”Det var kallt, det var kallt, och taket var gjort av ben. Taket var gjort av idegranens sammanflätade grenar, styva kvistar som snodde sig ut och in, över och under, hårda som is och fulla med mörkröda bär.
– Kom Hassel, sade Gullviva. Vi ska bära hem idegransbären i munnen och äta dem i den stora grottan. Dina vänner måste lära sig det om de ska gå vår väg.
– Nej nej! skrek Femman. Nej, Hassel! Men så kom Kronan snoende in och ut mellan grenarna, med munnen full av bär.
– Titta! sade Kronan. Jag kan göra det. Jag springer en annan väg. Fråga mig var, Hassel! Fråga mig var! Fråga mig var! Så sprang de en annan väg. De sprang inte till kolonin utan över fälten i kölden, och Kronan tappade bären – blodröda droppar, röd spillning, hård som ståltråd. Det är inte lönt, sade han. Inte lönt att bita i dem. De är kalla.”
I
Bland det jag minns starkast från Richard Adams Den långa flykten, som jag läste senast för mer än trettio år sedan, är delen där Femman, Hassel, Kronan och de andra blir erbjudna en fristad av kaninen Gullviva och hans märkligt välmående kaninkoloni, befolkad av friska, välväxta kaniner med glansig päls. Där är kaninerna aldrig sjuka, de saknar aldrig mat och besväras aldrig av rävar eller ugglor – de åtnjuter ett underligt beskydd; ”han som går över fälten” håller efter rovdjuren och placerar ut mat.
Att stanna i Gullvivas koloni och anpassa sig till livet där är lockande för vår grupp desperata kaniner, trygghetstörstande flyktingar som de är.
I kapitlet Blänkande koppartråd, citerat ovan, börjar Gullvivas koloni visa sitt rätta ansikte.
II
Jag skrev några rader härförleden, om att jag skulle vilja se ett samhälle där tid ges för läsning.
Det var fel. Jag vill inte ha ett samhälle där tid ges för läsning. Det skulle förutsätta att någon ger denna tid. Vem skulle det vara, vilken person eller instans skulle vara ansvarig för att ge tid för läsning?
Det jag menade var att jag vill se ett samhälle där det naturligt finns tid för läsning, och där de allra flesta faktiskt också läser. Och faktiskt: jag kunde lika gärna sagt att jag vill se ett samhälle där människor har tålamodet att läsa en text i mer än någon minut, förmågan att koncentrera sig på vad som helst i mer än en mycket kort stund, kanske mest av allt: att försjunka i något, att dagdrömma.
Men på senare år har Sverige drabbats av vad som kallas läskrisen. Bland andra Sydsvenskan har skrivit om den. Unga människor läser betydligt färre böcker och tidningar på fritiden idag än tidigare. Tappet sker plötsligt: vid tolv års ålder läser 24 procent regelbundet, men ett år senare är andelen halverad. Bara elva procent av 18-åringarna läser böcker eller tidningar dagligen på fritiden.
Vad beror det på? Varför vill barnen inte läsa skönlitteratur?
I liberala Sundsvalls Tidning skrev Sofia Mirjamsdotter en ledare titulerad Det är inte bara skärmarnas fel att barn läser mindre. Där slår hon fast att det är förenklat att skylla allt, däribland läskrisen, på så kallad skärmtid. Dessutom menar hon att kritiken är orättvis eftersom den så gott som alltid fokuserar på ungdomars skärmtid och inte vuxnas, som är nästan lika omfattande enligt studier.
Istället driver Mirjamsdotter tesen att barnen slutar läsa därför att vuxenvärlden har sänkt litteraturens status. Hon nämner tre exempel på hur vuxenvärlden underminerar litteraturens plats i samhället:
● biblioteken får mindre resurser,
● tidningarna ger mindre utrymme för bokrecensioner, och
● SVT:s Gokväll ersätter bokrecensioner med prat om teveserier.
Hon skriver: ”Vi måste höja statusen på skönlitteratur. Det går inte att lägga ansvaret ensamt på skolan, eller biblioteken, eller massmedia, eller föräldrarna. Det krävs en gemensam insikt i hela samhället, som omfattar insikt om risken vi tar när allt fler aldrig läser en roman.”
Sant. Men som vi ska se har Mirjamsdotter ändå fel.
III
Läser i Sydsvenskan den beklämmande nyheten att Skånetrafiken tagit emot hundratals anmälningar om busschaufförer som mobilsurfar medan de kör. Anmälningarna vittnar både om veritabla skräckfärder i vinglande landsvägsbussar och nära döden-upplevelser i tät stadstrafik.
Att surfa på mobilen medan man kör är verkligen livsfarligt. Därför är det också förbjudet i lag och belagt med böter. Och en busschaufför på Skånetrafiken som ertappas med att rattsurfa eller prata i mobilen under färd blir dessutom avskedad, vilket drabbat en handfull chaufförer. Pang bom, sparken. En av de avskedade chaufförerna tittade på film medan han körde.
Och detta livsfarliga, totalt ansvarslösa beteende har det kommit flera hundra anmälningar om. På mindre än ett år. Och enligt polisen breder rattsurfandet ut sig bland trafikanter i stort.
Hur kan det komma sig att rattsurfandet är så vanligt, till och med bland yrkesförare? Och vad har rattsurfande busschaufförer att göra med läskrisen?
IV
Att tro att vi bara behöver värdera skönlitteraturen högre än idag, att vi bara behöver återgå till att göra litteraturen tillgänglig för barn och unga i hemmen och i skolan, ha läsning på schemat, högläsa i mys- och klassrum, bemanna bibliotek och ge plats i tv-tablån åt program som (underbara) Boktipset igen, är självbedrägeri. För även om allt detta vore bra, verkligen mycket bra, så räcker det inte långt i konkurrensen med alternativens chockerande, överväldigande, förkrossande effektivitet – med vilken de alltså trängt undan inte bara läsandet, utan också i gigantisk utsträckning sådant som riktigt socialt umgänge, normal nattsömn, gemensamma stunder i familjen och fysisk aktivitet.
Vad menas med riktigt socialt umgänge? Jo – att vara tillsammans med människor som man känner och prata med dem om sådant man är med om, sådant man oroar sig för eller tycker är roligt, inklusive det subtila sociala samspelet med tonfall, blickar, ansiktsuttryck, kroppsspråk och beröring. Att umgås med människor som är fullt ut närvarande, fokuserar på det som pågår där och då, på samtalet, som visar intresse för det du säger och engagemang i vad det innebär.
Att sitta i sitt rum och vara uppkopplad till ett spel där andra också är uppkopplade, är inte ett fullvärdigt socialt umgänge. Javisst, det har sina poänger – det är kul och spännande för stunden, ett utmärkt tidsfördriv, och är du uppkopplad tillsammans med människor du umgås med också i verkliga livet så kan ni för all del prata om vad som hände i spelet när ni träffas nästa gång. Det finns också studier som säger att spelare, särskilt de som spelar våldsamma första- och tredjepersons skjutarspel, utvecklar diverse värdefulla färdigheter, som beslutsfattande, samarbete och visuellt minne. Bra färdigheter, väl värda att öva upp.
Men de tv-spelande generationerna som vuxit upp på senare decennier är ju inte de första att träna dessa färdigheter. Såvitt jag vet finns ingen studie som kommit fram till att ungdomar som spelar tv-spel blir bättre på att samarbeta än ungdomar som spelar i ett band, bygger lådbilar, målar graffiti, sparkar boll eller bakar bullar. För även om studierna visar att spelen kan ge vissa positiva effekter utöver förströelse för stunden, visar de inte att spelandet tillför något unikt nyttigt. Och det kommer väl inte som någon större överraskning för någon att personer som spelar spel som bygger på samarbete och beslutsfattande, också övar upp dessa förmågor. Det är inte konstigare än att den som tar sånglektioner övar upp kontrollen över stämbanden eller att den som tränar fotboll finslipar sin bollkänsla.
Dessa studier säger framför allt ingenting om effekterna av enkla, repetitiva och beroendeframkallande eller åtminstone starkt vanebildande mobilspel som Candy Crush Saga eller Angry Birds. Jag lyckades personligen radera Angry Birds 2 från mobilen i början av 2019 efter nästan tio års dagligt Angry Birds-spel. Och jag är uppriktigt både imponerad och skrämd av hur effektivt den här sortens spel slår klorna i spelaren och får henne att betala häpnadsväckande stora summor riktiga pengar för exempelvis möjligheten att låsa upp en hatt.
Jag förstår att du nu vill veta vad det kan vara för en hatt. Jag säger bara: fråga inte.
Den här typen av enkla spel marknadsförs ofta som just ”beroendeframkallande”. Spelets vanebildande egenskaper blir dess främsta säljargument. Det är spelets förmåga att få dig att försumma annat, till och med registrera ditt betalkort så att du snabbt kan betala för virtuellt krimskrams, som bevisar att spelet är bra.
V
Har du iPhone? Då har du säkert noterat en inbyggd funktion som heter skärmtid. Har du kollat in den? Den klockar hur mycket du använder telefonen; hur mycket tid du tillbringar med olika appar och kategorier av appar – underhållning, produktivitet, sociala medier med flera, den berättar hur många gånger per dygn du väcker mobilen, det vill säga tänder skärmen för att se om det hänt något sedan du kollade senast. Du kan dessutom ställa in olika begränsningar, till exempel att Skärmtid ska skicka en notis när du har spelat Angry Birds i si eller så många minuter, eller till och med tvångsstänga Facebookappen efter en viss tid. Google har släppt en app som heter Digital Wellbeing med motsvarande funktioner för Androidmobiler.
Om du inte har provat de här funktionerna utmanar jag dig på ett experiment:
- Uppskatta hur många minuter per dag du använder mobilen till olika saker.
- Det kan vara Bank-ID, Instagram, mejl, Netflix, GPS, telefonsamtal, spel, vad som helst.
- Skriv ner dina uppskattningar, var ärlig.
- Öppna sedan Skärmtid och jämför dina skattningar med verkligheten.
Jag förutsäger: du lägger mer tid, kanske väldigt mycket mer, på mobilen än du trodde.
Jadå, jag vet. Detta är anekdotisk bevisföring. Men denna vardagsobservation är ändå exakt vad vi kan förvänta oss om vi beaktar att tech-jättarna gör allt de kan för att det första som ska hända oss när vi kliver upp på den sociala plattformen är att glömma vad vi hade för ärende dit. De vill inte hjälpa oss att snabbt hitta det vi söker, göra det vi ska och sedan återgå till det vi höll på med.
Det de vill är att hålla oss planlöst strövande i online-korridorerna. De gör det skickligt, och de har större resurser till sitt förfogande än någon haft i historien.
VI
Det var mitt i sommaren 1903 som Victor Grünbaum föddes till en judisk medelklassfamilj i Österrikiska Wien, ett viktigt kulturellt centrum i ett Europa som ännu väntade på de stora katastroferna som slukade kontinenten först en gång och sedan ännu en. Det var upptakten till den senare som skulle driva Victor Grünbaum att lämna hemlandet, men innan dess blev han både ivrig socialist och lovande arkitekt. 1933, samma år som Hitler kom till makten i grannlandet, startade han en egen arkitektbyrå i Wien. Men när hans landsmän mötte Tysklands annektering av Österrike 1938 med flaggviftande och konfetti, emigrerade han till USA, närmare bestämt New York – utan språket, utan pengar, men med en arkitektexamen och ett nytt efternamn – det mer amerikanskklingande Gruen.
Victor Gruen har senare beskrivits som en av 1900-talets absolut mest inflytelserika arkitekter, som påverkat flest människor allra mest. Trots det har du troligen aldrig hört talas om arkitekten Victor Gruen. Du har hört talas om Jørn Utzon för operahuset i Sydney, Santiago Calatrava för Turning Torso i Malmö, kanske Bengt Edman för Sparta i Lund, säkert Antoni Gaudí för Sagrada Família i Barcelona.
Men Victor Gruen, det moderna köpcentrets fader och mannen som – mot sin vilja, högst troligt – fått ge namn åt ett psykologiskt fenomen vi alla erfarit många, många gånger, har du aldrig hört talas om.
Gruen hade flera lyckade uppdrag att designa butiker på adresser som Fifth Avenue och Broadway åren efter sin ankomst till New York. 1941 flyttade han till Los Angeles, 1951 startade han sin arkitektfirma, och fem år senare var han med och invigde USA:s första inbyggda köpcenter av modernt snitt, Southdale Mall i Minnesota. Southdale fick sedan många efterföljare runtom i USA, men Victor Gruens ursprungliga vision en köpcentrat som miniatyrsamhälle med skola, bostäder, sjukhus, parker och sjöar förverkligades aldrig.
I ett tal i London 1978, frånsvor sig Victor Gruen allt ansvar för de kommersiella monstrositeter andra hade förvridit hans gamla vision om ett inkapslat idealsamhälle i miniatyr till: ”I refuse to pay alemony to those bastard developments […] they have destroyed our cities”.
Det han hatade med dessa shoppingtempel, är att de kidnappat hans arkitektoniska idé om trygga och trivsamma miljöer som inrymmer det urbana livets alla aspekter, och cyniskt finslipat dem för att skapa köpcentra som manipulerar sina besökare för att få dem att glömma sina ursprungliga ärenden, ströva omkring långsamt i stället för att gå målmedvetet, stanna kvar längre än de planerat och framför allt spendera mycket mer pengar än de hade tänkt.
Den psykologiska mekanism som denna förrädiska arkitektur manipulerar har ett namn. Den heter The Gruen Transfer, eller på svenska: Gruen-skiftet. Den finns på riktigt, och det finns mycket pengar att tjäna på att utnyttja den. När du kliver in på skolboksexemplet Emporia i Malmö till exempel, kommer du att drabbas av Gruen-skiftet. Första tecknet är att du får svårt att orientera dig, att det blir svårt att fästa blicken på något specifikt i rummet. Du börjar gå långsammare. Du rör dig planlöst i stället för målmedvetet, därför att miljön är noggrant utformad för att du ska reagera så.
När du äntligen åker därifrån, troligen betydligt senare än du tänkt, har du med dig en hel del prylar du bestämde dig för att köpa först efter att du kom dit.
Den arkitektoniska konsten att medvetet leda dig vilse och få dig att spendera mer av din tid och dina pengar än du själv ville är mycket effektiv. Men den bleknar i jämförelse med de sociala plattformarnas manipulativa mästerskap. Det är inget att förvånas över. Där det finns guld, finns det guldgrävare.
”Kronan vände sig om om och rusade igenom närmaste hål i häcken. Strax uppstod ett fruktansvärt tumult på andra sidan. Det hördes ljud av sparkar och kast. En pinne flög upp i luften. Sedan sköt en platt, våt klump av vissna löv rakt genom hålet och landade utanför häcken, nära Hassel. Björnbärsgrenarna svajade häftigt. Hassel och Femman stirrade på varann, och båda kämpade emot sin impuls att fly. Vad för en fiende var i arbete på andra sidan häcken? Det hördes inga skrik – ingen katt som fräste, ingen kanin skrek – bara kvistar som bröts och gräs som slets upp.
Med ett uppbåd av mod tvärt emot all instinkt tvang Hassel sig fram till öppningen, och Femman följde efter honom. En hemsk syn mötte dem. De ruttna löven hade slungats upp i kaskader. Marken hade lagts bar och var full med långa repor och fåror. Kronan låg på sidan, sparkande och stretande med bakbenen. Ett stycke snodd koppartråd, som blänkte matt i det första solljuset, löpte runt hans hals och gick stramt över ena framtassen till toppen på en liten påle nerkörd i marken.”
VII
The Economist skrev redan 2017 att oljan, som dittills varit världens värdefullaste handelsvara i mer än hundra år, blivit omsprungen av data. Vadå för data? Användardata. Den data som ständigt uppstår och ackumuleras när vi allihop använder inte bara sociala medier, som i sig genererar mängder av skräddarsydd data, utan kartor, e-post, Netflix, spel, träningsappar, sova gott-appar, kalendrar … data som sammanfattar människors beteenden, intressen, vad vi lägger tid på. Lägg därtill den digitala DNA du strösslar kring dig när du betalar med kort, åker kollektivt, susar fram på en el-scooter eller blippar dig in på gymmet, så börjar du ana vidden av hur högupplöst pusslet som bildar just dig kan bli. All denna data avslöjar mycket om hur du kan påverkas i en riktning som någon därute önskar. En marknadsförare, en opinionsbildare, en lobbyist, en politiker eller kanske en propagandist. När datan om dig mixas med data om alla andra, så att denna någon kan påverka såväl dig som alla andra som är ungefär som du – jackpot.
Låt oss först konstatera vad detta betyder för vår, användarnas, plats i data-jättarnas affärsmodell.
Vi betalar inga pengar för tjänsterna, så vi är inte kunder. Låt oss avliva den föreställningen direkt.
Är vi varor, som för ett traditionellt reklamfinansierat tv-bolag? För deras kunder är annonsörerna, till vilka de levererar en vara – oss tittare. Modellen fungerar ganska bra, men eftersom vi inte blir så värst hypnotiserade av vanliga tv-program lämnar vi gärna soffan under reklampauserna. Därför är konventionell reklamfinansiering hopplöst utdaterad av de nya plattformarna.
För det företag som Google och Facebook erbjuder sina kunder, som oftast är annonsörer, är inte en rastlös tv-publik eller en mer eller mindre trogen skara morgontidningsläsare. I stället erbjuder de extremt finfördelad, högt förädlad ackumulerad data om användarkollektivet, som består av halva jordens befolkning. Det är denna data som är varan, inte vi användare.
Vi användare är istället själva naturresursen. Vi är för Google och Facebook vad råoljan djupt nere i marken är för oljebolagen. Vad kossan är för mjölkbonden. Vad inmutningen är för guldgrävaren. Ju mer vi använder tjänsterna som jättarna tillhandahåller, desto mer data kan de utvinna, förädla och sälja.
Och säljer gör de. Ojojoj.
De fem största tech-företagen är Amazon, Google, Facebook, Apple och Microsoft. På topp fem-listan över världens högst värderade börsnoterade företag, hittar vi – alla fem. Enligt The Economist var deras sammanlagda nettovinst i runda slängar 250 tusen miljarder kronor (250 följt av tolv nollor) bara första kvartalet 2017. Notera – inte omsättning, utan nettovinst. På tre månader. Summan är bortom astronomisk.
(Jämför gärna med ett besparingsförslag Lunds kommun lagt. Genom att ersätta bokbussen med en bokbil, som kan skjutsa runt cirka 800 titlar i stället för bokbussens 3000, vill politikerna spara icke-svindlande 900 000 kronor per år).
För teknikjättarnas betalande kunder är datan, i kombination med diverse funktioner i plattformarna, oerhört värdefull. De digitala sociala plattformarna gör det möjligt att påverka med en kraft och precision som aldrig prövats tidigare i historien – förrän nu plötsligt, sedan ett drygt decennium.
Detta är revolutionerande på många plan, inte minst revolutionerar digitaliseringen vardagslivet för miljarder människor. De sociala plattformarna ser faktiskt också ut att skada våra demokratier – paradoxalt nog, för det är inte länge sedan många spådde att internet skulle leda till fördjupad demokrati med kortare avstånd mellan väljare och valda, mer medbestämmande, mer medborgarengagemang. Och av allt att döma revolutionerar det vad barn och ungdomar i uppkopplade samhällen som Sverige väljer att göra med sin tid – faktiskt begränsar vad ungdomarna förmår välja att göra med sin tid.
Jag vet inga exempel på att en lönsam industri självreglerat sig bort från hälsovådliga eller samhällsfarliga effekter av sin egen verksamhet. Teknikjättarnas närmaste föregångare, den fortfarande mycket lönsamma oljeindustrin, visste mycket väl hur giftig deras blyade bensin var långt innan de ytterst motvilligt erkände det och började göra blyfri bensin. Precis lika medvetna var tobaksbolagen om hur skadliga deras ytterst lönsamma produkter är innan de tillstod faktum.
VIII
Hur det kommer sig att nikotinet är så starkt beroendeframkallande är noga utforskat. Nikotinet påverkar hjärnan och kroppen på flera lömska sätt. Ett av dem är att substansen manipulerar utsöndringen av dopamin, hjärnans naturliga belöningssystem. Nikotinet har detta gemensamt med många andra beroendeframkallande substanser – och självklart också med många nyttiga substanser och beteenden. Men belöningssystemet är primitivt, och även om det har enorm inverkan på vårt beteende över hela spektrat är vi inte medvetna om det. Alltså: vill man påverka människor, verkligen förändra deras beteende, finns det inget som är så effektivt som att koppla upp sig mot deras belöningssystem. Ju mer kontroll över dopaminet, desto mer makt över människan.
De flesta verkar acceptera utan större problem att mobilspel som Angry Birds eller Candy Crush Saga är beroendeframkallande eller åtminstone starkt vanebildande. Inte lika många accepterar att sociala plattformar som Facebook, Instagram, Snapchat och YouTube skulle vara beroendeframkallande, men tillstår att de kan vara vanebildande – men brukar mena att problemet är individuellt och att det bara gäller att ta sig i kragen och skaffa sig några bra strategier. Då kommer man att kunna plocka russinen ur kakan och använda de här tjänsterna till allt vad de är bra för, utan att drabbas av några nackdelar. Om det nu finns några. Till exempel Psykologen Siri Helle har gjort sig ett namn genom att skriva och debattera om skärmtid. Hon är kritisk mot vad hon kallar skärmalarmism och tycker att debatten om teknik borde handla mer om allt gott tekniken kan göra. På sin hemsida skriver hon bland annat att ”Om man bara pratar om riskerna med teknikanvändning och inte om fördelarna, så blir ju den logiska slutsatsen att vi bör använda tekniken så lite som möjligt”.
Men sociala medier är, och detta är bara ett faktum som vi alla måste medge nu, mycket noggrant utformade för att vara så vanebildande, helst på riktigt beroendeframkallande, som det bara går. Siri Helle vet detta. För det teknikjättarna tjänar sina svindlande summor på, är att hålla oss kvar. Att se till att vi kommer igen och igen, och att vi tillbringar så många sekunder, minuter och timmar av varje dygn på deras plattformar. Det är syftet med funktioner som bottenlös skrollning, automatisk uppspelning av nästa klipp, SnapChat Streak och Gilla-knappar. För att inte tala om den hypnotiska oordning som råder på dessa plattformar, som får oss att glömma vårt ärende och gå bort oss så effektivt att de ställer den samlade kunskapen om köpcentrumarkitektur i skamvrån.
Detta är, skulle jag tro, den viktigaste delförklaringen till att inte bara ungdomar utan människor i alla åldrar synbarligen har så svårt att hålla sig borta från mobilen och dess olika lockelser. Barn och ungdomar är extra sårbara, men vuxna är nästan lika mottagliga. Lockelserna är ju medvetet gjorda för att vara svåra att värja sig mot. Det är därför småbarnsföräldrar tittar i mobilen i stället för att kommunicera med bebisen i vagnen. Det är därför grupper av vänner sitter runt kafébord och kollar i varsin mobil i stället för att ägna sig åt varandra. Det är därför folk mobilsurfar medan de kör. Att till och med busschaufförer mobilsurfar, säger mer om teknikens manipulativa kraft än det säger om chaufförernas omdöme.
IX
Det finns uppenbara fördelar med digital teknik, för all del med sociala medier också. Sundsvalls Tidnings Sofia Mirjamsdotter borde fråga sig hur det kom sig att både ungdomarna och de vuxna tappade intresset för litteraturen. Själv tror jag att hon fått orsak och verkan om bakfoten. Redaktioner som stryker inslag om litteratur ur sina program och spalter gör inte det för att de tycker att litteratur inte förtjänar plats, snarare reagerar de på ett vikande publikintresse. Politiker kommer undan med att underfinansiera bibliotek därför att vi som tycker att biblioteken är angelägna inte är tillräckligt många och inte protesterar tillräckligt. Inte många politiker som är beredda att skära i anslagen till bibliotek, fruktar en kritisk krönika på kultursidorna.
Och ingen, inte ens Siri Helle, kan påstå att digitaliseringen i samhället i stort eller framväxten av sociala plattformar har gått trögt eller att vi skulle ha gått miste om några digitala välsignelser på grund av gnälliga bakåtsträvare eller spel- och skärmpanik.
Verkligheten är ju att digitaliseringen rasande fort förändrat allt.
Verkligheten är ju att Facebook såg dagens ljus för bara drygt ett decennium sedan, och idag har 83 procent av svenskarna jämte miljarder människor världen över konton på Facebook – som bara är en av många plattformar.
Verkligheten är ju att svenska ungdomar idag knappt läser längre, men däremot använder YouTube ständigt och jämt – troligen betydligt mer än ungdomar någonsin läst böcker.
Hände allt detta i en anda av återhållsamhet och eftertanke? Med en noggrann konsekvensanalys? Kanske för skolans del rentav en försiktighetsprincip?
Svaren på de frågorna är nej, nej och nej.
”En dag tänkte bonden: ’Jag kunde ju se till att de där kaninerna förökades – jag kunde göra dem till en del av min gård – deras kött och skinn. Varför skulle jag hålla kaniner i bur? De kan ha det utmärkt där de är.’ Så började han skjuta alla elil – lendri, homba, vessla, uggla. Han la ut foder åt kaninerna, men inte alltför nära kolonin. För hans syfte måste de vänja sig vid att gå omkring på ängarna och i skogen. Och sedan snarade han dem – inte alltför många, bara så många som han ville ha. Inte så många att de skrämdes bort och kolonin blev öde. Kaninerna blev stora och starka och friska, för han såg till att de fick allt det bästa, särskilt på vintern, och inte behövde vara rädda för något – utom löpsnaran i häcköppningen och på skogsstigen. Så levde dom som han ville att de skulle göra, och hela tiden var det några som försvann. Kaninerna blev underliga på många sätt, och olika alla andra kaniner. De visste mycket väl hur det var fatt. Men till och med inför sig själva låtsades de att allt var väl beställt, för maten var god, de var skyddade, de hade inget att frukta utom ett enda. Detta enda drabbade här och där, men aldrig så många åt gången att det jagade iväg dem. De glömde bort vildkaninernas vanor. De glömde bort El-ahrairah, för vad hade för nytta av konster och knep när de bodde i fiendens koloni och betalade hans pris?”
X
Svårast av allt är nog att komma till insikt om hur dopaminstyrd man själv är. Att acceptera tanken på att man är mottaglig för manipulation och att mycket av ens eget mobilbruk är i grunden ofrivilligt. För självklart vill alla vara förnuftiga människor som tänker igenom sina handlingar och fattar medvetna, rationella beslut. Som i varje fall aldrig skulle falla för enkla trick som bottenlös skrollning eller förvirrande butiksinredning. De där simpla knepen som ska påverka beteendet via våra lägre impulser – de fungerar kanske på vissa. Men inte på mig.
Förresten. Kollade du din skärmtid? Vad visade den?
Mer att läsa, se och höra:
Tristan Harris arbetade med etikfrågor på Google. I April 2017 höll han ett TED-talk som borde ha fått betydligt mer uppmärksamhet. Titta på det här: How a handful of tech companies controls billions of minds every day
På ytterst välrenommerade Stanford i USA finns Stanford Persuasive Tech Lab, där man i bästa välmening, enbart med positiva mål för ögonen, forskar kring hur teknologi kan utformas för att så effektivt som möjligt påverka människors beteende.
Uppmärksammade dokumentärfilmen The Great Hack från 2019 handlar om Cambridge Analytica-skandalen som kom i dagen efter folkomröstningen om Brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Cambridge Analytica utnyttjade skickligt Facebook, med Facebooks vetskap, för att manipulera väljare.
Författaren, neurologen och filosofen Sam Harris driver också podden Making Sense, dit han bjuder in högintressanta gäster som verkligen får komma till tals – bland andra Roger McNamee, teknikinvesterare som var Mark Zuckerbergs mentor och sedermera skrev boken Zucked: Waking Up to the Facebook Catastrophe.
Den långa flykten, Richard Adams fantastiska debutroman från 1972, på svenska 1975. De spännande citaten i min text är blott smulor. Om du vill äta hela kakan, och få veta vad i hela friden ”El-ahrairah” är för något, rekommenderar jag att du lånar boken på närmsta bibliotek. Om ditt bibliotek har hunnit läggas ner, kan du köpa den till exempel här.
Ni-na-ni-na-ni-na-na, ni-na-ni-na-ni-na … Alla som var barn i Sverige på 1970- och 80-talen kommer ihåg signaturmelodin till Stefan Mählqvists ljuvliga tv-program Boktipset. Men hur många visste att låten som nynnas är ”The Swimming Song” av Loudon Wainwright III? Lyssna bums!
Not: alla artiklar, webbsidor och dylika källor jag hänvisar till i hela den här texten finns det länkar till direkt i respektive passage. Klicka gärna och läs vidare.
Jesper Sahlin är här! 