Senast jag såg en mellofinal såvitt jag minns, var 2012. Då vann Loreen med sin mäktiga Euphoria, framhejad av hundratusentals svenskar, dock ej en viss dåvarande partisekreterare som twittrade ett menande och lagom kryptiskt: ”Sverige?”
Så varken jag eller min sambo hade sett en endaste sekund av årets mellosändningar när vi efter en oändligt tråkig, snöblandad pandemilördag sjönk ner i soffan för att se finalen av Melodifestivalen 2021. Det dröjde inte länge innan vi hade riktigt roligt: jag fnissade gott åt programledarparets proffsiga kemi och sköna självdistans, hon expertkommenterade tvärsäkert låtarnas kvalitet och möjlighet att gå långt i Europafinalen. Tousin Chiza, Tusse kallad, kände vi inte till alls utöver att jag hade läst att han var förhandstippad att vinna med sin Voices.
Och sedan kom han då, bidrag nummer sju, med sin sprudlande charm, sitt ungdomliga allvar, sällsynta begåvning och imponerande professionalism, och sopade banan med ett nummer som både jag och min sambo – precis som alla andra är vi experter på Eurovision – tror har goda chanser att ta hem segern i Rotterdam i maj. Textens inkluderande budskap om att övervinna svårigheter är typiskt gångbart i Eurovision Song Contest, särskilt kryddat med en lagom dos ungdomlig iver och förpackat i en så älskvärt medryckande, pampig sång och musik, fullpumpad med glädje, komplett med tonartshöjd ståpäls.
Vi gladdes åt Tusse när han vann en rättvis och förkrossande seger med alla möjliga rekordsiffror, till exempel fick hans bidrag flest röster någonsin, och fler personer än någonsin deltog i röstningen. Vi utbytte också några skadeglada skämt om reaktionerna bland de så kallade ”Sverigevänner” som inte tycker att sådana som Tusse ska få vara här i Sverige.
Tusse kom till Sverige utan sin mor och far som kvotflykting från krigets Kongo-Kinshasa. Han var sex år gammal och hade tillbringat det närmast föregående året i ett flyktingläger i Uganda. Sedan dess har han inte träffat föräldrarna. Modern gick bort 2016, men Tusse hoppas kunna resa och träffa sin far när pandemin lättar, berättar han i en intervju med Expressen i februari i år. Där berättar han också om den förfärliga rasism som riktats mot honom sedan han deltog i (och vann) Idol härom året. Och jag tänker på ett stort riksdagsparti som harmset trumpetar om hur Sverige bara kan räddas från undergång om vi slutar ta emot kvotflyktingar och asylsökande, som de tycker utgör en outhärdlig kulturell belastning.
Talet om ett Sverige, en svensk kultur, som går sönder under tyngden av denna kulturella belastning, är bara vad man kan vänta sig. Just kulturen är ju det partiets allra mest omhuldade käpphäst; inte det fria, sprittande, underhållande, tankeväckande och ibland provocerande kulturlivet de flesta av oss önskar, utan ett tuktat kulturliv, noggrant avgränsat och kalibrerat att hålla oss samman i en tillrättalagd och garanterat alldeles syrefri gemenskap.
Men vad det partiet fullständigt missat, är det faktum att Melodifestivalen som igår vanns av en begåvad ung man som för inte så många år sedan flydde till Sverige, är den populäraste, bredaste, folkligaste och festligaste kulturyttringen vi har i Sverige. Just på grund av sin bredd, sin tillgänglighet och sitt i allra högsta grad diversifierade startfält, det svenskaste som svenskt kulturliv har i vår tid. Den kittar oss samman lika starkt som någonsin Ingemar Stenmarks alpina bravader, lika svensk som sju sorters kakor, midsommar och kebabpizza. I ett formidabelt fyrverkeri av glitter och glädje visar den oss vilka vi är, hur vi som folk utvecklats, att vår värld vuxit, hur mycket som ryms i Sveriges nationella famn – och det utan att vi glömt eller övergivit arvet från förr; det löper en stark och vacker röd tråd från Alice Babs som vann den första Melodifestivalen 1958, via ABBA, Carola, Pontare, The Ark och alla de andra, till … Tusse.
Men – och detta är ett viktigt men – det är inte för att Tusse är ett exempel på en person som flytt sitt hemland och sedan lyckats i Sverige, som vi med glädje skickar honom till ESC i Rotterdam i maj.
Vi skickar Tusse för att hans låt, är rätt låt.
Jesper Sahlin är här! 