Fantasin är granne med apatin

Om hur fantasin kapar skapandet och gör så att ingenting händer.

Författare ska ha livlig fantasi. Har jag hört. Jag har livlig fantasi. Inte f-n är jag författare fördet. Se där, en smärtsam lektion i skillnaden mellan korrelation och kausalitet.

Till exempel. Jag sitter på ett kondis och dricker kaffe och äter en tårtbit, kanske med nötbotten som är bland det bästa jag vet. Eller en bakelse med bär och gelétäcke. Eller en stor och komplicerad kardemummabulle.

Miljön är full av charmerande detaljer; mörkt trä, sammetsdraperier, personal med prydliga uniformer i svart med eleganta silvergrå förkläden och strama frisyrer. Silvret är putsat och porslinet tunt, det doftar nybryggt kaffe, vetebröd, marsipan och choklad. Det klirrar diskret från borden där de andra gästerna rör om i sina koppar, det prasslar av tidningar, det sörplas försiktigt och småpratas i hörn här och där.

Vid mitt lilla välpolerade bord, på vilket det står en sockerskål och en liten vas med korta snittblommor, sitter jag och gör djupsinniga anteckningar om saker som pågår i mitt högintressanta inre. Om jag inte pausar från plitandet för att i stället betrakta världen, eller läsa någon väldigt bra bok.

Och då närmar sig en person ursäktande, vill inte tränga sig på, bara få säga hej och tacka för allt. Berätta hur mycket min livsgärning betytt. Nämligen väldigt mycket. Jag fyrar av ett godmodigt leende och tackar uppriktigt för de vänliga orden.

Observera. Inget av det ovan beskrivna har hänt i verkligheten. I mina fantasi däremot! Oj,oj,oj. Självförhärligande fantasier, detaljrika och frekventa.

Notera också: det är alltså inte så att jag sitter på kondis och börjar fantisera om att hängivna läsare vågar sig fram för att hylla mig. Nej nej. Jag sitter hemma och låtsas att jag sitter på kondis.

Ett annat exempel från alldeles nyligen. Jag var mitt i skrivandet av första utkastet till en krönika om manlig vänskap. Detta läge, mitt i ett första utkast, är en kreativ och ömtålig fas då jag försöker att skriva flödande och okritiskt, bejaka infall och fånga dem efter hand som de kommer, utan att tappa fart. Den här gången fick jag, bland andra, infallet att infoga en nästan 30 år gammal anekdot om när jag och några kompisar (vars namn jag skonsamt utelämnar) åkte ut i skogen och lekte krig i ett helt dygn. Det är en märklig och rolig anekdot som väcker många frågetecken som det vore intressant att räta ut.

Så långt hände det sig i verkligheten, men i det ögonblicket bestämde sig min livliga fantasi för att det nu var dess tur att hålla i spakarna. Med ens blev krönikan – i fantasin alltså –istället ett sommarprat i Sveriges Radio. För mitt inre öra hörde jag den ikoniska signaturmelodin: Sommar, sommar, som-maaar, jag satt i studion med hörlurarna på mig och pratade in i mikrofonen, och genom speakerboxens fönster såg jag ljudteknikern och producenten göra tummen upp. Och därute i landet lyssnade rekordmånga på mitt sommarprat. De älskade det. Berättade om det för andra, hur inspirerande och tänkvärt de tyckte det var. ”Du bara måste lyssna på hans sommarprat, det är det bästa sommarpratet nånsin!”

Någon gång ska jag lägga mitt fantasi-CV bredvid mitt verkliga CV och begråta skillnaden.

PS. Medan jag satt vid vardagsrumsbordet och skrev den här krönikans sista rader hörde jag plötsligt fladdret av små vingar, och när jag lyfte blicken såg jag en bedårande liten blåmes som förirrat sig in genom ett öppet fönster. Den slog sig ner i vår stora Monstera Deliciosa. Jag öppnade balkongdörren i rummet intill och gick tillbaka och sa åt blåmesen att nu går det bra att flyga ut, och då flög den ut. Ut i den soliga oktoberkylan. Och detta hände helt och hållet i verkligheten.

PS2. Någon gång kanske min fantasi låter mig bli färdig med krönikan om manlig vänskap. ”Du bara måste läsa den, det är den bästa krönikan nånsin!”

Dra kortet som en duktig jubilar!

En krönika om att ta emot gratulationer i den digitala eran och hur födelsedagshyllningar från opersonliga entiteter väcker ambivalens och alstrar småroliga anekdoter.

När jag fyllde femtio i början av september 2019 blev jag rikligt hyllad av familj och vänner. Men allra först att fira mig var faktiskt Ica Kvantum Malmborgs Caroli Malmö respektive Ica Supermarket Värnhem, som är de två Ica-butiker jag handlar i mest. Redan två veckor före min födelsedag skickade de mig, på en och samma dag, varsin liten fyrsidig folder med oväntat ivriga jubileumshälsningar: ”Till jubilaren! Vi vill fira dig!” trumpetade den ena,  ”Varma gratulationer på din stora dag!” basunerade den andra.

De små foldrarna innehöll också gåvor: från den ena butiken en fryst prinsesstårta, 500 gram. Gåvan var laddad på mitt Ica-kort och gällde ända till januari nästa år (men bara en gång per hushåll).

Tack!

Den andra butiken gav också en fryst tårta, men jag fick själv välja sort. Det blir helt klart barndomsfavoriten Schwarzwald; nötbottnarna, de kvadratiska chokladflaken som smälter mellan tungan och gommen. Mumma. Men märk väl, det är inte av omtanke de låter mig välja själv. Nej, nej. Det är för att de inte vet vad jag vill ha. De skriver själva: ”Vi är lite osäkra på vad du önskar dig, men vill här ge dig en present som vi hoppas ska falla dig i smaken”. Åh, jag riktigt ser framför mig hur de sitter i fikarummet med sina röda pikétröjor och våndas över vad de ska ge mig. Stackarna, som de anstränger sig för att jag ska känna mig speciell.

Men alltihop är falskt. Visst är Icas kunder viktiga för Ica, det är ju vi som betalar kalaset. Men jag, just jag, är inte viktig för dem. Inte du heller. Detta är paradoxen med den av digitaliseringens förmenta välsignelser, i det här fallet så kallad personlig marknadsföring. Alltså: du ger butikskedjan tillgång till detaljerad information om ditt privatliv, och i utbyte får du erbjudanden som är baserade på att du är just du. Men butikskedjan bryr sig inte ett dugg om just dig. Den bryr sig enbart om 1) data om dina köpvanor, och 2) vilken typ av manipulation som effektivast förändrar dina köpvanor på ett sätt som gynnar dem.

Nu invänder du kanske, och i så fall många med dig, att personlig marknadsföring är bättre än massmarknadsföring, eftersom det är bättre att få vad som brukar benämnas ”relevanta erbjudanden” än erbjudanden som ändå inte intresserar.

Jaha, men jag påstår att det inte är harmlöst att Ica (och alla deras konkurrenter, tro inget annat) kartlägger oss så mycket de kan. För det som driver dem är inte att de så väldigt gärna vill att vi bara ska få erbjudanden som verkligen passar oss, i stället för en massa onödig reklam. De kartlägger oss för att informationen de samlar in om mig, och dig, gör det lättare för dem att förmå oss att spendera mer, samtidigt som de gärna vill att vi tror att det som driver dem är genuin omsorg om var och en av oss.

Nu invänder möjligen ännu fler att de minsann är vuxna människor som inte faller för simpla marknadsföringstrick. Men om du tror att du är immun mot denna påverkan, så tror du högst troligen fel. Och även om du tillhör minoriteten som inte påverkas så mycket, så är de här metoderna med råge tillräckligt effektiva på tillräckligt många.

Ser du vad det betyder? Just det – de bryr sig inte om dig, de bryr sig om summan av det beteende de önskar, nämligen att vi köper mer än vi annars skulle gjort.

Och bara tänk. Vi som nappade tidigt och skaffade Ica-kort i början av 1990-talet, och har dragit kortet varenda gång vi handlat sedan dess, vi har delat med oss av detaljerad information om våra köpvanor i snart 30 år nu. Det är en oerhörd mängd data om människors vardagsliv Ica potentiellt samlar in. I detektivhistorier händer det att privatdetektiven kollar igenom soptunnor för att få information om folk. Detaljerad, ackumulerad data om alla dina inköp på Ica (eller var du nu handlar) är en veritabel guldgruva för den som vill veta så mycket som möjligt om dig. Som Ica och de andra. De kan lätt som en plätt räkna ut när din inkomst förbättras eller försämras, när du får barn, hur många barn, om de är pojkar eller flickor, i vilken ålder barnen är, om du har bil eller inte. De vet hur och var du bor, de vet om du är vegetarian eller laktosintolerant, de vet om du bryr dig om miljön eller inte. Om lagen tillät dem att sälja vidare dina data (lagen tillåter inte det, ännu, i varje fall inte hur som helst), så skulle både politiska partier och försäkringsbolag säkert gärna betala en slant för att få veta mer om vad du brukar stoppa i dig, för vad du stoppar i dig ger indikationer om såväl din moraliska kompass som risken att du utvecklar diabetes eller övervikt.

I mitt fall skulle de lätt kunna dra rimliga slutsatser om när jag mått dåligt eller varit stressad, för i de perioderna har jag troget köpt något godis varje gång jag handlat. Att ta hem till en mysig stund med barnen? Nej, nej. Att trycka in i munnen på vägen hem, för att dämpa hunger och ångest, sittande i bilen i parkeringsgaraget. Ensam och full av skam. Och sedan reklamutskicken, bara: ”Hej Jesper! Här får du rabatt på varor du brukar köpa!”. Tio procents rabatt på kexchoklad (cirka 80 öre som avrundas uppåt till 1 krona). ”Kolla pappa, här står att du brukar köpa kexchoklad”. Mer skam.

Att Ica inte vet exakt vilken tårta jag tycker bäst om beror inte på att de inte kan reda på det, det beror på att det inte är lönsamt för dem att titta fullt så djupt i sin datasamling om mig.

Så när jag fick min frysta prinsesstårta i 50-årspresent, knycklade jag ihop det lismande gratulationskortet och slängde det i återvinningen.

(Okej, nej. Det gjorde jag inte. Jag gick till affären samma dag för att hämta den.)

Följande utspelade sig: jag plockade på mig det jag skulle ha, vilket utöver prinsesstårtan var lite frukt, mejeriprodukter och annat vardagligt. Sedan gick jag till kassan och betalade. Men när jag tittade på kvittot (det gör jag alltid direkt för jag vill ha min lilla dopaminkick av att se hur mycket rabatt jag fått)  insåg jag att jag hade betalat för tårtan, inte alls fått den i gåva.

Ändå hade jag gjort rätt och dragit Ica-kortet som en lojal kund.

Så jag närmade mig kassörskan igen, och jag höll upp kvittot i luften. Det är en tydlig signal, tror jag, om att något blivit fel och att man vill få kontakt. Hon ignorerade mig i säkert två minuter, vilket var jobbigt, men sedan kunde jag bryta mellan och förklara vad som hade hänt.

”Vad var det var för kupong?” frågade hon. 
”Den var laddad på Ica-kortet”, svarade jag och höll fram kortet. Hon tog det och drog det i terminalen.
”Där är ingen kupong”, sa hon. Jag förklarade att jag hade fått en lapp hem i lådan där det stod att jag hade fått en tårta i gåva och att den var laddad på kortet.
”Jag fyller femtio”, sa jag fåraktigt och tänkte mig att hon skulle ge mig ett leende och säga grattis. 
”Aha!” sa hon istället, ”du måste ha lappen med dig!”
”Men jag är säker på att det stod att tårtan är laddad på kortet”, sa jag.
”Men är du säker på att det gäller just den här butiken” frågade hon rappt och förklarade att det är väldigt vanligt att folk går till fel med butiker med sina kuponger.

Då tog jag fram mobilen och öppnade Icas app och loggade in på mitt konto och bläddrade fram gåvan, och där stod det att jag hade fått en prinsesstårta av just den butiken.
”Är det för att du fyller år snart?” frågade hon, vilket kändes lite jobbigt eftersom jag redan hade sagt att jag skulle fylla femtio.
”Ja”, sa jag bara.
”Men då kanske gåvan inte gäller ännu!” Och så tog hon flinkt min mobil och kollade kupongens giltighetsdatum. Den gällde. Vilket inte ändrade faktum – gåvan aktiverades inte när jag drog kortet.
”Micke!” ropade hon då, varpå jag förstod att killen i kassan mittemot hette Micke.
”Ja?” sa Micke.
”Han här har en prinsesstårta som ska vara laddad på kortet men det händer inget när han drar kortet och jag ser ingen tårta”, och det var nu Micke utövade sin mäkta imponerande mäktiga makt.
”Ge han den”, sa Micke, bara sådär, och min kassörska sa inget mer utan öppnade kassan och gav mig två tjugolappar, och i detsamma som jag tog emot dem med en klumpig kroppsrörelse (jag höll redan i plånboken, mobilen, kvittot och dessutom ett par sladdriga hörlurar) hörde jag hur två mynt, en femkrona och en enkrona, rasslade ner i växelskålen. Prinsesstårtans pris var 46 kronor.

Jag rafsade åt mig mynten (med ännu en klumpig rörelse) och började gå medan jag släppte ner dem i fickan, och nu blev jag plötsligt medveten om hur många som stod i kö till min kassa och hur länge de hade fått vänta på grund av min prinsesstårta.

De här tankarna for genom huvudet i den sekunden: att jag inte borde behöva dividera för att få min gåva, jag borde bara få den, anonymt och diskret, kassörskan kunde varit en aning smidigare, hon kunde gott sagt grattis när hon fick veta att jag fyllde år, jag var ju till och med femtioårsjubilar. Jag tänkte också att alla som fick vänta säkert blev irriterade vilket var stressande för dem och pinsamt för mig, och nu tror alla att 46 kronor är avgörande i min hushållsekonomi, det är de inte, men 46 kronor är ändå 46 kronor, och det är inte pengarna, det är principen (och här tänkte jag ytterst kort på fabrikören i Den enfaldige mördaren*), att jag kanske bara borde ha betalat för tårtan och gått därifrån, den är säkert inte ens särskilt god. Så fånigt av mig. Så generande dum jag är.

Men när jag vände mig om efter denna innehållsrika sekund såg jag att ingen verkade irriterad alls, alla stod lugnt och väntade, ingen blängde på mig, ingen gnisslade tänder eller höll i kundkorgen med vitnande knogar. Närmast bakom mig stod två tjejer som var i sällskap, de bara pratade med varandra som ingenting.

De struntade i mig. Precis som Ica.

Förresten. Jag fick en tredje sak från Ica i samband med mitt jubileum – ett erbjudande om att låna pengar i Icabanken. Upp till en halv miljon utan säkerhet! ”Om du har en dröm du vill förverkliga” skrev de, och illustrerade med en bild av en medelålders man som synbarligen hade förverkligat sin, nämligen att spela på en fet elgitarr hemma i vardagsrummet.

De vet allt om oss, precis allt.

*Den enfaldige mördaren är en film från 1982 av Hans Alfredsson, med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Om du inte sett den, se den. Scenen med ”det är inte pengarna, det är principen” är förödande.

PS. Allt i den här krönikan är sant.

Läs för barnen! Läs för dig själv!

Första delen av en essä om läsandet, dess kris och varför det är viktigt att läsa. I nästa del: hur det kommer sig att online-plattformarna vinner.

Som barn läste jag serier och fick emellanåt höra att serieläsandet skulle förstöra mig och att jag borde läsa ”riktiga böcker” i stället. Jag förstod inte. För jag läste inte bara serier utan också riktiga böcker, rikligt med riktiga böcker, och därför visste jag att samma sak hände i mig när jag läste serier som när jag läste böcker.

Jack Londons The Call of the Wild tränade mitt rättspatos genom den gripande berättelsen om hunden Buck som kidnappas från sitt soffliggande till ett hårt liv som slädhund i Alaska och till sist ansluter sig till en vargflock. Lord of the Flies av William Golding väckte tankar om hur samhällsgemenskaper formas och vittrar sönder och vilka följderna kan bli. Och när fröken i fjärde klass högläste ur Lisa Tetzners Sotarpojken varje fredag blev jag så påverkad av berättelsen om pojken Giorgo vars familj hamnar på obestånd och tvingas sälja honom till tjänst som sotarpojke och de orättvisor han måste utstå och hur han hjältemodigt håller fast vid sin goda kärna och överlever, att jag inte bara bad att få böckerna så att jag kunde läsa dem om och om igen utan också flyttade min madrass från sängen till golvet. Om stackars tappra, misshandlade, svältande Giorgio sov på golvet skulle jag också sova på golvet. Och jag gick jämsides med Frodo på hela hans farofyllda väg till Domedagsberget när jag läste Lord of the Rings i timmar på timmar, och ännu fler på att leka Lord of the Rings; vara Frodo. Gick kroppsligen in i Boromirs öde och föll död ner genomborrad av Uruk-Hais pilar. Spelade upp den sorgliga kampen mellan Smeagol och Gollum med min egen röst, och kände både Frodos förtvivlan och Sams förtvivlade mod inför Mordors portar i mitt eget bröst.

Tänk tillbaka. Minnen av sådant du läst är lika levande som minnen av sådant du upplevt.

Ett seriealbum går fortare att läsa än en bok och kräver på sätt och vis mindre av fantasin. Jag behöver inte föreställa mig hur Tintin ser ut, jag ser honom redan. Och persongallerierna är ofta påfallande likriktade i de europeiska serier jag växte upp med – en rättskaffens hjälte som faktiskt är rätt småtråkig (Tintin, Asterix, Spirou, Johan), en anarkistisk kamrat som alltid både hjälper till och skapar oreda (Kapten Haddock, Obelix, Nicke, Pellevin) och gärna någon bifigur som är både värdefull och ömtålig (Professor Kalkyl, Greven, Miraculix). Och förstås ärkefienderna, de som skapar oreda i världen så att våra hjältar måste skrida till handling (Roberto Rastapopoulos, kusin Ricke, Julius Caesar, Gargamel). De är inspirerande, rörande, skrämmande, halsbrytande roliga. De lärde mig att människor oftast innehåller en salig blandning av egenskaper, att en eller flera svagheter eller motstridigheter inte alls utesluter att de samtidigt kan vara modiga, lojala och generösa, fulla av kärlek och humor. Och dessutom lär vi oss att skurkarna sällan är helt genomruttna. De har gott i sig, eller har haft gott i sig. Som alla andra. Som du. Som jag.

Allt detta tänkte jag på därför att en vän som är bibliotekarie gjorde mig uppmärksam på läskrisen, som det rapporteras och kommenteras om i dagarna. Hon tipsade på Facebook om en krönika i Sydsvenskan av Anders Mildner, där han refererar rön från Statens medieråd som visar att även barn som vuxit upp med läsande, plötsligt slutar läsa när de når tonåren. Bland tolvåringarna läser 24 procent bok eller tidning varje dag, en siffra som rasar till 13 procent när vi tittar på 13-åringarna. Det är ett gigantiskt tapp på väldigt kort tid. Läsandet fortsätter sedan att minska långsamt, bland 18-åringarna är det elva procent som läser dagligen. Och läsandet bland unga vuxna, 25-34, rör sig neråt mot samma nivåer, enligt medierådet. Och det stämmer precis som Mildner också säger, att barn börjar läsa om de har tillgång till böcker och tidningar i en läsande omgivning som uppmuntrar deras läsning på olika sätt. Skolan är viktig, men hemmet är ännu viktigare. Vi vet också att det som tycks tränga undan läsandet är skärmbaserade spel, YouTube och sociala medier, främst Instagram och Snapchat.

Och då bör vi fråga oss varför man ska läsa.

Min vän, som alltså har lång erfarenhet av professionellt läsfrämjande, skrev att för henne handlar det (läsandet) om vilket samhälle vi vill leva i, och jag höll med och skrev i en kommentar att jag själv skulle vilja se ett samhälle ”där människor kan fokusera på en och samma sak i mer än någon minut, där tid ges för läsning, försjunka i tankar och dagdrömmar, där människor inte bara har lite vidare horisonter utan gärna vill vidga sina horisonter; intresserar sig för andras omständigheter och både lätt och gärna lever sig in i dem”. 

I sin krönika problematiserar Anders Mildner det nyttoperspektiv som ofta färgar alla diskussioner om läsfrämjande eller diskussioner som utgår från att det minskande läsandet är ett problem. Och det är ju lätt hänt: när någon säger att det är samma sak att läsa en roman och att skrolla på Instagram, då sträcker man sig gärna efter argument som handlar om något nyttobetonat, som att träna språkfärdigheter. Språkfärdigheter behöver alla, och dem tränar man inte på Instagram. Och om man inte tränar sina språkfärdigheter när man är liten och vill bli polis, så kommer man inte att kunna skriva ordentliga polisrapporter när man blir stor. Sydsvenskan rapporterade att alla de fem lärosätena som utbildar poliser ser att många aspiranter inte klarar det nödvändiga skrivandet:
”Det kan bland annat handla om att det är svårt för en läsare att uppfatta vad som har sagts i förhör och vad som är polisens egna ord, eller att det är svårt att förstå vem som är källan till olika uppgifter.
– Det handlar inte om stavfel, utan om helt andra saker. Att skriva protokoll där många röster förekommer är svårt, får man ingen träning i det kan det bli hur galet som helst, säger [professorn i svenska språket vid Linnéuniversitetet, min anm] Gunilla Byrman. […]
– Det blir helt enkelt omöjligt för en åklagare att driva saken vidare då, säger Gunilla Byrman.”

Detta säger förresten något om den rikspolitiska debatten i frågor som rör brott och (hårdare) straff, eller hur? Fler poliser, fler poliser, fler poliser – som skriver rättsosäkra protokoll som ingen vettig åklagare går till åtal på. Hur galet som helst, sa professorn och hade alldeles rätt.

Bristande språkbehärskning kan alltså få oanade följder. Men det är inte bara därför folk ska läsa.

Steve Jobs, den ikoniske medgrundaren till Apple, ska ha resonerat om människor som är så kreativa att de kan åstadkomma banbrytande tekniska lösningar och sagt att de aldrig skapar något nytt ur intet, utan snarare lägger ihop saker, ”Creativity is just Connecting things”,  och menade att de lyckades ”because […] they’ve had more experiences or have thought more about their experiences than other people have”.  Vidare menade han att detta var en sällsynt egenskap, att många i hans bransch hade på tok för snäv syn på livet, universum och allting: ”They don’t have enough dots to connect, and they end up with very linear solutions, without a broad perspective on the problem”.

Att läsa skönlitteratur ger oss punkter att förbinda. Referenser. Men det är inte bara därför folk ska läsa.

Varför ska folk läsa då?

De ska läsa för att det är roligt att läsa. För att det är spännande. Och sinnesvidgande. För att det är bland det skönaste som finns att bli fängslad av en berättelse, bländad av världarna texten trollar fram. För att några ord ställda efter varandra kan vända upp och ner på alltet. Ingen annan framställningsform kan konkurrera med litteraturen om dess förmåga att få oss att själva mana fram, ur vårt eget inre, kompletta människor med känslor, öden och drivkrafter, fantasiväsen och äventyr. Hur den släpper ner oss på platser där vi aldrig varit, platser som inte existerar, eller som försvann för länge sedan eller är så långt bort att vi aldrig kan nå dem. Och ändå ser vi varje gatsten, lykta, blad och kvist och stjärna på himlen, känner dofterna av regn eller elefanter eller bakelser, känner fukt, hetta, köld. Vi hör fågelkvittret, skottsalvorna, spadarna som sparkas ner i jorden, skriken från brottsplatsen och kärleksorden som viskas i någons öra. Den hjälper oss till gråt, gapskratt, skräck, förtvivlan, glädje, hopp. Inspirerar oss, skrämmer oss, tröstar och motiverar oss. Ger oss insikten att världen inrymmer så oerhört mycket mer än det vi har framför näsan i våra dagliga liv, så oerhört många fler perspektiv, erfarenheter och drömmar – att det breder ut sig ett nytt myller av intryck, omständigheter och saker att vara nyfiken på bakom varje hörn.

Och tränar vår språkbehärskning så att vi kan skriva begripliga rapporter på jobbet. Och ger oss punkter att förbinda så att vi får djupare förståelse för de problem vi löser med våra tekniska innovationer. Och bildar oss i största allmänhet så att vi kan förstå och delta i samhället. Och stärker vår empati så att vi blir konstruktiva deltagare i demokratin.

Därför!

Hur kommer det sig då att sociala medier, Youtube och dylikt så effektivt tränger undan litteraturen? Det beror på att online-plattformarna är förkrossande överlägsna på några få, avgörande sätt. Och de tränger undan mycket mer än bara läsandet. Det återkommer jag till i del två.

Några böcker jag läst på sistone

Den tyska flickan av Armando Lucas Correa, en spännande, myllrande och gripande skildring av ett släktöde med några av 1900-talets viktigaste historiska händelser som fond. Den blir säkert film så småningom, läs den innan dess!

Sorgen bär fjäderdräkt av Max Porter, en underbar liten bok om hur en kråka sonika flyttar in hos en sorgedrabbad familj och lovar att inte ge sig av förrän allt är okej igen. Det finaste, nyaste jag läst på åratal.

Elefanten som gick upp i rök : och andra berättelser av den märklige Haruki Murakami. Det här är inte en roman utan en samling synbarligen snabbt hopfogade noveller (han skriver själv i en av dem att de är snabbt hopfogade) som är på en gång vardagliga och underliga.

Sång som kom i skymningen.

Fånga orden i flykten så blir de kvar!

”Jag sjunger.

Jag sjunger en sång för dig.

Jag sjunger en sång i ditt öra
som du ville höra

Så jag sjunger
den för dig”

Så går texten i refrängen! Den kom till mig när jag var på väg att somna en kväll i början av augusti. Det var varmt i rummet, sensommarvarmt, och den här texten sjöngs till mig från mina drömmar, med musik och allt, en lätt och drillande sång med fjädrande rullande rytm, som en tassande trumvirvel lät det, och ett mjukt och luftigt plockande gitarrkomp, sammetsmjukt verkligen, bandlös bas i botten och så en ung, pärlande kvinnoröst som sjöng den här ordflätan. Som alltså bara kom av sig själv.

Det var min dotters röst jag hörde. Förstås. Hon har sjungit hela sitt liv. Inte för att hon är så gammal, hon fyller tjugotvå nu (oktober 2019), men ändå. Hon sjöng hela ”Lilla katt” vid ett och ett halvt, hon hade det röda lilla nattlinnet med stora vita prickar på sig, det var vid frukosten och det var det finaste jag hade hört. Det lilla barnets tultande konsonanter, men vilken tonträff.

Jag reste mig ur sängen och gick in till arbetsrummet, och skrev ner orden i beckmörkret (jag ville inte tända i taket för då skulle jag störa min sambo som låg och sov och jag hittade ingen lagom liten lampa och jag vågade inte lägga tid på att lösa belysningsproblemet för då skulle den fina refrängen rinna mig mellan fingrarna, precis lika snabbt och lätt som den plötsligt hade uppträtt).

Verserna?

De har inte kommit än. Men när de kommer, ja då ska de fylla lyssnaren med bilder av måsar mot blåa himlar, segel i horisonten och vattenglitter, av att hålla handen, äta glasspinne, trumpeta på barnens magar och höra deras skratt. Känslan av att lägga armen om en vän. Äta rabarberpaj, ligga på rygg i gräset, få sand mellan tårna. Sädesärlan som vippar med stjärten, fladdret av fladdermöss i den ljusa natten, grillkorv med ketchup. Röda bär och tvåtaktsmotorer. Flamsa och bära sig åt. Titta på regnet genom fönstret, baka något, spela spel, reparera en trasig grej, sova en stund på eftermiddagen. Allt som är lågmäld lycka, som är allt vad alla längtar efter och känner igen från de rara minuter av sina liv när det är som allra enklast och bäst.

Så ska verserna vara. När de kommer släpper vi lös en sommarplåga, hon och jag. Håll öronen öppna.