”Jag sjunger.
Jag sjunger en sång för dig.
Jag sjunger en sång i ditt öra
som du ville höra
Så jag sjunger
den för dig”
Så går texten i refrängen! Den kom till mig när jag var på väg att somna en kväll i början av augusti. Det var varmt i rummet, sensommarvarmt, och den här texten sjöngs till mig från mina drömmar, med musik och allt, en lätt och drillande sång med fjädrande rullande rytm, som en tassande trumvirvel lät det, och ett mjukt och luftigt plockande gitarrkomp, sammetsmjukt verkligen, bandlös bas i botten och så en ung, pärlande kvinnoröst som sjöng den här ordflätan. Som alltså bara kom av sig själv.
Det var min dotters röst jag hörde. Förstås. Hon har sjungit hela sitt liv. Inte för att hon är så gammal, hon fyller tjugotvå nu (oktober 2019), men ändå. Hon sjöng hela ”Lilla katt” vid ett och ett halvt, hon hade det röda lilla nattlinnet med stora vita prickar på sig, det var vid frukosten och det var det finaste jag hade hört. Det lilla barnets tultande konsonanter, men vilken tonträff.
Jag reste mig ur sängen och gick in till arbetsrummet, och skrev ner orden i beckmörkret (jag ville inte tända i taket för då skulle jag störa min sambo som låg och sov och jag hittade ingen lagom liten lampa och jag vågade inte lägga tid på att lösa belysningsproblemet för då skulle den fina refrängen rinna mig mellan fingrarna, precis lika snabbt och lätt som den plötsligt hade uppträtt).
Verserna?
De har inte kommit än. Men när de kommer, ja då ska de fylla lyssnaren med bilder av måsar mot blåa himlar, segel i horisonten och vattenglitter, av att hålla handen, äta glasspinne, trumpeta på barnens magar och höra deras skratt. Känslan av att lägga armen om en vän. Äta rabarberpaj, ligga på rygg i gräset, få sand mellan tårna. Sädesärlan som vippar med stjärten, fladdret av fladdermöss i den ljusa natten, grillkorv med ketchup. Röda bär och tvåtaktsmotorer. Flamsa och bära sig åt. Titta på regnet genom fönstret, baka något, spela spel, reparera en trasig grej, sova en stund på eftermiddagen. Allt som är lågmäld lycka, som är allt vad alla längtar efter och känner igen från de rara minuter av sina liv när det är som allra enklast och bäst.
Så ska verserna vara. När de kommer släpper vi lös en sommarplåga, hon och jag. Håll öronen öppna.
Jesper Sahlin är här! 