sedan ännu en. Det var upptakten till den senare som skulle driva Victor Grünbaum att lämna hemlandet, men innan dess blev han både ivrig socialist och lovande arkitekt. 1933, samma år som Hitler kom till makten i grannlandet, startade han en egen arkitektbyrå i Wien. Men när hans landsmän mötte Tysklands annektering av Österrike 1938 med flaggviftande och konfetti, emigrerade han till USA, närmare bestämt New York – utan språket, utan pengar, men med en arkitektexamen och ett nytt efternamn – det mer amerikanskklingande Gruen.

Victor Gruen har senare beskrivits som en av 1900-talets absolut mest inflytelserika arkitekter, som påverkat flest människor allra mest. Trots det har du troligen aldrig hört talas om arkitekten Victor Gruen. Du har hört talas om Jørn Utzon för operahuset i Sydney, Santiago Calatrava för Turning Torso i Malmö, kanske Bengt Edman för Sparta i Lund, säkert Antoni Gaudí för Sagrada Família i Barcelona.

Men Victor Gruen, det moderna köpcentrets fader och mannen som – mot sin vilja, högst troligt – fått ge namn åt ett psykologiskt fenomen vi alla erfarit många, många gånger, har du aldrig hört talas om.

Gruen hade flera lyckade uppdrag att designa butiker på adresser som Fifth Avenue och Broadway åren efter sin ankomst till New York. 1941 flyttade han till Los Angeles, 1951 startade han sin arkitektfirma, och fem år senare var han med och invigde USA:s första inbyggda köpcenter av modernt snitt, Southdale Mall i Minnesota. Southdale fick sedan många efterföljare runtom i USA, men Victor Gruens ursprungliga vision en köpcentrat som miniatyrsamhälle med skola, bostäder, sjukhus, parker och sjöar förverkligades aldrig.

I ett tal i London 1978, frånsvor sig Victor Gruen allt ansvar för de kommersiella monstrositeter andra hade förvridit hans gamla vision om ett inkapslat idealsamhälle i miniatyr till: ”I refuse to pay alemony to those bastard developments […] they have destroyed our cities”.

Det han hatade med dessa shoppingtempel, är att de kidnappat hans arkitektoniska idé om trygga och trivsamma miljöer som inrymmer det urbana livets alla aspekter, och cyniskt finslipat dem för att skapa köpcentra som manipulerar sina besökare för att få dem att glömma sina ursprungliga ärenden, ströva omkring långsamt i stället för att gå målmedvetet, stanna kvar längre än de planerat och framför allt spendera mycket mer pengar än de hade tänkt.

Den psykologiska mekanism som denna förrädiska arkitektur manipulerar har ett namn. Den heter The Gruen Transfer, eller på svenska: Gruen-skiftet. Den finns på riktigt, och det finns mycket pengar att tjäna på att utnyttja den. När du kliver in på skolboksexemplet Emporia i Malmö till exempel, kommer du att drabbas av Gruen-skiftet. Första tecknet är att du får svårt att orientera dig, att det blir svårt att fästa blicken på något specifikt i rummet. Du börjar gå långsammare. Du rör dig planlöst i stället för målmedvetet, därför att miljön är noggrant utformad för att du ska reagera så.

När du äntligen åker därifrån, troligen betydligt senare än du tänkt, har du med dig en hel del prylar du bestämde dig för att köpa först efter att du kom dit.

Den arkitektoniska konsten att medvetet leda dig vilse och få dig att spendera mer av din tid och dina pengar än du själv ville är mycket effektiv. Men den bleknar i jämförelse med de sociala plattformarnas manipulativa mästerskap. Det är inget att förvånas över. Där det finns guld, finns det guldgrävare.

”Kronan vände sig om om och rusade igenom närmaste hål i häcken. Strax uppstod ett fruktansvärt tumult på andra sidan. Det hördes ljud av sparkar och kast. En pinne flög upp i luften. Sedan sköt en platt, våt klump av vissna löv rakt genom hålet och landade utanför häcken, nära Hassel. Björnbärsgrenarna svajade häftigt. Hassel och Femman stirrade på varann, och båda kämpade emot sin impuls att fly. Vad för en fiende var i arbete på andra sidan häcken? Det hördes inga skrik – ingen katt som fräste, ingen kanin skrek – bara kvistar som bröts och gräs som slets upp.
Med ett uppbåd av mod tvärt emot all instinkt tvang Hassel sig fram till öppningen, och Femman följde efter honom. En hemsk syn mötte dem. De ruttna löven hade slungats upp i kaskader. Marken hade lagts bar och var full med långa repor och fåror. Kronan låg på sidan, sparkande och stretande med bakbenen. Ett stycke snodd koppartråd, som blänkte matt i det första solljuset, löpte runt hans hals och gick stramt över ena framtassen till toppen på en liten påle nerkörd i marken.”

VII

The Economist skrev redan 2017 att oljan, som dittills varit världens värdefullaste handelsvara i mer än hundra år, blivit omsprungen av data. Vadå för data? Användardata. Den data som ständigt uppstår och ackumuleras när vi allihop använder inte bara sociala medier, som i sig genererar mängder av skräddarsydd data, utan kartor, e-post, Netflix, spel, träningsappar, sova gott-appar, kalendrar … data som sammanfattar människors beteenden, intressen, vad vi lägger tid på. Lägg därtill den digitala DNA du strösslar kring dig när du betalar med kort, åker kollektivt, susar fram på en el-scooter eller blippar dig in på gymmet, så börjar du ana vidden av hur högupplöst pusslet som bildar just dig kan bli. All denna data avslöjar mycket om hur du kan påverkas i en riktning som någon därute önskar. En marknadsförare, en opinionsbildare, en lobbyist, en politiker eller kanske en propagandist. När datan om dig mixas med data om alla andra, så att denna någon kan påverka såväl dig som alla andra som är ungefär som du – jackpot.

Låt oss först konstatera vad detta betyder för vår, användarnas, plats i data-jättarnas affärsmodell.

Vi betalar inga pengar för tjänsterna, så vi är inte kunder. Låt oss avliva den föreställningen direkt.

Är vi varor, som för ett traditionellt reklamfinansierat tv-bolag? För deras kunder är annonsörerna, till vilka de levererar en vara – oss tittare. Modellen fungerar ganska bra, men eftersom vi inte blir så värst hypnotiserade av vanliga tv-program lämnar vi gärna soffan under reklampauserna. Därför är konventionell reklamfinansiering hopplöst utdaterad av de nya plattformarna.

För det företag som Google och Facebook erbjuder sina kunder, som oftast är annonsörer, är inte en rastlös tv-publik eller en mer eller mindre trogen skara morgontidningsläsare. I stället erbjuder de extremt finfördelad, högt förädlad ackumulerad data om användarkollektivet, som består av halva jordens befolkning. Det är denna data som är varan, inte vi användare.

Vi användare är istället själva naturresursen. Vi är för Google och Facebook vad råoljan djupt nere i marken är för oljebolagen. Vad kossan är för mjölkbonden. Vad inmutningen är för guldgrävaren. Ju mer vi använder tjänsterna som jättarna tillhandahåller, desto mer data kan de utvinna, förädla och sälja.

Och säljer gör de. Ojojoj.

De fem största tech-företagen är Amazon, Google, Facebook, Apple och Microsoft. På topp fem-listan över världens högst värderade börsnoterade företag, hittar vi – alla fem. Enligt The Economist var deras sammanlagda nettovinst i runda slängar 250 tusen miljarder kronor (250 följt av tolv nollor) bara första kvartalet 2017. Notera – inte omsättning, utan nettovinst. På tre månader. Summan är bortom astronomisk.

(Jämför gärna med ett besparingsförslag Lunds kommun lagt. Genom att ersätta bokbussen med en bokbil, som kan skjutsa runt cirka 800 titlar i stället för bokbussens 3000, vill politikerna spara icke-svindlande 900 000 kronor per år).

För teknikjättarnas betalande kunder är datan, i kombination med diverse funktioner i plattformarna, oerhört värdefull. De digitala sociala plattformarna gör det möjligt att påverka med en kraft och precision som aldrig prövats tidigare i historien – förrän nu plötsligt, sedan ett drygt decennium.

Detta är revolutionerande på många plan, inte minst revolutionerar digitaliseringen vardagslivet för miljarder människor. De sociala plattformarna ser faktiskt också ut att skada våra demokratier – paradoxalt nog, för det är inte länge sedan många spådde att internet skulle leda till fördjupad demokrati med kortare avstånd mellan väljare och valda, mer medbestämmande, mer medborgarengagemang. Och av allt att döma revolutionerar det vad barn och ungdomar i uppkopplade samhällen som Sverige väljer att göra med sin tid – faktiskt begränsar vad ungdomarna förmår välja att göra med sin tid.

Jag vet inga exempel på att en lönsam industri självreglerat sig bort från hälsovådliga eller samhällsfarliga effekter av sin egen verksamhet. Teknikjättarnas närmaste föregångare, den fortfarande mycket lönsamma oljeindustrin, visste mycket väl hur giftig deras blyade bensin var långt innan de ytterst motvilligt erkände det och började göra blyfri bensin. Precis lika medvetna var tobaksbolagen om hur skadliga deras ytterst lönsamma produkter är innan de tillstod faktum.

VIII

Hur det kommer sig att nikotinet är så starkt beroendeframkallande är noga utforskat. Nikotinet påverkar hjärnan och kroppen på flera lömska sätt. Ett av dem är att substansen manipulerar utsöndringen av dopamin, hjärnans naturliga belöningssystem. Nikotinet har detta gemensamt med många andra beroendeframkallande substanser – och självklart också med många nyttiga substanser och beteenden. Men belöningssystemet är primitivt, och även om det har enorm inverkan på vårt beteende över hela spektrat är vi inte medvetna om det. Alltså: vill man påverka människor, verkligen förändra deras beteende, finns det inget som är så effektivt som att koppla upp sig mot deras belöningssystem. Ju mer kontroll över dopaminet, desto mer makt över människan.

De flesta verkar acceptera utan större problem att mobilspel som Angry Birds eller Candy Crush Saga är beroendeframkallande eller åtminstone starkt vanebildande. Inte lika många accepterar att sociala plattformar som Facebook, Instagram, Snapchat och YouTube skulle vara beroendeframkallande, men tillstår att de kan vara vanebildande – men brukar mena att problemet är individuellt och att det bara gäller att ta sig i kragen och skaffa sig några bra strategier. Då kommer man att kunna plocka russinen ur kakan och använda de här tjänsterna till allt vad de är bra för, utan att drabbas av några nackdelar. Om det nu finns några. Till exempel Psykologen Siri Helle har gjort sig ett namn genom att skriva och debattera om skärmtid. Hon är kritisk mot vad hon kallar skärmalarmism och tycker att debatten om teknik borde handla mer om allt gott tekniken kan göra. På sin hemsida skriver hon bland annat att ”Om man bara pratar om riskerna med teknikanvändning och inte om fördelarna, så blir ju den logiska slutsatsen att vi bör använda tekniken så lite som möjligt”.

Men sociala medier är, och detta är bara ett faktum som vi alla måste medge nu, mycket noggrant utformade för att vara så vanebildande, helst på riktigt beroendeframkallande, som det bara går. Siri Helle vet detta. För det teknikjättarna tjänar sina svindlande summor på, är att hålla oss kvar. Att se till att vi kommer igen och igen, och att vi tillbringar så många sekunder, minuter och timmar av varje dygn på deras plattformar. Det är syftet med funktioner som bottenlös skrollning, automatisk uppspelning av nästa klipp, SnapChat Streak och Gilla-knappar. För att inte tala om den hypnotiska oordning som råder på dessa plattformar, som får oss att glömma vårt ärende och gå bort oss så effektivt att de ställer den samlade kunskapen om köpcentrumarkitektur i skamvrån.

Detta är, skulle jag tro, den viktigaste delförklaringen till att inte bara ungdomar utan människor i alla åldrar synbarligen har så svårt att hålla sig borta från mobilen och dess olika lockelser. Barn och ungdomar är extra sårbara, men vuxna är nästan lika mottagliga. Lockelserna är ju medvetet gjorda för att vara svåra att värja sig mot. Det är därför småbarnsföräldrar tittar i mobilen i stället för att kommunicera med bebisen i vagnen. Det är därför grupper av vänner sitter runt kafébord och kollar i varsin mobil i stället för att ägna sig åt varandra. Det är därför folk mobilsurfar medan de kör. Att till och med busschaufförer mobilsurfar, säger mer om teknikens manipulativa kraft än det säger om chaufförernas omdöme.

Det finns uppenbara fördelar med digital teknik, för all del med sociala medier också. Sundsvalls Tidnings Sofia Mirjamsdotter borde fråga sig hur det kom sig att både ungdomarna och de vuxna tappade intresset för litteraturen. Själv tror jag att hon fått orsak och verkan om bakfoten. Redaktioner som stryker inslag om litteratur ur sina program och spalter gör inte det för att de tycker att litteratur inte förtjänar plats, snarare reagerar de på ett vikande publikintresse. Politiker kommer undan med att underfinansiera bibliotek därför att vi som tycker att biblioteken är angelägna inte är tillräckligt många och inte protesterar tillräckligt. Inte många politiker som är beredda att skära i anslagen till bibliotek, fruktar en kritisk krönika på kultursidorna.

Och ingen, inte ens Siri Helle, kan påstå att digitaliseringen i samhället i stort eller framväxten av sociala plattformar har gått trögt eller att vi skulle ha gått miste om några digitala välsignelser på grund av gnälliga bakåtsträvare eller spel- och skärmpanik.

Verkligheten är ju att digitaliseringen rasande fort förändrat allt.

Verkligheten är ju att Facebook såg dagens ljus för bara drygt ett decennium sedan, och idag har 83 procent av svenskarna jämte miljarder människor världen över konton på Facebook – som bara är en av många plattformar.

Verkligheten är ju att svenska ungdomar idag knappt läser längre, men däremot använder YouTube ständigt och jämt – troligen betydligt mer än ungdomar någonsin läst böcker.

Hände allt detta i en anda av återhållsamhet och eftertanke? Med en noggrann konsekvensanalys? Kanske för skolans del rentav en försiktighetsprincip?

Svaren på de frågorna är nej, nej och nej.

”En dag tänkte bonden: ’Jag kunde ju se till att de där kaninerna förökades – jag kunde göra dem till en del av min gård – deras kött och skinn. Varför skulle jag hålla kaniner i bur? De kan ha det utmärkt där de är.’ Så började han skjuta alla elil – lendri, homba, vessla, uggla. Han la ut foder åt kaninerna, men inte alltför nära kolonin. För hans syfte måste de vänja sig vid att gå omkring på ängarna och i skogen. Och sedan snarade han dem – inte alltför många, bara så många som han ville ha. Inte så många att de skrämdes bort och kolonin blev öde. Kaninerna blev stora och starka och friska, för han såg till att de fick allt det bästa, särskilt på vintern, och inte behövde vara rädda för något – utom löpsnaran i häcköppningen och på skogsstigen. Så levde dom som han ville att de skulle göra, och hela tiden var det några som försvann. Kaninerna blev underliga på många sätt, och olika alla andra kaniner. De visste mycket väl hur det var fatt. Men till och med inför sig själva låtsades de att allt var väl beställt, för maten var god, de var skyddade, de hade inget att frukta utom ett enda. Detta enda drabbade här och där, men aldrig så många åt gången att det jagade iväg dem. De glömde bort vildkaninernas vanor. De glömde bort El-ahrairah, för vad hade för nytta av konster och knep när de bodde i fiendens koloni och betalade hans pris?”

Svårast av allt är nog att komma till insikt om hur dopaminstyrd man själv är. Att acceptera tanken på att man är mottaglig för manipulation och att mycket av ens eget mobilbruk är i grunden ofrivilligt. För självklart vill alla vara förnuftiga människor som tänker igenom sina handlingar och fattar medvetna, rationella beslut. Som i varje fall aldrig skulle falla för enkla trick som bottenlös skrollning eller förvirrande butiksinredning. De där simpla knepen som ska påverka beteendet via våra lägre impulser – de fungerar kanske på vissa. Men inte på mig.

Förresten. Kollade du din skärmtid? Vad visade den?

Mer att läsa, se och höra:

Tristan Harris arbetade med etikfrågor på Google. I April 2017 höll han ett TED-talk som borde ha fått betydligt mer uppmärksamhet. Titta på det här: How a handful of tech companies controls billions of minds every day

På ytterst välrenommerade Stanford i USA finns Stanford Persuasive Tech Lab, där man i bästa välmening, enbart med positiva mål för ögonen, forskar kring hur teknologi kan utformas för att så effektivt som möjligt påverka människors beteende.

Uppmärksammade dokumentärfilmen The Great Hack från 2019 handlar om Cambridge Analytica-skandalen som kom i dagen efter folkomröstningen om Brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Cambridge Analytica utnyttjade skickligt Facebook, med Facebooks vetskap, för att manipulera väljare.

Författaren, neurologen och filosofen Sam Harris driver också podden Making Sense, dit han bjuder in högintressanta gäster som verkligen får komma till tals – bland andra Roger McNamee, teknikinvesterare som var Mark Zuckerbergs mentor och sedermera skrev boken Zucked: Waking Up to the Facebook Catastrophe.

Den långa flykten, Richard Adams fantastiska debutroman från 1972, på svenska 1975. De spännande citaten i min text är blott smulor. Om du vill äta hela kakan, och få veta vad i hela friden ”El-ahrairah” är för något, rekommenderar jag att du lånar boken på närmsta bibliotek. Om ditt bibliotek har hunnit läggas ner, kan du köpa den till exempel här.

Ni-na-ni-na-ni-na-na, ni-na-ni-na-ni-na … Alla som var barn i Sverige på 1970- och 80-talen kommer ihåg signaturmelodin till Stefan Mählqvists ljuvliga tv-program Boktipset. Men hur många visste att låten som nynnas är ”The Swimming Song” av Loudon Wainwright III? Lyssna bums!

Not: alla artiklar, webbsidor och dylika källor jag hänvisar till i hela den här texten finns det länkar till direkt i respektive passage. Klicka gärna och läs vidare.

Läs för barnen! Läs för dig själv!

Första delen av en essä om läsandet, dess kris och varför det är viktigt att läsa. I nästa del: hur det kommer sig att online-plattformarna vinner.

Som barn läste jag serier och fick emellanåt höra att serieläsandet skulle förstöra mig och att jag borde läsa ”riktiga böcker” i stället. Jag förstod inte. För jag läste inte bara serier utan också riktiga böcker, rikligt med riktiga böcker, och därför visste jag att samma sak hände i mig när jag läste serier som när jag läste böcker.

Jack Londons The Call of the Wild tränade mitt rättspatos genom den gripande berättelsen om hunden Buck som kidnappas från sitt soffliggande till ett hårt liv som slädhund i Alaska och till sist ansluter sig till en vargflock. Lord of the Flies av William Golding väckte tankar om hur samhällsgemenskaper formas och vittrar sönder och vilka följderna kan bli. Och när fröken i fjärde klass högläste ur Lisa Tetzners Sotarpojken varje fredag blev jag så påverkad av berättelsen om pojken Giorgo vars familj hamnar på obestånd och tvingas sälja honom till tjänst som sotarpojke och de orättvisor han måste utstå och hur han hjältemodigt håller fast vid sin goda kärna och överlever, att jag inte bara bad att få böckerna så att jag kunde läsa dem om och om igen utan också flyttade min madrass från sängen till golvet. Om stackars tappra, misshandlade, svältande Giorgio sov på golvet skulle jag också sova på golvet. Och jag gick jämsides med Frodo på hela hans farofyllda väg till Domedagsberget när jag läste Lord of the Rings i timmar på timmar, och ännu fler på att leka Lord of the Rings; vara Frodo. Gick kroppsligen in i Boromirs öde och föll död ner genomborrad av Uruk-Hais pilar. Spelade upp den sorgliga kampen mellan Smeagol och Gollum med min egen röst, och kände både Frodos förtvivlan och Sams förtvivlade mod inför Mordors portar i mitt eget bröst.

Tänk tillbaka. Minnen av sådant du läst är lika levande som minnen av sådant du upplevt.

Ett seriealbum går fortare att läsa än en bok och kräver på sätt och vis mindre av fantasin. Jag behöver inte föreställa mig hur Tintin ser ut, jag ser honom redan. Och persongallerierna är ofta påfallande likriktade i de europeiska serier jag växte upp med – en rättskaffens hjälte som faktiskt är rätt småtråkig (Tintin, Asterix, Spirou, Johan), en anarkistisk kamrat som alltid både hjälper till och skapar oreda (Kapten Haddock, Obelix, Nicke, Pellevin) och gärna någon bifigur som är både värdefull och ömtålig (Professor Kalkyl, Greven, Miraculix). Och förstås ärkefienderna, de som skapar oreda i världen så att våra hjältar måste skrida till handling (Roberto Rastapopoulos, kusin Ricke, Julius Caesar, Gargamel). De är inspirerande, rörande, skrämmande, halsbrytande roliga. De lärde mig att människor oftast innehåller en salig blandning av egenskaper, att en eller flera svagheter eller motstridigheter inte alls utesluter att de samtidigt kan vara modiga, lojala och generösa, fulla av kärlek och humor. Och dessutom lär vi oss att skurkarna sällan är helt genomruttna. De har gott i sig, eller har haft gott i sig. Som alla andra. Som du. Som jag.

Allt detta tänkte jag på därför att en vän som är bibliotekarie gjorde mig uppmärksam på läskrisen, som det rapporteras och kommenteras om i dagarna. Hon tipsade på Facebook om en krönika i Sydsvenskan av Anders Mildner, där han refererar rön från Statens medieråd som visar att även barn som vuxit upp med läsande, plötsligt slutar läsa när de når tonåren. Bland tolvåringarna läser 24 procent bok eller tidning varje dag, en siffra som rasar till 13 procent när vi tittar på 13-åringarna. Det är ett gigantiskt tapp på väldigt kort tid. Läsandet fortsätter sedan att minska långsamt, bland 18-åringarna är det elva procent som läser dagligen. Och läsandet bland unga vuxna, 25-34, rör sig neråt mot samma nivåer, enligt medierådet. Och det stämmer precis som Mildner också säger, att barn börjar läsa om de har tillgång till böcker och tidningar i en läsande omgivning som uppmuntrar deras läsning på olika sätt. Skolan är viktig, men hemmet är ännu viktigare. Vi vet också att det som tycks tränga undan läsandet är skärmbaserade spel, YouTube och sociala medier, främst Instagram och Snapchat.

Och då bör vi fråga oss varför man ska läsa.

Min vän, som alltså har lång erfarenhet av professionellt läsfrämjande, skrev att för henne handlar det (läsandet) om vilket samhälle vi vill leva i, och jag höll med och skrev i en kommentar att jag själv skulle vilja se ett samhälle ”där människor kan fokusera på en och samma sak i mer än någon minut, där tid ges för läsning, försjunka i tankar och dagdrömmar, där människor inte bara har lite vidare horisonter utan gärna vill vidga sina horisonter; intresserar sig för andras omständigheter och både lätt och gärna lever sig in i dem”.

I sin krönika problematiserar Anders Mildner det nyttoperspektiv som ofta färgar alla diskussioner om läsfrämjande eller diskussioner som utgår från att det minskande läsandet är ett problem. Och det är ju lätt hänt: när någon säger att det är samma sak att läsa en roman och att skrolla på Instagram, då sträcker man sig gärna efter argument som handlar om något nyttobetonat, som att träna språkfärdigheter. Språkfärdigheter behöver alla, och dem tränar man inte på Instagram. Och om man inte tränar sina språkfärdigheter när man är liten och vill bli polis, så kommer man inte att kunna skriva ordentliga polisrapporter när man blir stor. Sydsvenskan rapporterade att alla de fem lärosätena som utbildar poliser ser att många aspiranter inte klarar det nödvändiga skrivandet:
”Det kan bland annat handla om att det är svårt för en läsare att uppfatta vad som har sagts i förhör och vad som är polisens egna ord, eller att det är svårt att förstå vem som är källan till olika uppgifter.
– Det handlar inte om stavfel, utan om helt andra saker. Att skriva protokoll där många röster förekommer är svårt, får man ingen träning i det kan det bli hur galet som helst, säger [professorn i svenska språket vid Linnéuniversitetet, min anm] Gunilla Byrman. […]
– Det blir helt enkelt omöjligt för en åklagare att driva saken vidare då, säger Gunilla Byrman.”

Detta säger förresten något om den rikspolitiska debatten i frågor som rör brott och (hårdare) straff, eller hur? Fler poliser, fler poliser, fler poliser – som skriver rättsosäkra protokoll som ingen vettig åklagare går till åtal på. Hur galet som helst, sa professorn och hade alldeles rätt.

Bristande språkbehärskning kan alltså få oanade följder. Men det är inte bara därför folk ska läsa.

Steve Jobs, den ikoniske medgrundaren till Apple, ska ha resonerat om människor som är så kreativa att de kan åstadkomma banbrytande tekniska lösningar och sagt att de aldrig skapar något nytt ur intet, utan snarare lägger ihop saker, ”Creativity is just Connecting things”, och menade att de lyckades ”because […] they’ve had more experiences or have thought more about their experiences than other people have”. Vidare menade han att detta var en sällsynt egenskap, att många i hans bransch hade på tok för snäv syn på livet, universum och allting: ”They don’t have enough dots to connect, and they end up with very linear solutions, without a broad perspective on the problem”.

Att läsa skönlitteratur ger oss punkter att förbinda. Referenser. Men det är inte bara därför folk ska läsa.

Varför ska folk läsa då?

De ska läsa för att det är roligt att läsa. För att det är spännande. Och sinnesvidgande. För att det är bland det skönaste som finns att bli fängslad av en berättelse, bländad av världarna texten trollar fram. För att några ord ställda efter varandra kan vända upp och ner på alltet. Ingen annan framställningsform kan konkurrera med litteraturen om dess förmåga att få oss att själva mana fram, ur vårt eget inre, kompletta människor med känslor, öden och drivkrafter, fantasiväsen och äventyr. Hur den släpper ner oss på platser där vi aldrig varit, platser som inte existerar, eller som försvann för länge sedan eller är så långt bort att vi aldrig kan nå dem. Och ändå ser vi varje gatsten, lykta, blad och kvist och stjärna på himlen, känner dofterna av regn eller elefanter eller bakelser, känner fukt, hetta, köld. Vi hör fågelkvittret, skottsalvorna, spadarna som sparkas ner i jorden, skriken från brottsplatsen och kärleksorden som viskas i någons öra. Den hjälper oss till gråt, gapskratt, skräck, förtvivlan, glädje, hopp. Inspirerar oss, skrämmer oss, tröstar och motiverar oss. Ger oss insikten att världen inrymmer så oerhört mycket mer än det vi har framför näsan i våra dagliga liv, så oerhört många fler perspektiv, erfarenheter och drömmar – att det breder ut sig ett nytt myller av intryck, omständigheter och saker att vara nyfiken på bakom varje hörn.

Och tränar vår språkbehärskning så att vi kan skriva begripliga rapporter på jobbet. Och ger oss punkter att förbinda så att vi får djupare förståelse för de problem vi löser med våra tekniska innovationer. Och bildar oss i största allmänhet så att vi kan förstå och delta i samhället. Och stärker vår empati så att vi blir konstruktiva deltagare i demokratin.

Därför!

Hur kommer det sig då att sociala medier, Youtube och dylikt så effektivt tränger undan litteraturen? Det beror på att online-plattformarna är förkrossande överlägsna på några få, avgörande sätt. Och de tränger undan mycket mer än bara läsandet. Det återkommer jag till i del två.

Några böcker jag läst på sistone

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa, en spännande, myllrande och gripande skildring av ett släktöde med några av 1900-talets viktigaste historiska händelser som fond. Den blir säkert film så småningom, läs den innan dess!

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter, en underbar liten bok om hur en kråka sonika flyttar in hos en sorgedrabbad familj och lovar att inte ge sig av förrän allt är okej igen. Det finaste, nyaste jag läst på åratal.

Elefanten som gick upp i rök : och andra berättelser av den märklige Haruki Murakami. Det här är inte en roman utan en samling synbarligen snabbt hopfogade noveller (han skriver själv i en av dem att de är snabbt hopfogade) som är på en gång vardagliga och underliga.