Låt barnen ha tråkigt i fred!

Tredje och sista delen av essäserien om läskrisen.

Winnie-the-Pooh sat down at the foot of the tree, put his head between his paws and began to think.
First of all he said to himself: ”That buzzing-noise means something. You don’t get a buzzing-noise like that, just buzzing and buzzing, without it meaning something. If there’s a buzzing-noise, somebody’s making a buzzing-noise, and the only reason for making a buzzing-noise that I know of is because you’re a bee.”
Then he thought another long time, and said: ”And the only reason for being a bee that I know of is making honey.”
And then he got up, and said: ”And the only reason for making honey is so as I can eat it.”



I

Läser en artikel på forskning.se med rubriken ”Innehåll viktigare än skärmtid för små barn”. Den tar avstamp i det faktum att Världshälsoorganisationen WHO avråder världens vuxna från att över huvud taget sätta skärmar i händerna på barn under två år, och refererar sedan att det både finns forskare som menar att barn bör få möjlighet att börja utveckla sin digitala kompetens så tidigt som möjligt, och forskare som pekar på att det saknas argument för att barn skulle ha något behov av skärmar.

När jag tar del av hela den här diskussionen, i form av inlägg från debattörer, artiklar från experter, forskningsresultat och så vidare, står det klart för mig att det …
finns goda skäl att vara återhållsam med skärmtid oavsett vilket skärminnehåll vi pratar om
inte finns någon anledning att sätta skärmar i händerna på barn, oavsett innehåll.

Jag skulle vilja ta del av en rejäl studie som visar att skärmen – datorn, plattan, mobilen – är direkt nyttig i ett sammanhang som har med barns och ungas utveckling att göra. Där den är en nödvändig förutsättning för denna nytta, inte bara en alternativ kanal eller bärare. Jag skulle vilja att någon förklarar heltäckande varför vi ska prioritera så kallad digital kompetens hos mycket små barn så högt. Och jag skulle vilja höra ett riktigt starkt och övertygande argument för varför förskola och skola ska använda digitala hjälpmedel så mycket som möjligt i arbetet med barnen.

Hittills har jag kammat noll.

II

Bland mina tidigaste minnen från fyra-femårsåldern finns stunder då min styvmorfar, professorn i internationell politik Hans Fredrik Peterson, eller HF som alla kallade honom, eller ”Vaff” som bara jag kallade honom, läste Nalle Puh för mig. Jag minns det grova tyget i den blåa soffan i hans bibliotek, hans tunnbågade glasögon, hans röst. Fortfarande 30 år senare kunde han titta klurigt på mig, le i samförstånd och och säga ”tolv-halvsex” – en referens till hur mycket vi skrattade när Puh frågade Uggla hur mycket klockan var, och Uggla svarade just tolv-halvsex. När jag var fem år skrattade jag kanske mest för att Vaff skrattade, jag uppfattade inte satiren i att den kloka, allvetande och pompösa Uggla visade sig inte förstå klockslag. Vaff älskade att läsa Nalle Puh; för humorn, underfundigheten, de oväntade vändningarna, hur tanken gick i sicksack genom denna björns mycket lilla hjärna.

Och, skulle jag förstå åratal senare, när jag sedan länge hade lagt undan barndomens smeknamn och börjat säga H-F och hunnit läsa Nalle Puh för mina egna barn: för A.A Milnes finstämda språk, så noggrant avvägt, så poetiskt, så eftertänksamt, så kittlande humoristiskt och så fängslande även för små barn. Nalle Puh i svensk översättning är underbar, men Winnie-the-Pooh på originalspråket engelska är inget mindre än skimrande vackert att läsa. Bara en sådan sak som att ordet Buzzing förekommer sju gånger i ett och samma stycke.

Jag vet, jag låter som en nostalgisk gubbe som längtar tillbaka till svunna tider, då allt var som det skulle. Inte bara för att jag drömskt minner om stunder av högläsning av numera klassisk litteratur, utan också för att jag kritiserar huvudlös digitalisering, sociala medier och teknikjättar som cyniskt utnyttjar allmänmänskliga svagheter för pengars skull. Ännu värre alltså – jag är en nostalgisk gubbe med moralpanik, frånsprungen av samtiden, bitter som en avslagen Guinness.

Och här vill jag bara att vi stannar till ett ögonblick, så att jag får påminna om den viktigaste lansen jag drar för läsandet, nämligen att det skrivna ordet är överlägset alla andra framställningsformer i konsten att mana fram bilder ur ditt eget inre. För den frånstötande bilden som tar form för din inre syn när jag skriver att jag är bitter som en avslagen Guinness, ett halvt glas avslagen Guinness med nattgamla flottavtryck efter slipprigt fumliga fingrar, fullt med fimpar, och alla fimparna har gått upp i fogarna och läckt ut sina bruna slimsor av gammal tobak i den svarta vätskan – den bilden. Den målade du, inte jag.

III

Året var 2008 och jag hade just packat upp min första iPhone. Det var så roligt och fascinerande med pekskärmen. Att ställa väckarklockan var ett tillfredställande litet nöje i sig, med hjul man snurrade på för att välja klockslag. Och med 3G-teknologi i telefonen hade jag plötsligt hela webben i fickan, och kunde hämta appar för allt möjligt. Bara en sådan sak, hur spännande och skojigt det var att utforma sin mobil helt efter eget skön genom att välja appar jag ville ha. Tidigare hade jag valt mellan olika mobiltelefoner beroende på vilka funktioner och finesser de hade. En hade en rudimentär kamera men ingen fm-radio, en annan hade T9 (guldstjärna om du kommer ihåg vad T9 var) men var inte hopfällbar, en tredje var hopfällbar men saknade möjlighet att spela in ljud. Det var ett ständigt kompromissande, och vilken telefon jag än valde saknade jag funktioner jag ville ha och fick funktioner jag aldrig använde.

Med min nya iPhone kunde jag bestämma exakt mobilen skulle kunna göra. Om jag ville lägga coola filter på bilder hämtade jag en app. Om jag ville spela kort, tärning eller piano fanns appar för det. Om jag ville slå upp ett ord på ett främmande språk, kolla aktiekurser, mäta avstånd eller ytor, dokumentera mina löprundor, boka hotellrum eller bläddra bland vegetariska recept, så jodå, det fanns appar för det.

Och mitt bästa argument, tyckte jag själv, när jag ville övertyga någon i min omgivning att skaffa sig en iPhone, var att med den här välsignade prylen i fickan behöver vi aldrig, aldrig någonsin mer ha tråkigt. För den bär inom sig en snudd på magisk potential att hålla oss konstant … Ja, vad? Uppkopplade mot världens samlade skatt av kunskap? I förbindelse med våra nära och kära?

Nej, nej.

Förströdda. Den håller oss konstant förströdda.

IV

Min mor följde mig till skolan en enda gång, nämligen på min första dag i första klass. Det var 1976, på Östratornskolan i Lund. Från dag två gick jag på egen hand, och ibland i sällskap med någon kompis. För sådan var kulturen då. Barnen antogs ha en viss kompetens, och det förhärskande tänkandet var att barnen får göra det de kan, de får det förtroende och ansvar de borde klara och de får ströva tämligen fritt inom någon sorts rimlig radie.

Faktum är att jag, som vuxen, har tänkt tillbaka och häpnat vid blotta minnet på ytorna vi rörde oss över, avstånden vi kunde lägga mellan oss själva och hemmet en vanlig söndag. För det mesta höll vi oss självklart i närområdet, där det fanns en trygg social kontroll – tanten eller farbrorn som skymtade genom fönstret eller som gick förbi längs promenadvägen kanske inte kände mig, men de visste på ett ungefär vems pojke jag var. När vi barn väl var ute och lallade runt, kanske hängde i ett buskage, på något tak eller i en container, hade våra föräldrar små eller inga möjligheter att nå oss. Visst hade de en uppfattning om var vi troligen befann oss i stora drag, men de visste inte och de kunde inte kolla utan att själva masa sig ut, eller kanske skicka en löpare i form av ett syskon eller dylikt. Det vi hade var överenskommelser – ”kom hem till middagen, vi äter halv sju”. De flesta av oss hade ingen klocka, så vi höll reda på tiden genom att fråga folk eller för att vi blev påminda när någon mamma eller pappa ropade från sitt fönster att det var dags att komma in. Eller när någon frustrerad förälder kom ångande för att hämta hem sitt ohängda barn som glömt sig så att maten kallnade eller läxan låg ogjord.

Vi hade, kort sagt, en frihet som barn idag bara kan drömma om.

När mina barn skulle börja skolan, 2004 respektive 2005, hade kulturen när det gäller detta ställts på huvudet. De första åren gick de på olika skolor, men snart gick de på samma – båda var hur som helst fina små skolor på platser som bokstavligt talat måste vara bland de i särklass säkraste, tryggaste och mest välmående på planeten. Min tanke var hela tiden att barnen skulle gå på egen hand till skolan, utan vuxen eskort, så snart de började första klass.
Men jag insåg snart att alla de andra föräldrarna fortsatte att följa sina barn till skolan, som om det var dagis. Häpnadsväckande många skjutsade barnen i bil, och ju mörkare och kallare årstiden var, desto fler valde bilen. Och det hetsiga bilkörandet i små återvändsgator vid skolan var dessvärre inget som bara just den skolan drabbades av, problemet blev så stort att kommunen såg sig tvungen att agera. Alla skolor fick besök av särskilda informatörer som berättade om allt som är dåligt med bilåkandet, lanserade begreppet ”vandrande skolbuss” – att grannar turas om att eskortera en större barngrupp –, och utlyste en tävling där de klasser som samlade flest promenader kunde vinna priser.

Jag gick en gång i veckan med vår vandrande skolbuss. Idén är bra, mycket bättre än bilskjutsandet. Men jag undrade ofta när kidsen skulle få vara ifred? Där gick de i liten klunga, och visst småpratade de med varandra lite grann, hela tiden medvetna om att det fanns föräldraöron i närheten. Om någon fick en impuls att stanna till och kolla in någonting – en stor vattenpöl, en katt eller något annat högintressant – fanns hela tiden en vuxen där, med en tid att passa, som kunde kväva impulsen och se till att promenaden försiggick ordnat, effektivt, utan brådska på slutet.

Det är bra med engagerade, närvarande föräldrar. Men kanske inte helt bra med föräldrar som är så ängsliga, eller vad det nu är, för jag förstår det faktiskt inte, att de måste hålla ett ständigt öga på sina barn och liksom ratta deras liv från baksätet.

Eller vänta förresten – jag förstår en sak, och det är att frestelsen att hålla sina barn under ständig uppsikt är mycket stark, om nu möjligheten finns. Idag kan vi inte bara nå våra barn ständigt, vi kan använda appar som gör att vi kan spåra dem med GPS dygnet runt. Som i någon agentfilm. Det finns armband för yngre barn som surrar när de överskrider ett förhandsprogrammerat avstånd från hemmet, och skickar en varning till föräldrarnas mobiler. I USA finns privata förskolor med webbkameror föräldrar kan logga in på från sina mobiler och kolla sina barn (och verksamheten, och personalen …) när de vill. Och som sagt – det är verkligen förståeligt att föräldrar använder de resurser de har för att hålla sina barn under uppsikt. Att avstå från att göra det, när möjligheten finns, är verkligen krävande; har man väl trasslat in sig i den logik som säger att ökad säkerhet alltid är till det bättre, är det svårt att backa.

De här möjligheterna existerade helt enkelt inte när min generation växte upp spritt språngande fri på 1970- och 80-talen. Men nu finns de, och blotta faktum att de finns är en viktig delförklaring av paradoxen att det är vår generation som utvecklats till ohejdade helikopterföräldrar som inte kan släppa sina barn med blicken och hellre sätter beroendeframkallande skärmar i händerna på dem så att de håller sig stilla, än låter dem dra runt i världen. Rentav hellre än att låta dem hjälpa till i köket eller tvättstugan.


He climbed and he climbed and he climbed and as he climbed he sang a little song to himself. It went like this:
Isn’t it funny
  How a bear likes honey?
Buzz! Buzz! Buzz!
I wonder why he does?

Then he climbed a little further… and a little further… and then just a little further. By that time he had thought of another song.


När jag såg hur blicken glittrade extra glittrigt på min käre extramorfar HF när han läste passagerna i Nalle Puh som just skildrar hur tanken vandrar fritt, hur en association sticker iväg åt ett oväntat håll, hur vi väntar på att Puh-Björn ska lyckas tänka ut något som vi fattade direkt – bara för att överraskas av hur den mycket lilla hjärnan anländer vid något helt annat – då snappade jag upp att här fanns något att vara uppmärksam på; nämligen fascinationen för det dagdrömmande, associativa sinnelag som är bränslet i Nalle Puh-universats berättelsemotor. För berättelserna om Nalle Puh är fulla av eftertanke, resonerande, och handling – men handlar om rätt odramatiska saker, som till exempel om hur man ska få fast en svans som har lossnat från Ior, eller hur man ska få loss Puh som har fastnat i ett kaninhål. Eller så uppstår äventyrligheten i fantasin – en heffaklump, något nytt och underligt som måste utforskas och hanteras. Ställda inför den sortens problem måste det lilla galleriet av ängsliga, våghalsiga, förnumstiga, glåmiga och vänliga personlighetstyper som befolkar Christopher Robins mikrokosmos tråckla sig fram till någon lösning tillsammans.

V

Barn och ungdomar fastnar för skärmbaserad förströelse för att förskola, skola och föräldrar sätter skärmen i händerna på dem. Och den skärmbaserade förströelsen är finkalibrerat förrädisk – den är just precis tillräcklig för du inte ska bli så uttråkad att du lägger bort skärmen och hittar på något annat, samtidigt som det innehåll de allra flesta för det allra mesta väljer att fylla skärmen med, faktiskt inte tillför något alls. Det finns åtminstone en del relevant statistik om detta: i den årliga undersökningen Svenskarna och Internet från 2019 har man för första gången bett de svarande att skatta hur meningsfull de tycker att deras tid på nätet är. Det förvånar nog ingen att graden av upplevd meningsfullhet varierar med innehållet – exempelvis säger 60 procent att det känns meningsfullt att lägga tid på nyhetsappar. Men mot bakgrund av att 83 procent använder Facebook och i varierande utsträckning andra sociala plattformar är det hisnande att 76 procent finner tiden de lägger på sociala medier helt meningslös. Och det verkligt sorgliga med den siffran är att dessa 76 procent ändå tillbringar tid på sociala medier.

Vad säger det dig?

För mig är ett sådant faktum ännu en omständighet som är precis som man skulle förvänta sig, om man antar att sociala medier och dylikt är framgångsrika i sin strävan att hålla oss fastnaglade så mycket som möjligt. ”Men det är inte skärmen i sig utan innehållet som är avgörande” säger många till skärmtidens försvar, bland dem journalisten Elin Häggberg som driver bloggen Teknifik, som hon själv beskriver som en av Sveriges främsta teknikbloggar. Apropå att Handelns Utredningsinstitut utsett en låda där folk kan parkera sina mobiler till Årets julklapp 2019 skriver hon:

Mobiltelefoner är inte “lika beroendeframkallande som droger”. Däremot finns det absolut vissa mekanismer i vissa appar som triggar belöningssystem och sådant i hjärnan – vilket kan liknas vid vad vissa droger gör.

Sedan:
”Om du är en person som har en önskan om att själv lägga bort din mobil oftare så är det bra att gräva liiiite djupare i vad det är med ditt beteende kring din mobil som inte stämmer med hur du vill ha det […] Det är nämligen individuellt och personligt!”

… vilket kanske låter rimligt först, men den här argumentationen har allvarliga brister.
– Att säga att det finns ”vissa mekanismer i vissa appar” som triggar belöningssystem är förrädisk retorik som helt bortser från det obestridliga faktum att den överväldigande majoriteten av all tid människor tillbringar med sina mobiler, lägger de just på sådana ”vissa appar”.
– I ljuset av vad vi faktiskt vet om hur starkt vanebildande de sociala plattformarna och många av de appar som används allra mest är, och att det beror på att de är medvetet utformade för det, är det djupt orättvist att lägga ansvaret för att just du har svårt att begränsa din skärmtid på bara dig. När människor fastnar i den beteendeförändrande teknikdesignens grepp är det inte ”individuellt och personligt”.

I artikeln Utan lek inget lärande kan vi läsa om lekens helt oundgängliga betydelse för barns utveckling till socialt kompetenta, empatiska personer, och om hur personalen i förskolan kan arbeta med leken som ram. Man slår fast att motsättningen mellan lek och lärande är falsk och att man med lekens hjälp kan göra förskolan till en mer lärande miljö utan att för den skull bedriva någon undervisning i klassisk mening. Man talar om begrepp som lekresponsiv undervisning och om värdet av att personalen ställer i ordning för lek och deltar i lek på ett överlagt sätt.
Och märk väl – man pratar hela tiden om barn som faktiskt leker, i det fysiska rummet, med varandra. Inte ett ord om skärmar eller digitala hjälpmedel.

Låt oss då återkoppla till WHO:s riktlinjer för barn och skärmar. Enligt dem bör barn under ett år inte ha någon skärmtid alls, och barn mellan ett och två max en timme per dag. Rekommendationen syftar i första hand till att få bukt med sömnproblemen som ökar bland barn, och med det kraftigt ökade stillasittandet bland barn, eftersom det leder till övervikt, som i sin tur kan leda till all världens hälsoproblem.

Ett skärmeraterat hälsoproblem är förresten myopi, närsynthet, som ökat katastrofalt bland barn och ungdomar enligt WHO: ”Det uppskattas att en 18-årig europé i dag suttit tre år framför olika typer av skärmar. Hälften av alla spädbarn i USA ägnar nästan 2 timmar per dag åt liknande aktiviteter. Diskussionen har därför förskjutits från eventuell moralisk påverkan av innehållet till vilka medicinska följder som kan förväntas av den stora mängden skärmtid under uppväxtåren [1]. En möjlig konsekvens är utveckling av närsynthet, myopi.” (Lakartidningen.se 2018-07-25).

Det finns experter som kritiserar WHO och menar att riktlinjerna om skärmtid saknar verklighetsförankring:
– Generellt behöver inte barns skärmtid begränsas. Reglerna måste sättas utifrån varje barns förutsättningar. Det som forskningen visar är att det är aktiviteterna som är avgörande: vad barnen gör vid skärmen.

Det säger Elza Dunkels som är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hon påstår också att ingenting tyder på något samband mellan barns skärmtid och barns stillasittande.

Och då undrar jag än en gång hur vi ska få med i beräkningen det barnen inte gör när de i stället lägger tiden vid skärmen. För som sagt: än har jag inte sett eller hört ett enda exempel på någon skärmaktivitet som är lika bra eller bättre än någon motsvarande aktivitet utan skärm, eller någon nytta eller glädje som vi kan uppnå enbart via en skärmaktivitet.

I samma artikel säger Mikael Heimann som är professor emeritus i utvecklingspsykologi:
– Små barn behöver först och främst etablera en trygg relation med sina föräldrar och inom den relationen utforska världen. Där kan digitala verktyg ingå men det viktigaste är att barn undersöker den fysiska världen och att de får uppleva sig själva i samtal med andra.

När vi reflekterar över WHO:s riktlinjer är det intressant att samtidigt titta på några resultat från 2018 års upplaga av Svenskarna och internet. Jag citerar ett urval punkter ur sammanfattningen av kapitlet Barn och internet:
– 26 procent av spädbarnen upp till 12 månader använder internet, 37 procent av 1-åringarna.
– Från 7 års ålder börjar det blir allt vanligare att barnen har egen mobiltelefon (38 %).
– Upp till 7 års ålder är surfplattan det redskap barnen använder oftast när de använder internet. Från 8 år börjar mobilen ta över.
– Vanligaste aktiviteten på nätet bland barnen är att titta på tv och video. Det är främst det som spädbarnen ägnar sig åt på nätet.
– När barnen som använder internet är 10 år besöker hälften (52 %) av dem sociala medier.

Har du hämtat dig? Okej. Vi konstaterar att 26 procent av spädbarnen, alltså barn som ännu inte firat sin ettårsdag, använder internet, och att det de främst ”ägnar sig åt” på nätet är att titta på tv och video.

Jag har frågor om det.

Ni som ofta, likt teknikbloggen Teknifik ovan, påpekar att allt hänger på skärmtidens innehåll, vad säger ni om att de riktigt små barnen faktiskt nästan bara använder den till att titta på tv och video? Vad tror ni att de vuxna i deras omgivning gör medan småttingarna ”ägnar sig” åt tv och video? Och vad tror ni att dessa spädbarn hade gjort istället för att ägna sig åt tv och video om de inte hade skärmen?

Fundera också över att drygt hälften av tioåringar använder sociala medier, enligt undersökningen från 2018, och att undersökningen från 2019 säger att 76 procent av alla som använder sociala medier tycker att sociala medier är bortkastad tid.

”Det är vad man gör med skärmtiden som är avgörande”. Just precis.

Utöver dessa frågor, har jag en viktig invändning mot beskrivningen att spädbarn ”ägnar sig åt”. Att ”ägna sig åt” betyder att välja att lägga sin tid och energi på något. Har en fjärdedel av alla bebisar i Sverige plötsligt valt att lägga sin tid på YouTube och Netflix – eller är det vuxna som sticker skärmen i händerna på dem? Och i så fall, varför gör de vuxna så? Är det för att bebisarna ska få ta del av någonting utvecklande som bara finns att få från skärmen, eller av någon helt annan anledning?

VI

Hallå! Vi behöver inte ens diskutera huruvida forskningen stöder uppfattningen att det är mobiler och dylikt som orsakat att stillasittandet bland barn och unga ökat till groteska nivåer. Eller ifall Instagram, Snapchat och Candy Crush verkligen är beroendeframkallande eller bara väldigt vanebildande. Eller om onlinespel och textmeddelanden är likvärdiga med att umgås i samma rum och prata öga mot öga. Ingen förnekar ju faktum att de två, tre, fyra, upp till sex timmar, beroende på hur och vem man frågar, som vi lägger på skärmar varje dag därmed inte är tillgängliga för något annat.

Nej, jag påstår inte att all tid du tillbringar med en skärm är meningslös eller bortkastad. Självklart inte. Många utför det mesta av sitt avlönade arbete vid en skärm, och de allra flesta i Sverige använder dagligdags olika nätbaserade tjänster för att handla saker, boka biljetter, göra bankärenden eller skicka en fin bild till någon. Men jag befarar på goda grunder att mycket, kanske det mesta, av tiden vi lägger på skärmar och nätbaserade tjänster vid sidan av arbete och digitaliserade vardagsärenden, egentligen inte ger oss något av värde och faktiskt betingar ett högt pris.

Det vi kanske borde gråta över allra ömkligast är förlusten av tiden vi en gång tillbringade inuti oss själva. Stunderna i sällskap av våra vandrande tankar, fantasier och dagdrömmar. Då vi gjorde något rutinbetonat utan att prompt lyssna på musik eller en spännande podd; diska, hänga tvätt, jogga, duscha, vänta på bussen, knåda en deg, åka tåg eller cykla. Sådant sysselsätter en del av hjärnan och frigör resten. Den situationen är oöverträffad när det gäller att bena ut problem, se lösningar, skifta perspektiv och få idéer. Reflektera och vara kreativ sådär av sig själv, för tankens klarhet kommer inte när vi kallar utan när vi låter den komma.

Svenska barn och ungdomar överger i allt större skaror inte bara litteraturen utan läsandet i stort.

Att satsa på aktivt läsfrämjande och på bibliotek, att uppmuntra all läsning i alla sammanhang, att återge litteraturen en svunnen status, allt detta är nödvändigt och vore självklart steg i rätt riktning. Och, som författaren Anna Axfors skriver om i Sydsvenskan, barnlitteraturen har nog en del att vinna på att slappna av lite:
”De senaste åren har barnboksförfattare vittnat om en ängslighet hos förlagen till följd av föräldrars påtryckningar. Föräldrar vill inte att deras barn ska behöva se alkohol, tobak och andra farligheter.”

Vad som behövs, tror jag, är en genomgripande förändring av kulturen. Litteraturen och läsandet är bara ett av många barn som kastas ut med badvattnet i vår tid, med vuxna som tror att de måste hänga med sina barn hela tiden, leka med dem, skjutsa dem, titta på dem, prata med dem – och dessutom höra av sig till bokförlag och beklaga sig över att Alfons Åbergs pappa röker pipa. Och när föräldrarna inte orkar eller har tid med barnen, är det tryggt och enkelt att låta dem få sin skärmtid. De vill ju så gärna ha den.

Så kom igen! Låt barnen ha tråkigt i fred! Lita på dem! De kommer att hitta på allt möjligt!

Vara på tak. Klättra i träd. Bygga saker. Blöta ner sig. Göra bus. Hamna i konflikter. Larva sig. Sätta fyr. Slå sig. Prata förtroligt med varandra, kanske om dig. Klä ut sig. Komma för sent.

Och just det, läsa. De kommer att läsa också.


One fine winter’s day when Piglet was brushing away the snow in front of his house, he happened to look up, and there was Winnie-the-Pooh. Pooh was walking round and round in a circle, thinking of something else, and when Piglet called to him, he just went on walking.
”Hallo!” said Piglet, ”what are you doing?”
”Hunting,” said Pooh.
”Hunting what?”
”Tracking something,” said Winnie-the-Pooh very mysteriously.
”Tracking what?” said Piglet, coming closer.
”That’s just what I ask myself. I ask myself, What?”



Titta på: How Boredom Can Lead to Your Most Brilliant Ideas : Manoush Zomorodi : TED2017. Titeln är lite överpeppad, för budskapet är egentligen inte att vi ska få briljanta idéer utan att vi frigör hjärnans dagdrömmande, klargörande resurser genom att låta den sköta sig själv i stället för att hålla den upptagen med skärmar. Eller förlåt: innehåll på skärmar.

Titta på: Sångnumret ”Förströelse” i filmen Monopol av Galenskaparna och After Shave från 1996. Filmen handlar om ett nytt politiskt parti som lovar medborgarna en framtid av lättsam underhållning. Kom du sköna nya tid / Kom förvandla livets strid / Till en jättepyramid, av förströ-el-seee

Läs den underbara Winnie the Pooh på ditt favoritspråk. Låna den på närmaste bibliotek eller köp den till exempel här. Alla barn borde få uppleva Nalle Puh från tiden före Disney, men Milnes böcker är förtjusande också för vuxna läsare.


Dra kortet som en duktig jubilar!

En krönika om att ta emot gratulationer i den digitala eran och hur födelsedagshyllningar från opersonliga entiteter väcker ambivalens och alstrar småroliga anekdoter.

När jag fyllde femtio i början av september 2019 blev jag rikligt hyllad av familj och vänner. Men allra först att fira mig var faktiskt Ica Kvantum Malmborgs Caroli Malmö respektive Ica Supermarket Värnhem, som är de två Ica-butiker jag handlar i mest. Redan två veckor före min födelsedag skickade de mig, på en och samma dag, varsin liten fyrsidig folder med oväntat ivriga jubileumshälsningar: ”Till jubilaren! Vi vill fira dig!” trumpetade den ena,  ”Varma gratulationer på din stora dag!” basunerade den andra.

De små foldrarna innehöll också gåvor: från den ena butiken en fryst prinsesstårta, 500 gram. Gåvan var laddad på mitt Ica-kort och gällde ända till januari nästa år (men bara en gång per hushåll).

Tack!

Den andra butiken gav också en fryst tårta, men jag fick själv välja sort. Det blir helt klart barndomsfavoriten Schwarzwald; nötbottnarna, de kvadratiska chokladflaken som smälter mellan tungan och gommen. Mumma. Men märk väl, det är inte av omtanke de låter mig välja själv. Nej, nej. Det är för att de inte vet vad jag vill ha. De skriver själva: ”Vi är lite osäkra på vad du önskar dig, men vill här ge dig en present som vi hoppas ska falla dig i smaken”. Åh, jag riktigt ser framför mig hur de sitter i fikarummet med sina röda pikétröjor och våndas över vad de ska ge mig. Stackarna, som de anstränger sig för att jag ska känna mig speciell.

Men alltihop är falskt. Visst är Icas kunder viktiga för Ica, det är ju vi som betalar kalaset. Men jag, just jag, är inte viktig för dem. Inte du heller. Detta är paradoxen med den av digitaliseringens förmenta välsignelser, i det här fallet så kallad personlig marknadsföring. Alltså: du ger butikskedjan tillgång till detaljerad information om ditt privatliv, och i utbyte får du erbjudanden som är baserade på att du är just du. Men butikskedjan bryr sig inte ett dugg om just dig. Den bryr sig enbart om 1) data om dina köpvanor, och 2) vilken typ av manipulation som effektivast förändrar dina köpvanor på ett sätt som gynnar dem.

Nu invänder du kanske, och i så fall många med dig, att personlig marknadsföring är bättre än massmarknadsföring, eftersom det är bättre att få vad som brukar benämnas ”relevanta erbjudanden” än erbjudanden som ändå inte intresserar.

Jaha, men jag påstår att det inte är harmlöst att Ica (och alla deras konkurrenter, tro inget annat) kartlägger oss så mycket de kan. För det som driver dem är inte att de så väldigt gärna vill att vi bara ska få erbjudanden som verkligen passar oss, i stället för en massa onödig reklam. De kartlägger oss för att informationen de samlar in om mig, och dig, gör det lättare för dem att förmå oss att spendera mer, samtidigt som de gärna vill att vi tror att det som driver dem är genuin omsorg om var och en av oss.

Nu invänder möjligen ännu fler att de minsann är vuxna människor som inte faller för simpla marknadsföringstrick. Men om du tror att du är immun mot denna påverkan, så tror du högst troligen fel. Och även om du tillhör minoriteten som inte påverkas så mycket, så är de här metoderna med råge tillräckligt effektiva på tillräckligt många.

Ser du vad det betyder? Just det – de bryr sig inte om dig, de bryr sig om summan av det beteende de önskar, nämligen att vi köper mer än vi annars skulle gjort.

Och bara tänk. Vi som nappade tidigt och skaffade Ica-kort i början av 1990-talet, och har dragit kortet varenda gång vi handlat sedan dess, vi har delat med oss av detaljerad information om våra köpvanor i snart 30 år nu. Det är en oerhörd mängd data om människors vardagsliv Ica potentiellt samlar in. I detektivhistorier händer det att privatdetektiven kollar igenom soptunnor för att få information om folk. Detaljerad, ackumulerad data om alla dina inköp på Ica (eller var du nu handlar) är en veritabel guldgruva för den som vill veta så mycket som möjligt om dig. Som Ica och de andra. De kan lätt som en plätt räkna ut när din inkomst förbättras eller försämras, när du får barn, hur många barn, om de är pojkar eller flickor, i vilken ålder barnen är, om du har bil eller inte. De vet hur och var du bor, de vet om du är vegetarian eller laktosintolerant, de vet om du bryr dig om miljön eller inte. Om lagen tillät dem att sälja vidare dina data (lagen tillåter inte det, ännu, i varje fall inte hur som helst), så skulle både politiska partier och försäkringsbolag säkert gärna betala en slant för att få veta mer om vad du brukar stoppa i dig, för vad du stoppar i dig ger indikationer om såväl din moraliska kompass som risken att du utvecklar diabetes eller övervikt.

I mitt fall skulle de lätt kunna dra rimliga slutsatser om när jag mått dåligt eller varit stressad, för i de perioderna har jag troget köpt något godis varje gång jag handlat. Att ta hem till en mysig stund med barnen? Nej, nej. Att trycka in i munnen på vägen hem, för att dämpa hunger och ångest, sittande i bilen i parkeringsgaraget. Ensam och full av skam. Och sedan reklamutskicken, bara: ”Hej Jesper! Här får du rabatt på varor du brukar köpa!”. Tio procents rabatt på kexchoklad (cirka 80 öre som avrundas uppåt till 1 krona). ”Kolla pappa, här står att du brukar köpa kexchoklad”. Mer skam.

Att Ica inte vet exakt vilken tårta jag tycker bäst om beror inte på att de inte kan reda på det, det beror på att det inte är lönsamt för dem att titta fullt så djupt i sin datasamling om mig.

Så när jag fick min frysta prinsesstårta i 50-årspresent, knycklade jag ihop det lismande gratulationskortet och slängde det i återvinningen.

(Okej, nej. Det gjorde jag inte. Jag gick till affären samma dag för att hämta den.)

Följande utspelade sig: jag plockade på mig det jag skulle ha, vilket utöver prinsesstårtan var lite frukt, mejeriprodukter och annat vardagligt. Sedan gick jag till kassan och betalade. Men när jag tittade på kvittot (det gör jag alltid direkt för jag vill ha min lilla dopaminkick av att se hur mycket rabatt jag fått)  insåg jag att jag hade betalat för tårtan, inte alls fått den i gåva.

Ändå hade jag gjort rätt och dragit Ica-kortet som en lojal kund.

Så jag närmade mig kassörskan igen, och jag höll upp kvittot i luften. Det är en tydlig signal, tror jag, om att något blivit fel och att man vill få kontakt. Hon ignorerade mig i säkert två minuter, vilket var jobbigt, men sedan kunde jag bryta mellan och förklara vad som hade hänt.

”Vad var det var för kupong?” frågade hon. 
”Den var laddad på Ica-kortet”, svarade jag och höll fram kortet. Hon tog det och drog det i terminalen.
”Där är ingen kupong”, sa hon. Jag förklarade att jag hade fått en lapp hem i lådan där det stod att jag hade fått en tårta i gåva och att den var laddad på kortet.
”Jag fyller femtio”, sa jag fåraktigt och tänkte mig att hon skulle ge mig ett leende och säga grattis. 
”Aha!” sa hon istället, ”du måste ha lappen med dig!”
”Men jag är säker på att det stod att tårtan är laddad på kortet”, sa jag.
”Men är du säker på att det gäller just den här butiken” frågade hon rappt och förklarade att det är väldigt vanligt att folk går till fel med butiker med sina kuponger.

Då tog jag fram mobilen och öppnade Icas app och loggade in på mitt konto och bläddrade fram gåvan, och där stod det att jag hade fått en prinsesstårta av just den butiken.
”Är det för att du fyller år snart?” frågade hon, vilket kändes lite jobbigt eftersom jag redan hade sagt att jag skulle fylla femtio.
”Ja”, sa jag bara.
”Men då kanske gåvan inte gäller ännu!” Och så tog hon flinkt min mobil och kollade kupongens giltighetsdatum. Den gällde. Vilket inte ändrade faktum – gåvan aktiverades inte när jag drog kortet.
”Micke!” ropade hon då, varpå jag förstod att killen i kassan mittemot hette Micke.
”Ja?” sa Micke.
”Han här har en prinsesstårta som ska vara laddad på kortet men det händer inget när han drar kortet och jag ser ingen tårta”, och det var nu Micke utövade sin mäkta imponerande mäktiga makt.
”Ge han den”, sa Micke, bara sådär, och min kassörska sa inget mer utan öppnade kassan och gav mig två tjugolappar, och i detsamma som jag tog emot dem med en klumpig kroppsrörelse (jag höll redan i plånboken, mobilen, kvittot och dessutom ett par sladdriga hörlurar) hörde jag hur två mynt, en femkrona och en enkrona, rasslade ner i växelskålen. Prinsesstårtans pris var 46 kronor.

Jag rafsade åt mig mynten (med ännu en klumpig rörelse) och började gå medan jag släppte ner dem i fickan, och nu blev jag plötsligt medveten om hur många som stod i kö till min kassa och hur länge de hade fått vänta på grund av min prinsesstårta.

De här tankarna for genom huvudet i den sekunden: att jag inte borde behöva dividera för att få min gåva, jag borde bara få den, anonymt och diskret, kassörskan kunde varit en aning smidigare, hon kunde gott sagt grattis när hon fick veta att jag fyllde år, jag var ju till och med femtioårsjubilar. Jag tänkte också att alla som fick vänta säkert blev irriterade vilket var stressande för dem och pinsamt för mig, och nu tror alla att 46 kronor är avgörande i min hushållsekonomi, det är de inte, men 46 kronor är ändå 46 kronor, och det är inte pengarna, det är principen (och här tänkte jag ytterst kort på fabrikören i Den enfaldige mördaren*), att jag kanske bara borde ha betalat för tårtan och gått därifrån, den är säkert inte ens särskilt god. Så fånigt av mig. Så generande dum jag är.

Men när jag vände mig om efter denna innehållsrika sekund såg jag att ingen verkade irriterad alls, alla stod lugnt och väntade, ingen blängde på mig, ingen gnisslade tänder eller höll i kundkorgen med vitnande knogar. Närmast bakom mig stod två tjejer som var i sällskap, de bara pratade med varandra som ingenting.

De struntade i mig. Precis som Ica.

Förresten. Jag fick en tredje sak från Ica i samband med mitt jubileum – ett erbjudande om att låna pengar i Icabanken. Upp till en halv miljon utan säkerhet! ”Om du har en dröm du vill förverkliga” skrev de, och illustrerade med en bild av en medelålders man som synbarligen hade förverkligat sin, nämligen att spela på en fet elgitarr hemma i vardagsrummet.

De vet allt om oss, precis allt.

*Den enfaldige mördaren är en film från 1982 av Hans Alfredsson, med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Om du inte sett den, se den. Scenen med ”det är inte pengarna, det är principen” är förödande.


PS. Allt i den här krönikan är sant.