Månad: maj 2021

”Vi vill inte ha dem här!”

Jag blev förtvivlad och arg när jag läste tidningen igår.

Malmö pastorat sade nyligen upp ett avtal man haft med en rad skånska församlingar om att begrava avlidna muslimer på den muslimska begravningsplatsen på Östra kyrkogården i Malmö, av det enkla skälet att där är fullt. Detta kan man läsa om i en flitigt delad artikel i Sydsvenskan. De omkringliggande församlingarna, till exempel i Svedala och Hörby, har därför satt igång med nödvändiga förberedelser för att kunna erbjuda gravplats åt avlidna muslimer.

Och det är ju hemskt att det ska vara så, men att tanken på muslimska gravar på skånska kyrkogårdar väcker ont blod och protester – det är lika förutsägbart som det är bedrövligt.

I lilla Börringe utanför Svedala har en man som bor granne med kyrkan samlat ihop 60 namnunderskrifter i protest mot att det ska beredas plats för muslimska gravplatser. Han vill inte att muslimer ska ligga begravda i hans by. Han vill inte att muslimer ska ligga i samma jord som hans föräldrar ligger i. Han är säker på att ”alla” i byn tycker så. ”Vi vill inte ha muslimerna och deras kvinnosyn här”, säger han.

Oviljan mot den andre sträcker sig till det hinsides. Inte ens en död muslim kan tolereras.

Vad tänker man när man skriver sitt namn på en protestlista mot att begrava avlidna? Hur djupt borrar sig föraktet mot en människa man inte kan tänka sig att ha i graven bredvid? Vad känner en livs levande muslim som läser om dessa förmenta medmänniskor?

Svenska kyrkan har uppdraget att se till att alla människor i Sverige kan få en sista viloplats. Inte bara troende kristna, inte bara medlemmar i Svenska kyrkan, inte bara infödda svenskar, utan alla.

Och enligt kyrkoherden i Svedala har man valt kyrkogården i Börringe för att marken där är tillgänglig och redan iordningställd för ändamålet. På kyrkogårdar runtom i landet, inte minst här i Malmö, finns plats vikt för katoliker, buddhister, judar och diverse andra religiösa tillhörigheter som nu en gång finns i Sverige.

Samma kyrkoherde säger att hon är ”förvånad och besviken” över de negativa reaktionerna.

Själv känner jag helig vrede.

Bespara oss ökenvandringen, Kristersson.

Som barn läste jag mycket äventyrsserier, och av någon anledning var ett återkommande motiv i dem att någon gick bort sig i öknen och började se hägringar i form av oaser.

På kort tid har moderatledaren Ulf Kristersson flyttat sig från högtidliga löften om att aldrig ha något samröre med Sverigedemokraterna, till att klia Jimmie Åkesson på ryggen med uttalanden om hur konstruktivt och moget SD numera är. Samtidigt har M flyttat sina egna positioner betydligt närmare Sverigedemokraternas, särskilt i frågor som rör invandring men också brott och straff. I takt med att Sverigedemokraterna släppt på förlåten och gjort utspel om allt tuffare politik mot invandrare, följer M efter: ”Det finns goda förutsättningar att enas med SD om en mycket stramare och mer hållbar migrationspolitik”, sade migrationspolitiska m-talespersonen Maria Malmer Stenergard dagarna efter SD-beskedet att man vill strypa bland annat barnbidrag och bostadsbidrag för vissa invandrargrupper. På frågan om vem som närmat sig vem, M eller SD, svarade hon att moderaterna har ”närmat sig verkligheten”.

Men vad Stenergard och Kristersson med flera verkar ha missat, är att Sverigedemokraterna inte på långa vägar är nöjda.

Bara några timmar före den stora partiledardebatten i SVT nyligen, kom ett gemensamt utspel om migrationspolitiken från L, M, Kd och SD. Historiskt! proklamerade Jimmie Åkesson samma dag i en debattartikel i Aftonbladet, och det har han inte fel i. Men vad han också förtydligade för sina hårdföra anhängare i samma debattartikel, är att han betraktar det gemensamma förslaget som alldeles för klent, en halvmesyr, och att förslaget hade sett helt annorlunda ut om Sverigedemokraterna ensamma hade utformat det. Detta upprepade Åkesson samma kväll i partiledardebatten, då han beskrev förslaget som det minst dåliga av två dåliga ting.

Kristersson kan påstå tills han blir blå att Sverigedemokraterna plötsligt blivit ett moget och ansvarstagande parti som det går utmärkt att samarbeta med – för alla andra är det uppenbart att oasen är en hägring. Vi ser redan hur Åkesson och resten av ledarskiktet i Sverigedemokraterna sväller av självförtroende, och med drygt ett år till valet börjar vi på nytt höra Sverigedemokraterna tala om noll asylmottagning, noll kvotflyktingar, om indragna uppehållstillstånd för hela grupper av flyktingar, om människor som är en kulturell belastning, om att mäns våld mot kvinnor är ett importerat problem, och – ja, redan – om återvandring.

Mycket av det Sverigedemokraterna innerst inne vill med migrationspolitiken, vill inte moderaterna. Inte än. Men den här ökenvandringen är inte slut än.