Eller: En julsaga för Jimmie Åkesson.
På kvällen före julafton 2019, denna magiska, glittrande dan före dan, då släppte HBO A Christmas Carol med Guy Pierce i huvudrollen. Miniserien är den senaste i en lång rad filmatiseringar av Charles Dickens omåttligt populära kortroman A Christmas Carol in Prose, Being a Ghost-Story of Christmas från 1843. Du känner till berättelsen förstås, om den elake, småaktige, systematiskt cyniske Ebenezer Scrooge som bara tänker på sig själv och sitt eget välstånd, som isolerar sig från världen och struntar i att andra har det svårt. Under sagan konfronteras Scrooge med julens andar från det förflutna, nuet och framtiden, vilket får honom att granska sitt liv och komma till nya insikter om vad som egentligen är värt något. Och då kommer han såklart fram till att det som gör livet gott är relationer med andra, och att relationer bygger man först och främst genom att leva ett gott liv; vara snäll, omtänksam, hänsynsfull, förstående, hellre fria än fälla.
I den mån jag är uppfödd på sedelärande berättelser, så lärde de alltid att man ska göra gott, eller åtminstone så gott man kan. Hjälten är alltid någon som tar risker för att försvara någon svagare, eller någon som själv är svag och ändå står upp för sig själv och andra. Skurken är alltid någon som gynnar sig själv på andras bekostnad, som utövar den starkes rätt och inte tvekar att utnyttja andras nöd för egen vinning.
”Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter.”
Så skrev Mattias Karlsson, säkerligen med en blågul tår av rörelse i ögonvrån, efter riksdagsvalet 2018. Karlsson är inte bara ett vandrande pekoral, han är en av Sverigedemokraternas viktigaste ideologer, riksdagsledamot och vid tiden för detta fyrverkeri av verklighetsrevision Sverigedemokraternas partisekreterare.
Den lilla skaran patrioter och deras bultande hjältemod är ett delirium som den svenska nationalismens andliga ledare Mattias Karlsson nogsamt odlar, dessvärre inte bara i sitt eget huvud utan i hela rörelsen, och inte bara det – hela det samhälleliga samtalet, meningsutbytet om hur vi bäst bygger allt som är gemensamt, är nedsänkt i denna sörja av falska premisser och inbillade strider på liv och död.
”Det finns bara två val”, fortsätter Karlsson, ”seger eller död”.
Även om hela grunden för Mattias Karlssons världsbild är alltigenom hopdiktad och falsk, kommenterade partiledaren Jimmie Åkesson kamratens stridsrop med ”Det är ju sant”, i SVT:s Skavlan någon vecka senare, och utvecklade: ”det är ju ett kulturkrig som pågår”. Han sade det helt avslappnat, utan att blinka. Nittioåtta procent kyla och två procent trytande tålamod. De vill besegra oss, och de dör hellre än misslyckas.
Men nu när Sverigedemokraterna börjar få makt i många kommuner, ser vi att deras dryga stugfascism manifesterar sig mer än något annat i form av symbolpolitik, som i sin tur oftast bara är småaktig och elak. Trots allt grandiost ångande, den svullna patriotismen, det högstämda mässandet om sammanhållning, nationen som naturliga sammanhållande enheten efter kärnfamiljen, trots chefsideologen Mattias Karlssons sprickfärdiga rappakalja om hur vårt folk och dess tusenåriga kultur är under hot – så är Sverigedemokratisk politik bara ogin och ynklig.
I Trelleborg har Sverigedemokraterna lyckats få igenom att personer som inte skakar hand med det motsatta könet av kulturella eller religiösa skäl (läs: muslimer) kan glömma anställning i Trelleborgs kommun. I Staffanstorp styr Moderaterna med stöd av SD, och har utmärkt sig för att ta emot så få flyktingar man kan komma undan med, och de man ändå tar emot tvingas bo två och två i begagnade husvagnar. Rinnande vatten, duschar och toaletter måste de boende söka i en separat vagn. Alltsammans uppställt på en grusplan utanför orten, 20 minuters promenad från bussen. Staffanstorp har också infört förbud mot tiggeri, likt Vellinge och Lidingö. SD i Lomma ville också ha tiggeriförbud, men blev nedröstade av alla de andra partierna där. I Täby ville en Sverigedemokratisk kommunpolitiker stoppa ett författarbesök på biblioteket eftersom aktiviteten hade hbtq-tema och bland annat skulle handla om normkritik, något som enligt denna politiker hotar den rådande samhällsordningen.
I Sverigedemokraternas skyltfönster och experimentverkstad Sölvesborg, där Sverigedemokraten (och partiledarens sambo) Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, spelar man ut desto mer av sitt register – där slutar man hissa Prideflaggan på kommunhuset, man tar bort kravet att skolbiblioteken ska ha böcker på alla de modersmål som finns representerade på skolan, man ställer in välkomstceremonin för nya medborgare (men det fick man backa på eftersom det bröt mot lagen). Man har också beslutat att bara köpa in sådan konst som är ”klassisk och tidlös” i stället för ”menskonst”. Sverigedemokraten Rolf Hans Berg som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Sölvesborg hörde också av sig till Kulturförvaltningen där i ett brev där han uttryckte sitt missnöje med att man satte upp en pjäs av Selma Lagerlöf på arabiska på ett bibliotek.
Av allt bombastiskt tal blev ser vi bara futtig snålhet. Taskigheter. Föraktfulla markeringar mot alla som inte tillhör eller vill tillhöra Sverigedemokraternas inbillade majoritetskultur. De markerar mot skolungar med andra modersmål än svenska. Mot barnfamiljer som vill se pjäser. Människor som flytt från krig och elände. Fattiga, hemlösa, hbtq-personer – vem som helst som de tycker inte passar in och därför ska nöja sig med vad de på nåder gives, och som mer eller mindre saknar resurser att stå upp för sig.
Sverigedemokraterna lånar ofta klassiska deviser vi förknippar med arbetarrörelsen, som ”gör din plikt, kräv din rätt”. Sverigedemokraterna hatar socialdemokratin men pratar nostalgiskt om Per-Albin och folkhemstanken. Det talas också gärna om att svensk kultur och rättstradition vilar på kristen grund.
Själv undrar jag vad som hände med deviser som ”sparka inte på den som ligger”, ”ge dig inte på den som är mindre” eller – som Jesus säger i Bergspredikan – ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”. (Matt 7:12)
Allt detta bedrövar mig nu när det blivit jul igen och jag tänker på den sedelärande berättelsen om Ebenezer Scrooge. För vi lever i en tid då människor skryter om sina stenhjärtan och hånar den som vill vara god. Det känns så väldigt underligt, för likt många Sverigedemokrater kan också jag känna en nostalgisk längtan efter ett Sverige som verkar förlorat, bortom räddning. Det Sverige jag minns från min barndom, som jag växte upp i, och som bidrog till att forma mig. Ett öppet, vänligt och tryggt Sverige som stod för rättvisa, jämlikhet och internationell solidaritet. Ett Sverige där vi tog hand om den som behövde det. Där vi levde och lät leva. Där vi strävade åt rätt håll; bort från förtryck mot minoriteter, bort från orättvisa mellan kvinnor och män, bort från fattigdom, bort från hat, fördomar och diskriminering.
Tycker inte genomsnittliga Sverigedemokrater också också att berättelsen om Scrooge slutar precis som den ska – med att han inser att hans småaktighet och förakt för svaghet gjort honom blind för vänlighetens, gästfrihetens och godhetens betydelse för alla människor? Nog gör de det? För även om karaktären Ebenezer Scrooge etsat sig fast i populärkulturen som sinnebilden av en dålig människa, symboliserar han också något vackert och hoppfullt, en av människans kanske bästa egenskaper. För när hans spöken har visat honom att det är han som gör världen till en sämre plats, kommer Scrooge faktiskt till insikt om sina tillkortakommanden som medmänniska – och ändrar sig.
“You are fettered,” said Scrooge, trembling. ”Tell me why?”
”I wear the chain I forged in life,” replied the Ghost. ”I made it link by link, and yard by yard; I girded it on of my own free will, and of my own free will I wore it.”
…
“It is required of every man,” the ghost returned, ”that the spirit within him should walk abroad among his fellow-men, and travel far and wide; and, if that spirit goes not forth in life, it is condemned to do so after death.”
…
“Men’s courses will foreshadow certain ends, to which, if persevered in, they must lead,” said Scrooge. ”But if the courses be departed from, the ends will change.”
Charles Dickens – A Christmas Carol
PS. När jag skrev den här texten hade jag bara sett trailern till miniserien A Christmas Carol. Nu finns den på HBO Nordic, den är i tre timslånga delar och jag rekommenderar den varmt.
Jesper Sahlin är här! 